måndag 31 december 2012

adjö med dig skitår.

Dessa årssammanfattningar som jag har gjort. De leder mig till följande slutsats: Förhoppningarna inför detta år var rimliga, men infriades inte. 2010 var nog det året då jag senast kände att det faktiskt hade gått bra, att jag slutade på plus. Det är inte alls konstigt. Då var jag på en plats där jag hade ett syfte, jag kunde se flera år in i framtiden och visste att jag gjorde någonting jag ville göra. 
I år har jag bytt kust, flyttat "hemåt", lämnat massvis, återkommit till en del annat. Varit fylld av framtidstro och sen motarbetats av mig själv, av livet, av visst i min omgivning. Det har inte varit ett bra år. Det började inte särskilt bra och det slutar inte särskilt bra. 
Jag vet att ett nytt år egentligen bara utgörs av att tideräkningen börjar om med en ny slutsiffra på året somliga menar att vi lever i. En natt förändrar sällan någonting och det finns inga magiska lösningar. Men ibland känns det ändå skönt att få inbilla sig själv att det får finnas nystarter. 
Det här året kanske faktiskt kvalar in som mitt sämsta år någonsin. Samtidigt går det inte att se det så. Det har hänt saker det här året som har varit bättre än mycket annat. Jag hoppas ändå innerligt att jag inte kommer att sitta med den här känslan om ett år. Jag hoppas att jag lyckas förändra mycket nästa år. 
Avslutningsvis bjuder jag på min absolut senaste bild från Instagram. Ett krokigt finger åt den här hösten och vintern. Nu får det vara nog.



tidigare år.

Jag har gjort det till en vana att sammanfatta året som gått när det närmar sig sitt slut.

2008 finns i fyra delar här: 1, 2, 3, 4
2009 sammanfattades såhär
2010 finns beskrivet i två delar: första och andra
2011 hittas här

Tills dess att jag beslutat om och i så fall hur jag ska sammanfatta 2012 så får ni hålla till godo med de tidigare åren.

söndag 30 december 2012

om en karta.

Förra vintern eller kanske för två år sedan, hade jag en sådan natt då jag inte sov därför att jag var så fylld av framtidstro och förväntan. Det var snurrigt i huvudet även då och jag ritade en stor karta för mig själv där jag skrev ned allt vad jag ville göra och tyckte om. Försökte hitta vad i det som var kärnan. Vad jag ville göra mest utav allt. Jag minns att jag skrev ned alla de saker som jag har tänkt på ända sedan jag tog studenten: journalistik, bibliotek, kultur, författandet, jämställdhet, fotograferandet etc. Jag funderade också mycket kring städer och platser.
Ikväll tror jag att jag för första gången på väldigt länge kände den där känslan igen. Den som innebär att det finns någonting att se framemot. Att framtiden inte är ett mörkt hål som gör mig illa. Det lilla suget någonstans mellan bröst och mage. Jag vet inte vad jag vill göra eller hur det ska gå till. Hur jag ska få ordning och känna mig trygg i mitt eget liv. Jag vet däremot att det är dags för en ny karta. Jag vet också att det krävs ett par jäkligt hårda knytnävar i kampen mot hopplösheten.

om framtiden. tankarna om framtiden.

I november stod jag på min uteplats och prövade tanken om framtiden. Jag tänkte mig hela vägen till januari. Då skar det sig i bröstet och jag var tvungen att kasta den tanken långt ifrån mig därför att den gjorde mig så illa. Nu är det knappt två dagar kvar till den första månaden på nästa år. Jag försöker experimentera i tanken. Föreställa mig livet om femtio år och vad jag vill känna då. Vad jag vill se tillbaka på och vara nöjd över. Tillfreds med.
Det är ett svårt tankeexperiment. Jag hittar inga faktiska punkter. Står bara med vetskapen om att jag vill kunna känna att jag lät mig själv må bra. Jag tänker att det handlar om pengar nu. Jag tänker att mitt sjuttiotreåriga jag inte hade känt sorg över att jag inte slutförde min nuvarande utbildning. Det handlar bara om att jag har studerat i tre år nu, på helfart och att jag inte vet hur jag skulle kunna få tillvaron att gå ihop utan mina lån som jag samlar på hög.
Någonstans är det nog ändå så att jag inte längre vill studera som jag gör nu. Det har min kropp sagt åt mig. Kanske kommer det en dag när jag vill återta kurslitteraturen och de akademiska studierna. Men det är inte den här dagen. Det kommer inte att vara morgondagen.
Det är ett tufft projekt. Detta att vara tvungen att skapa sig en ny tillvaro. Jag frågar mig själv om jag kan fortsätta i vad jag gör tills dess att jag hittar någonting annat än lån som kan trygga min inkomst. Att ens kalla det för att trygga inkomsten. Det säger ganska mycket om hur länge jag varit i studierna.

