lördag 22 december 2012

02:24 när jag borde vara tyst.

Visst är det fint när hjärtat slår för det stora och glömmer den lilla. Visst är det vackert då när det inser att det finns någonting mer än personen och kampen i den det sitter i. Det är kortvarigt. Inte så att det släpper, men drivet släpper därför att kampen i den lilla ofrånkomligt är avgörande för kampen i det stora.
Jag vet att det är kemi. Det att jag dricker vinglas på vinglas och sen öl på öl. I den fina, vanliga världen där jag befinner mig ibland, där tror jag att det inte ska påverka, där hade det fungerat. I min värld följer det sig som:
Sen sitter vi still och hjärtat slår i tvåtusenhundratjugotvå. Inte året, men takten. Illamåendet och trycket blir påtagligt och någon frågar hur jag mår. Jag vaggar huvudet från sida till sida likt ett svar som skulle betyda: "Jag vet inte, det går en stund till." Kanske säger jag även det. Det är ett svar jag inte minns längre. Inte nu.
När jag kommer hem och inte vrider av korken på en ny vinflaska, inte öppnar dörren för att röka en cigarett, då fullföljs det jag inte orkat tänka på under kvällen. Det fysiska jag har trängt undan och låtit spela i bakgrunden under de senaste timmarna.
Egentligen är sanningen den: Jag fick ta del ikväll. I ett sammanhang fick jag verka och jag kände igen projektledaren och entusiasten. Hon jag varit när jag trott på någonting. Hon är jag och jag är hon. Fortfarande verksam, men i doser som kanske inte tar samma proportioner som förr.
Jag har inga ambitioner att vara någon jag inte identifierar mig med. Det är också sanningen. Men [och mitt ledmotiv och ordföldjen jag använder så ofta:] och det här viktigt; Jag har inga ambitioner att vara den här personen heller. Det handlar inte så mycket om trycket eller illamåendet. Det handlar mer om att jag inte har några ambitioner att vara ensam. Jag känner min omgivning. Den är min. I den är jag inte ensam. Jag berättar om diagnosen (därför att den är enkel) och jag berättar om känslan (den som är svårare). Men när jag fortsatt lever ett liv i huvudet och i det som är kemi eller bara jag, då förblir jag ensam. I det vill jag inte vara. Jag vill heller inte vara i det och i mitt liv samtidigt. Det handlar inte om acceptans. Den har jag nått. Det handlar om att komma ur och komma vidare. Att få vara mig och jaget med livet omkring. Inte kemin och det som drabbar när jag (äntligen) stänger dörren.
Så tänker jag slutligen, när jag läst vad jag skrivit, att jag är dum som skriver att jag inte har några ambitioner att vara den här personen. Jag är den här personen. Ofrånkomligt är jag det. Vad tror jag att jag har nått för acceptans när jag inte accepterar det. Vad tror jag att jag skriver när jag skriver efter vinglas på vinglas och öl på öl. Jag har gjort det här så många gånger förr. Suttit med alkoholen i blodet och knåpat ihop text. Hur mycket knåpande det nu är när jag inte låter orden växa. Bara tar dem för vad de är.
Någonstans vill jag säga: Det här är jaget. Det här är vad som måste bemötas om man väljer mig. Det här är vad jag har att erbjuda. Inte enbart, men delvis. Det här är min massa. Det här är vad jag själv måste bemöta om jag väljer mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar