måndag 17 december 2012

Bloggen,


Jag är tillbaka vid tangentbordet därför att jag är tillbaka från pausen. Nu sitter jag återigen på stolar som är hundra år gamla och som står vid ett bord som inte alls innehar samma ålder. Min lägenhet luktar av förra veckans cigaretter och i samma stund som jag skriver "förra veckan" så undrar jag var någonstans jag har varit och var tiden tog vägen.
Så jag spenderade fyra och ett halvt dygn hos mina föräldrar. Jag låg i min lillebrors gamla säng och ville dö. Det är de ofrånkomliga sanningen. Ändå har jag redan glömt det. I morse satt jag i pappas bil och tittade ut genom fönstret. Snön hade redan då regnat bort och jag kände hans blick i backspegeln. De undrar mycket om jag klarar av det här, men eftersom de inte frågar så svarar jag inte heller.
Jag har glömt var jag har varit därför att jag alltid glömmer. Min hjärna har ett mycket effektivt och högaktivt förträngningscentra. Så har det alltid varit. När min första pojkvän höll min hand och jag grät mot hans tröja så förklarade han det för mig. Hur jag glömmer det som skadar mig.
Min bästa vän frågar mig fortfarande vad min mamma säger när jag berättar för henne om någon jag träffar. Det tar alltid en stund för mig att komma ihåg varför hon frågar vad mamma säger och inte vad pappa säger. Sedan slår det mig att det är för att min mamma har betett sig på ett vis som mödrar kanske gör, men kanske inte ska. Det, bland mycket annat, förtränger jag och det fick jag förklarat för mig av den unga mannen som jag älskade när jag var arton.


Vad jag skulle säga var: Jag är tillbaka vid tangentbordet, jag är hemma. Jag omvärderar min tillvaro, stinker av cigarettrök och dricker rödvin på en måndag. I mitt huvud försöker jag överlägga med mig själv om hur jag, utan att driva mig själv till vansinne, ska lyckas avklara vad som måste avklaras. Tids nog kommer det att bli ordning. Jag har lovat mig själv mycket sömn, god litteratur och vänner.

(Och jo. Det känns helst absurt att se hur många som har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna. Korta, trötta, desperata inlägg från telefonen. Men det är fint. Fint att veta.)

2 kommentarer:

  1. Den råhet och ärlighet som de här texterna bär i sina armar är en fin liten sak i guld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så blir jag rörd till tårar och önskar att anonymitet inte fanns.

      Radera