Egentligen vet jag vad jag vill göra. Jag vill skriva. Jag vill prata mig varm för jämställdheten och allas lika värde. Jag vill kunna påverka. Jag vill ha en röst. Jag vill skapa. Den insikten som jag kommit till är att jag inte kan ta vägen genom akademien. Att jag har tröttnat på det. Att jag inte hittar mig själv i det. Jag är inte längre den personen.
Det är sorg jag känner. Jag har svårt att göra slut med den akademiska världen. Jag har svårt att göra slut med den identiteten. Borde samtidigt förstå att jag inte behöver göra slut därför att det är mitt bagage. Jag kommer inte att behöva bränna några år, dokument eller betyg. Allting kommer att finnas kvar i mig.

För snart tre veckor sedan sjukskrev jag mig själv. Det finns inga papper som säger att jag är oförmögen. Ingen läkare har gett mig den här pausen. Jag har gett den till mig själv. Det är en ynnest att kunna göra så. Det förstår jag också. Människor har inte alltid den möjligheten.
Jag är inte klar med den här perioden än. Jag känner mig inte i skick att friskförklara mig själv och återta sysselsättningen. Men det har redan gjort skillnad i mig. Jag är lugnare inombords. Får alltmer sällan  panikångestattacker, känner inte av trycket lika intensivt och är inte lika rädd för explosionen inombords. Det handlar numera om en känsla av sorg, nedstämdhet och rädsla. Jag är fortfarande rädd för att gå tillbaka till cafét där jag satt jämt. Sitter ibland med mina vänner och känner hur fötterna nästan domnar och hur det kryper i huden. Jag känner mig inte i skick att friskförklara mig själv, men det är lugnare.

Jag återkommer egentligen till samma punkt, gång på gång. Detta att livet inte skapar sig självt åt en. Detta att jag måste skapa det åt mig själv. Vill jag någonting så måste jag själv se till att det händer. Att allting inte går att få att hända, det är ofrånkomligt.
Jag känner att jag behöver en plan och kanske är det en annan plan än den jag hade för två veckor sedan. Den om att studierna skulle få fortsätta vara i mitt liv i ytterligare tre månader. Jag vet inte om det går. Jag måste se efter om den planen fortfarande är möjlig.

ösregnet och trettiofem timmar.

December


Det är dags för högtid imorgon igen. Jag vänder och vrider på det. Försöker komma överens med mig själv om hur jag vill spendera dessa timmar. Var någonstans jag vill vara. Det går ganska trögt.
Jag tänker att jag skulle vilja sitta på ett flygplan någonstans. Kanske köra bil långt härifrån. Åka tåg. Jag vill vara i rörelse och inte riktigt behöva ta i tolvslaget. Bara flyta igenom det. Nyårsafton är bara ytterligare en dag och jag känner mig suddig i kanterna. Det är inte utav vikt.
Ibland tänker jag att jag ska sluta skriva när jag har alkohol i blodet. Oftast infinner sig den tanken dagen efter en sådan där natt när jag traskat hem uppgiven och alkoholen har spätt på känslan till den milda grad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Inatt är inte en sådan natt.
Jag tänker på mängder av saker. Som alltid. Hur mycket jag hinner läsa mellan varven och vad det väcker för känslor. Det väcker alltid känslor. Motivation, otillräcklighet. Hur jag känner att jag inte har någonting att må dåligt över eller hur jag förstår att det inte går att mäta. Jag tänker mycket på det faktiska och på det emotionella. Var gränsen går. Vad som bor inuti och vad som kommer utifrån.
När pappa kom och hämtade mig för över två veckor sedan och höll min hand hela vägen hem pratade vi en del. Mellan tårarna hann jag säga saker och han pratade nästan hela vägen. Jag minns att jag sa att jag inte visste om jag skulle klara av att någonting hände i det verkliga livet. Jag sa att om någon råkar ut för någonting nu, om det händer en olycka, då klarar jag inte mer. Då kommer jag att sprängas i bitar.
Människor sprängs förstås aldrig i bitar av sina egna känslor. Det fungerar inte så. Kroppen exploderar aldrig. Men jag läser om människor som går igenom precis det där. Olyckor, sjukdomar. Jag tänker på min farmor och hennes darrande händer, hur julafton har gått från att vara hennes dag till att bli vår och hur hennes mat för varje år blir mindre hennes eget verk och mer någon annans.
Det finns hela tiden. Det är en del utav livet. Det tänker jag på.

lördag 29 december 2012

Vad jag funderar över nu:

