fredag 14 december 2012

Började visst skriva någonting om kärlek och hångel, men är inte riktigt i skick att fullfölja.
Pappa arbetar hemifrån och kommer med kaffe, hushållspapper till blöta kinder, förnuft och rationalitet, klappar och kramar och ord om att mina nyckelben känns som monterade på utsidan av min kropp. Mitt "magra skrälle".
Jag fortsätter gråta. Ligger i sängen ibland och tror att bröstet ska sprängas. Kan inte förstå att det psykiska kan vara så fysiskt smärtsamt. Har aldrig förstått det.
I huvudet finns tanken om hur allt skiftar. För två dagar sedan skrev jag om magisteruppsatsen och att den nog skulle bli skriven i vår. Nu har jag bytt mål och tänker att om jag är i tillräckligt gott skick när april närmar sig så tar jag okänt antal månaders paus och åker till Paris och skriver. Den klyschigaste och fånigaste av tankar, men vad spelar det för roll. Alla drömmar är bra drömmar just nu och att överhuvudtaget ha ett mål som inte hugger sönder bröstkorgen på mig känns som den enda vägen. Att ens tänka framåt är någonting som bara fungerar i korta stunder just nu. Jag är fortfarande djupt skeptisk till livet.
Att skriva dessa inlägg från telefonen känns halvdant, men min dator är giftig. Så känns det.

1 kommentar:

  1. Det kan vara bra att gråta sig alldeles jättetrött ibland. Då blir det lättare att sova sen.

    SvaraRadera