Om känslorna, som känns mer verkliga än någonsin, är del i någon typ av förändring. Jag har hyllat ärligheten så länge. Sett den som det viktigaste. Grundstommen. Har slitit för att vara ärlig i relationer och drivit frågan så hårt i mig själv. Detta att jag aldrig vill ge en falsk bild av vad jag känner. Samtidigt har jag ju varit väldigt oärlig med allt det där. Inte de gånger då jag träffat någon som visat sig vara en väldigt fin människa och som jag inte kunnat möta känslomässigt. Då har jag varit övertydlig, berättat precis hur det är. Försökt låta bli att såra någon mer än nödvändigt. Men i allt det andra, i tomheten, tröttheten, ångesten och svärtan, där har jag varit tyst. Det kanske måste sägas vara en typ av oärlighet. Att jag nu släppt på tystnaden, försöker vara ärlig i vad som känns i bröstet även när det inte gäller någon annans välmående, har lossat på mina filter. Mina filter genom vilka jag låtit känslorna passera och där bara en liten del har fått komma ut på andra sidan. Så är detta då en förändring. Har jag förändrats den senaste tiden. Är det en förändring till det bättre. Kommer jag komma ut på någon slags "andra sida" och vara någon som mår bättre än förr.
Men det är satans svårt det här. Därför att jag blir så trött på att hela tiden känna så mycket. Har nog alltid varit lite trött på det och därför försökt vara någonting annat. Vara någon som inte tar saker så hårt. Men jag har alltid gjort det. Alltid känt orden mot huden. Alltid tagit de känslomässiga motgångarna väldigt hårt. Jag säger till mig själv att jag nu är mer hårdhudad. Att jag har lärt mig av livet. Det måste man göra. Är det medvetenheten om personen som gör huden tjockare?
Jag försöker få det klart för mig. Hur den där tuffa, arga, raka personen kan bära på så mycket sorg, tårar och mörker. Hur jag kan vara båda två och en och samma. Allt det där är min styrka. Det tänker jag. Att jag känner och att jag ändå orkar agera. Massor.

efter tolv timmar.

Det var fint. Vad fint det var att ha en dag som var värd sin tid. Nu snöar det. Blöta snöflingor. Blåser på tvären. Det gör det visst alltid i den här staden. Den här staden som jag försöker bli vän med igen. Vi var vänner. Vi är vänner i perioder, i stunder, i dagar, i timmar.
Sedan sitter jag på en av de där pubarna som jag känner sedan sena tonår. Ser mig omkring och ser ingenting. Undrar varför jag är där. Undrar var jag skulle kunna vara och varför det skulle vara bättre. Förstår att det antagligen inte skulle vara det minsta lilla bättre. Tänker på flykten, men förstår samtidigt att det inte finns någonstans att fly med detta. Det har jag skrivit om innan.
På avenyn, strax innan tolvslaget, människor är fulla och fyllda av ilska eller förväntan. Vilken härlig fredag. Jag ska hem. Är nöjd, vi var nöjda där. Sätter på en skiva jag lyssnade på mycket för mer än ett och ett halvt år sedan. Är tillbaka. Tänker på när den gick på repeat den där kvällen. Hur han satt på min säng och jag på min matta. Jag ville gråta och gjorde kanske också det. Tog av mig glasögonen och han sa "tar du av dig dem för att du inte vill se hur ful jag är" och jag ville slå honom. Det var inte tid. Senare låg jag på sängen och han strök mig över håret och klockan hann bli fyra innan han tog på sig skorna och cyklade hem.
Det spelar ingen roll längre. Det är inte vad jag vill åt. Allt gör ont ändå. Jag vill kasta saker i väggen igen, men vet inte vad jag ska kasta och vad det ska vara bra för. Är trött nog. Orkar knappt lyfta händerna för att skriva. Orkar lyfta händerna för att skriva.
Några dagar senare stod vi på golvet framför scenen och musiken från skivan framfördes live. Han sa i mitt öra "jag kan alla låtarna mot min vilja" och kvällen efter satt vi på trottoaren och han lade sin hand på mitt knä. Jag kunde inte. Var inte kapabel.
Det är inte viktigt längre, men det förföljer mig. Livet. Jag tycker att livet spelar fulspel. Det går inte att göra någonting åt det. Jag måste göra någonting åt det. Vet inte vad och vill sitta och gråta i fåtöljen igen. Be henne säga åt mig vilka piller jag ska äta och hur jag ska tänka för att det ska gå över. Vad jag ska göra för att det inte ska kännas såhär längre. Vet också att hon inte kan göra det. Vet att det är jag. Jag måste. Någonstans måste jag hitta vad som var viktigt och varför det var viktigt. Inte var. Vad som skall komma att bli. Allt som har passerat har passerat.


fredag 28 december 2012

sen blev det fredag.

å

Vill mest bara meddela världen om att idag är en rätt bra dag. Inte så bra som på fotografiet. Titta på den bilden. Vad ung jag var. Lite mjukare än nu. Kort hår. Samma säng, samma överkast, samma lakan, samma hon. Det är snart två år sedan. Jag grät ganska mycket då också, men ville inte dö. Aldrig ville jag dö. 
Jag tänkte på det igår när jag gick hem från mataffären och passerade en infart, men glömde titta efter bilar. Funderade över smällen som hade kunnat bli. Frågade mig själv om jag ville dö. Svarade mig själv med hög röst "Nej, jag vill leva".
Inatt fick jag sova. Utan tablett sov jag i minst åtta timmar. Klockan var tolv när jag klev upp ur sängen, men det var inte jobbigt att kliva upp och det gjorde ingenting att klockan hunnit bli så mycket. Jag bestämde redan igår att jag skulle skriva idag. Jag gör det. Försöker få ihop en text jag har en deadline på. För mig själv. Det kommer ord, men det blir inte så bra. Funderar på att saxa ur bloggen istället. Jag förstår när jag går tillbaka i mitt arkiv hur mycket jag skrivit de senaste månaderna. Hysteriska mängder text. 
Jag blir glad när jag ser den där bilden. Vill vara glad när jag ser den där bilden. Vill känna den där glädjen och förväntan. Vill sitta nära någon på en hemmafest, vill känna den där tryggheten. Vill vara glad i mig själv också.

det var torsdag.

Försöker få tre tankar till en. Det börjar såhär:

Jag sitter på bussen. Funderar över jaget. Är lite skakig. Vill inte vara det. Tänker på vad jag sagt om min person. Hur jag inte känner mig som jag därför att jag tagits över av delar av mig som är svåra. Tänker samtidigt att jag är mer tillfreds med mig själv än jag någonsin varit. Jag är det därför att jag är mer jag utåt än vad jag någonsin varit. Och inåt. Är ärlig med mig själv och i mig själv. Låter det svåra ta plats och få ord inte bara hos mig själv.
Sitter sen och dricker min första öl. Han, en av dem, som jag stötte bort för så många år sedan, står bakom min rygg och jag vänder mig. Han ler och säger någonting, låter förvånad. Jo, jag är där. Jag tänker att jag inte förstår varför han ser så glad ut. Han som jag stötte bort och sen försökt återta minst tre gånger, men som inte låter sig. Det är bra att han inte gör det. Jag var inte snäll den gången heller. Men han kramar mig och jag stryker med handen över hans rygg och känner varje revben, tänker att det är så jag känns nu. Jag har alltid känts så, men nu mer än någonsin.
Jag har så fina vänner. Dem jag dricker öl med. De kramas och ler och vi pratar om bra saker. Bra som i saker som betyder någonting. Jag pratar mycket om tystnaden, kanske till och med predikar om den. Vet samtidigt att jag fortfarande är tyst inför dem. Jag tänker att det kommer en tid och ett rum för det samtalet, då när jag vill förklara. Men det är skönt att få vara i den jag också är. Utan det svåra.
Någon jag inte känner, flera, sitter bredvid mig i omgångar. Frågar om vem jag är och vad jag gör. Jag ger dem mina repliker. Säger vad jag förväntas göra. Berättar också att jag tvivlar. Säger att det måste finnas tid för annat ibland. Tänker mycket på min kropp. Mina ben. Jag ser mina ben reflekteras i bussdörren och i toalettspegeln och min egen spegel när jag tar på mig en klänning jag knappt bar förr därför att den satt så tätt inpå min hud.
Sen åker jag hem och läser ett mail på bussen. Läser också mitt eget mail. Ser att jag skrev om någonting då som inte är längre. Som inte ens var när jag skrev det. Jag tänker att jag kanske glömmer. Att det försvinner. Sen blir jag ledsen. Öppnar porten till mitt hus och tar trappan ner. Känner att jag kanske vill gråta, men undrar samtidigt för vem jag ska gråta nu. Varför ska jag gråta. Så jag gråter inte. Jag skriver.
Det är fortfarande en tyngd i bröstet, jag kanske kommer att behöva gråta. Men någonstans känns det hanterbart. Jag funderar över om det är ölen. Jag tänker också att det är mina ben som är anledningen till att två öl räcker nu. Att jag är anledningen till att två öl är mer än nog.

torsdag 27 december 2012

+1

20121227

Men (och ja det här är viktigt) jag vinner ju hela tiden. Varje dag vinner jag. Även när jag går och lägger mig med förruttnelse så vinner jag. Och nu med ett rent golv, sen lunch i magen och en tvättad kropp, då vinner jag verkligen.
Den här perioden påbörjades i september. Den är längre än någon annan. Svårare och tyngre. Men det är en period. Den kommer att ta slut. Göra plats för pausen. Jag kommer att läsa min böcker, skriva vad jag ska skriva och sen göra någonting jag vill och lägga energi på saker som inte bara rör jaget. Den tiden kommer också. Vinst.


det fortsätter.

Tillslut kanske jag känner att jag inte orkar svara längre. Därför att jag är så trött på vad som tar över. Hur trött jag är på att försöka komma på svaret på frågan om hur jag mår. Häromkvällen satt jag med människor jag kände för längesedan och vi hade roligt, pratade om ganska mycket oväsentligheter och lite av det som bär tyngd. Frågan är oundviklig, för hur har jag det, vi har ju inte setts på så länge. Jag kan inte ljuga, jag vill inte ljuga, men jag orkar inte börja berätta. Flackar med blicken, drar ut på orden, svarar kanske inte riktigt. I slutändan handlar det om studiesituationen. Den går att ta på. Man kan inte sätta sig med sju andra och bara lyfta på locket. Det är helt omöjligt. Vi hade ju roligt.

Pappa har ringt. Jag borde ringa upp. Första frågan kommer vara "hur är det?" och jag har ingen lust. Har inget svar. Jag mår inte alls. Det är ett vakuum. Jag håller mig i mellanlandet där jag inte vill vara därför att jag inte vill vara i värken. Det känns ju logiskt och bra.

Jag läser Karolina Stenström i CLP: "jag orkar inte vara ledsen mer". Hennes ord. Mina ord. Också. När det inte går att välja glädjen eller åtminstone ett mer harmoniskt tillstånd, då väljer jag mellanlandet tills dess att det valet förtrycks av tillfället. Jag längtar mycket efter när tillståndet, tillfället är mer än tillfälligt och när jag inte behöver välja mellanlandet. Kanske borde jag vara glad att jag kan välja det, men det är jag inte. Jag är övertygad om att det är rentav skadligt. Att det kanske borde vara bättre om jag lade mig på mattan en stund och sökte botten för att sedan kunna få vara i lugnet en stund.
Ligger tolv timmar i sängen och sover kanske hälften. Drömmer konstiga saker om hur kroppen tynar bort och annat som jag inte minns. Personer. När jag är vaken tänker jag på tusentals olika saker. Däribland den här textsamlingen som finns inom ramen för bloggen. Jag tänker på hur trött jag är på att skriva följande ord: bröst, bröstkorg, revben, hjärta, värk, spindlar, kryper.
Läser ett mail och blir arg och trött, läser ett sms och blir rädd och glad. Människor. Tillslut kliver jag upp och kokar havregrynsgröt, tar den sista mjölken, brygger kaffe. Jag är ganska övertygad om att det är torsdag idag. Nu är det femton dagar sedan jag senast läste kurslitteratur. Jag funderar på om det räcker, funderar på om jag ska försöka trots att tanken på det griper tag kring mina överarmar och sliter, sliter hud. Mina överarmar är alldeles hela. Det är tanken.
Det är tusen år sedan jag städade. Det är mitt mål idag. Och att handla mat.

onsdag 26 december 2012

När bakfyllan släpper, illamåendet lägger sig och huvudvärken avtar. Då klättrar hålet till bröstkorgen och det känns som kall luft innanför revbenen. Jag känner samma sak som för ett dygn sedan. Längtar till nästa år. Längtar långt bort. Längtar mig själv ren från allt det här.
Men jag vill inte åka iväg. Jag vill inte fly från en plats. Vad jag vill fly ifrån sitter fast inuti mig. Det går inte att undkomma genom hundratals mil. Hur mycket jag än väljer att leva utifrån mina egna villkor så går det inte att komma ifrån att livet också har villkor. Villkor som inte är valbara.
Jag önskar att jag fick lägga tid på någonting annat. På någon annan. Jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att energin inte finns, förmågan inte finns.

tisdag 25 december 2012

Vad som hjälper:
ensamtiden ensamtiden ensamtiden, gitarren, svtplay, vatten, musik, tystnad.
Till och med hjärtat har lugnat sig nu. Så jag vågar mig på den här juldagen ändå. Äter snabbt och ska bara reda ut det blöta håret och sen ta vinflaskan under armen och hitta en vagn som kör genom göteborgsregnet till Majorna.
Trött och ledsen, men jag orkar inte. Orkar inte vara ledsen. Natten. Nu. Jag sover nog ensam ett tag till. Först: kvällen, vinet.

om hur det är. igen.

Vaknade till en otroligt usel dag. Det var lika bra att packa väskan och kila hem. Människor och ljud, krav och förväntningar. Det fungerar inte. Vågade knappt öppna munnen därför att ingenting snällt kom ur den. Låg på soffan en halvtimma innan bussen skulle gå och ville bara gråta, men orkade inte börja gråta för då skulle jag inte få åka därifrån. Med jackan på och hatten nedtryckt över den snart förlånga luggen stod jag i hallen och mamma tittade på mig och frågade "Är du ledsen?" jag svarade "Ja." och sen sa vi hejdå och jag satt tyst bredvid pappa i bilen.
Jag ville kliva av bussen. Ville kliva av pendeltåget. Ville kliva av nästa buss. Hann skriva en roman i huvudet eller åtminstone en diktsamling att mäta med Bolaño i sidantal. Nu är allt borta. Jag är så trött. Hela tiden så trött. Och alla konversationer, alla frågor. Jag vill inte. Vill be dem att aldrig ringa igen därför att jag inte orkar ha någon som ringer mig. Är så trött på omtanken därför att jag är helt oförmögen att ge någonting tillbaka. Är så trött på kallpratet och vardagspratet också. Det är så oviktigt. Ingen säger någonting viktigt längre. Det finns ingenting kvar.
Mina händer är tomma och hålet i vänsterhanden brinner. Det är tomrummet efter det sköra jag brukade bära på. Mitt emaljägg som jag stundtals vårdat så ömt. Jag funderade på att stanna på vägen och köpa något riktigt jävla vasst (förlåt), men jag gjorde det inte. Det måste betyda att det finns någonting kvar. Någon självbevarelsedrift som vill rädda jaget till vad som kommer sen. Jag blir arg på mig själv. Det betyder väl också någonting.
Min svaghet är så fruktansvärd snuskig. Den äcklar mig så innerligt. Det har gått för lång tid nu. Jag skiter i vad den ger mig i kreativitet, ödmjukhet och kärlek. Nu är den bara snuskig. Jag är patetisk. Alla är patetiska. Visa lite jävla styrka någon gång.
Och så trött på mitt förakt. Jag måste sluta känna förakt. Det är bara en spegling av vad jag känner när jag ser mig själv och ingen, ingen förtjänar det.



Till och med på julafton är ni så många som läser. Jag vill bara ge någonting mer än det här. Mer än mina snuskiga ord om mitt trasiga bröst och tunga sinne. Det är väl också en del i det, antar jag. Mina ord är främst för mig och jag blir glad (någonstans blir jag väldigt glad) över läsarantalet som står sig och måste väl någonstans acceptera det faktum att vi alla är fria att läsa vad vi vill. Tack för att ni fortsätter. Ja.

om nivån på samtalet.

- Du har blivit liten.
- Jag är ju sjuk.
- Har du diarré?
- Mm -tystnad- Jag är sjuk i huvudet.
- Du är inte sjuk i huvudet. Du har sorg i själen.

Mvh,
Orkar inte.

och nu är orden långt borta.

Jag tänker lite för mycket nu. Det är inte bra för välmåendet. Anledningarna är fler än jag känner och de jag faktiskt förstår kan jag inte riktigt skriva här. Inte förrän jag bestämt mig för hur öppen det går att vara och var någonstans min gräns går.
Men känslan är fortsatt den grötiga massan mot min kropp, kring min kropp, i min kropp.

Två nätter i rad har jag tagit mina insomningstabletter. Jag tror att de gör mig slö. Bidrar till gröten. Jag minns inte så mycket av mina drömmar de nätter jag sover med medicinen. Halvtimmen innan sömnen är overklig. Konstiga mönster i hjärnan, hur jag rör vid min kropp, madrassen som liksom inte är jämn. Så vaknar jag tidigt sen.
Av de ursprungliga tjugo finns två kvar och jag orkar nog inte riktigt tänka på vad som händer när jag inte längre får somna.

måndag 24 december 2012

När jag tänker på skrivandet tänker jag också på effektsökeri. Det är jag rädd för. Jag tror att det är därför jag börjat skala av orden från texten. De överflödiga. Det är förstås så att jag söker effekt med alla ord, men det är olika saker. Samma ord: Effekt. Jag tänker att när man ingenting har att skriva då tar man konstiga omvägar för att dölja det grunda, nästan innehållslösa. Också det att effektsökeriet kan vara en väg till innehållet. Alltså: drivkraften är alltid imponerande. Resultatet varierande.

(Någonting annat: känslan i kroppen, i huvudet. Så många människor, så intensivt. Egentligen bara en, kanske två. Men fel tanke. Hela tiden fel tanke. Och inte ens då hade jag orkat le.)

god jul jag önskar jag.

Älskade Malin (det är jag),

Idag är det julafton. Det är ett jäkla gnäll på dig. Du borde le lite mer. Kanske sluta ligga under en filt och plöja böcker med feministisk agenda. I väskan du packade igår ligger en söt blus att vara julfin i. Det kan vara på tiden att du kammar ditt hår och klär om från den blå träningsoverallen. Det kanske också är dags att äta lunch, innan din tomma mage stjälper humöret. Vilket humör?, kanske du undrar nu. Det är som sagt ett jäkla gnäll. Du tycker att det kryper spindlar längs med armarna igen. Kanske ska du vara glad att det inte är några riktiga spindlar med långa svarta ben. Gå och tvätta ditt ansikte nu. Hjälp till i köket. Skärp dig. Det är julafton. Le lite.

24.

Vem lurade människan att tro att en dag utifrån det datum den bär kan kännas bättre än andra dagar? Jag avskydde länge julen därför att vad den mest utav allt bär med sig är stress. Istället för att bidra till att göra människor extra givmilda eller förlåtande, skapar den istället ett konstant tillstånd där taggarna är riktade utåt, energin sinar och känslan av otillräcklighet sällan viker av.
Inför årets julafton trodde jag nog att min avsky hade försvunnit. Jag såg mig själv som mer mogen, lugnare och tillhörande en familj i förändring. Det kanske stämmer, allt det där, men jag känner mig redan utmattad. Om någon lägger en hand mot min hud nu kommer den att falla sönder. Om någon ställer ett enda krav på mig nu kommer jag att behöva gå härifrån. Det är förstås inte sant, men så känns det.
Tonen i rösten och kroppspråket i det här huset. Det kan inte bara var jag som reagerar såhär. Hur kan jag vara den enda som fötts med så tunn hud.

söndag 23 december 2012

julrapport, del två.

Det kryper i kroppen och i huvudet är det någonting som rör sig alldeles för fort. Jag blir vansinnig av att vara här. Försöker använda min bästa medicin och skriva ur mig allt, men det går inte. Det går inte att skriva vare sig terapeutiskt eller som arbete. Någonting stoppar flödet. Jag vet väl vad. Det ligger som en grötig massa kring min kropp. Jag önskar att jag kunde åka härifrån.
Jag är trött. Inte bara är jag trött därför att jag var vaken till morgonen kom och har kemikalier i kroppen som måste bearbetas bort. Jag är också trött därför att det i mig pågår ett så intensivt sökande. Allting ska ifrågasättas. Alla mina värderingar och principer lyfter jag på och resonerar kring.
Länge, mycket länge, har jag sagt till mig själv att jag kommer att leva ensam. Inte därför att jag på riktigt vill det, men därför att det är så jag tror att livet är. När jag nu sitter och är familj och ser mig omkring funderar jag på om det på riktigt går att leva såhär. Om jag någonsin kommer hamna i det. Jag tänker att det är en idiotisk ideologi. Detta att isolera ett fåtal människor. Jag tänker att jag aldrig skulle orka vara en utav två som fostrar en ny människa. Det måste finnas fler.
Jag vet inte vad jag skriver eller vad jag tycker. Vet inte hur jag vill ha det därför att jag inte kan se det. Misstänker att jag nu, i min egen process, har kommit till en punkt där jag är arg på konstellationen därför att den skadat mig och ännu skadar mig. Jag märker det i mitt rörelsemönster. Nu när jag inte längre är så svag att det tvingar andra att vara starka, då är jag återigen rädd. Stel. Illa till mods. Arg. Jag är väldigt arg.


Just nu vill jag välja min egen familj. Just nu vill jag vara på en plats där jag slipper gå på tå och vänta på explosionen. Just nu vill jag vara i sammanhang där jag inte behöver vara rädd eller arg. Just nu vill jag väldigt mycket som inte går. Just nu är det läge att vara vuxen, bita ihop och uthärda det kommande dygnet.

julrapport.

I bröstet är det tvärdrag. Jag är tillbaka i föräldrahemmet därför att högtiden säger det. Jag vill fly hem till musiken och vinet. Förstår att det här är en statisk komposition. Längtar efter att vara en annan dotter. Blir aldrig det och aldrig i en annan familj.
Stressen är synonym med detta att vara del. Flykten. Flykten. Misstänker att kärnan till allt ligger i denna samling. Har väldigt svårt att älska.

om orden.

Nu tänker jag på vad Åsa Linderborg pratade om för ett par veckor sedan. Vad man får skriva. Jag vill lossa på anonymiteten ytterligare, men måste först överlägga med mig själv om hur ärlig och hur självbiografisk och hur detaljerad jag vill vara. Jag tänker på alla frågor jag ställde här.
Bussarna har slutat gå och jag får promenera de sista femtonhundra meterna hem. Hela vägen tänker jag att jag måste komma hem snart så jag får skriva. Jag måste komma hem och skriva. Få ner i bokstäver och ord vad den här kvällen har varit. Det är iskallt och blåser västkustskt rakt igenom alla kläder. Om kvällen. Det går ungefär såhär:

Jag kliver in i rummet och herregud vad jag skriker. Det är som om jag laddat så länge att allting måste ut omedelbart. Sen blir jag ändå tyst. De frågar hur det går med mina studier och jag säger "jomenvafan" ungefär. Inte ett ord om tillståndet. Det är inte som att tillståndet alltid måste stå skrivet i min panna, men jag tänker på det och funderar över vad nära vänner är. Hela kvällen tänker jag på det och har samtidigt väldigt trevligt. Flirtar oförskämt och ohämmat med någon jag egentligen aldrig vill se naken, bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag inte är fjorton längre och inte suktar efter någon onåbar.
Vi går ut sen. Jag tvivlar länge, men följer med. Räcker fram kortet på Nefertiti och vet inte vad det kostar att gå in. Vet fortfarande inte vad det kostade att gå in. Vi dansar. Jag har inte dansat sedan augusti. Jag vet hur man dansar, dansen är i mig. Jag har roligt. Det har jag verkligen.
Plötsligt dyker en gammal vän upp. Hon är lika vacker som vanligt och jag är så tacksam över att se henne. Jag kramar henne hårt och smeker hennes hår och vi pratar vardag och vad som händer. Jag nämner studierna och har blivit full. Säger antagligen någonting om att det inte känns helt bra. Hon frågar. Hon snappar upp och frågar och jag berättar. Berättar om tillståndet och hon vet. Såklart vet hon därför att hon levt i någonting som ingen borde behöva leva i. Det är så skönt. Hur hon säger "jag har alltid älskat livet, jag har haft en fantastisk uppväxt, men varje dag måste jag övertala mig själv om att det är värt det" och jag vill skratta och gråta, men smeker bara hennes kind och kramar henne hårt flera gånger och säger att jag vet. Hon förstår att jag vet och vi byter nummer igen efter flera år och kanske kommer vi inte använda dessa nummer, men vissa människor. Vissa människor.
Senare går jag ut och röker ensam. På en bänk ser jag någon jag känner igen och bredvid honom sitter en av mina bästa. Hon är i stan igen och det visste jag, men hur skulle jag kunna veta att hon var där. Jag vill berätta allt med en gång, men nöjer mig med att krama henne hårt och le och vara så jävla glad över att hon finns. Han som sitter bredvid, som jag inte känner lika väl, han ber om ursäkt för sist när han inte riktigt kände igen mig och jag är lättad över att det inte bara var jag som upplevde den mycket märkliga stämningen då för några veckor sedan. Jag pratar mer med min bästa och det blir kallt. Vi går in. Han kommer fram igen och säger "jag tror jag vet nu varför jag inte kände igen dig, hur mycket har du gått ner i vikt egentligen?" och jag som fortfarande tror att ingen ser det. Jag visar med fingrarna och det är inte många fingrar, men fortfarande en hel hand. Han säger "du är så tunn, du är så tunn Malin" och jag ler och säger "jag är sjuk, jag är sjuk" och han kramar mig och jag vet inte varför jag säger det till honom, men vet samtidigt. Det är så få som frågar och till dem som vågar fråga vågar jag också säga sanningen
Kvällen fortsätter. Jag dansar. Ser mig omkring. Det finns ingenting att se bortsett från mina vänner. Jag nöjer mig i det. En av mina gamla vänner som jag inte sett på flera år hon sträcker sig efter mig och säger "jag blev så förvå.." och sen säger hon "nej nu blir det fel, men du är så söt nu" och med det har hon redan tappat mig. Jag tänker att hon enbart ser mig därför att jag liknar någonting som hon strävar efter att avbilda. Det finns ingen ambition i mig att vara den personen. Jag är redan så trött på henne. En liten stund var jag imponerad, sedan blir jag bara trött. Ingenting har hänt sedan sist vi sågs och jag är matt. På riktigt utmattad. Tar en annan vän i handen och vi går ut på dansgolvet och jag dansar med honom tills det är dags att överge Nefertiti och det är dags att överge kvällen.
Jag promenerar hem och det är så kalla vindar, mina kinder tappar känseln. När jag till sist kommer hem växer mina händer framför mina ögon och jag funderar över vad det är som gör det här forumet så viktigt för mig. Jag funderar över orden och vad som hade hänt utan dem. Det finns inga tvivel längre. Det enda jag kan göra är att skriva. Det finns ingenting annat. Och så tänker jag på varför jag berättar saker för vissa människor och för alltid är tyst inför andra.

lördag 22 december 2012

kort så om i hjärnan.

Vansinnet. Börjar skriva, har ställt vinet för långt ifrån mig. Kliver upp. Hämtar glaset. Sätter mig tillrätta. Är ilskt feministisk som jag alltid är eller blir när jag möter idiotin igen efter en stund i kärlek och förståelse. Tecknar hastigt den nakna kroppen, men är i orden och låter inte kroppen vara. Tänker på henne, vi har legat med samma man. Jag borde aldrig ha blivit arg. Det är så längesedan nu. Har förlåtit eller avsagt mig ilskan, svartsjukan, kärleken, åtrån. Han är någon jag kom över för längesedan. Mötte henne på biblioteket tidigare i höst. Tittade, tittade bort. Borde stannat, sagt hej, kramat henne och frågat vad hon gör och hur det går. Är inte arg, borde aldrig ha blivit det. Det är svårt att hålla sig ren från de fula känslorna. Tittar på min egen kropp. Den har också legat med honom. Minns hur det var, hur han känns och är. Det korta håret under fingrarna, tinningen och bakhuvudet. När han hade varit borta länge och jag hade tappat aptiten igen, men var glad ändå eller kanske också delvis därför. Så kom han hem och tog i mig och sa att jag var två steg från att bli lämnad åt vården, men sen ligger vi med varandra och han är mycket smal och jag känner hur hans höftben krockar med mina och det är bara hud emellan dem då. Det är fem år sedan nu. Jag tycker om att skriva om det ibland. Min hjärna är en bank av minnen och jag nyttjar dem. Ser det inte som någonting respektlöst, ser det snarare som någonting mycket kärleksfullt. Hur jag aldrig låter det vara meningslöst. I en annan tid är hon kvar, hon som är jag. Vad fin hon var.

ett självporträtt.

Världen

Återigen infinner sig känslan, längtan och lusten att klä av mig naken inför hela världen och projicera min kropp mot världens största vägg i världens största stad. Jag funderar mycket över den känslan.

tillbakablickar.

Egentligen har jag hur mycket text som helst. I mig och på papper. Ibland vill jag klippa i det gamla. Visa. Jag vet inte riktigt varför, men den känslan har jag. Idag tänkte jag att vi skulle titta på hur jag beskrev mig själv för två år sedan.
För två år sedan hade jag bott i Uppsala i ett år och jag tror att jag var ganska tillfreds då.

"Den berättelsen finns, som handlar om mig. Varje person har en sagobok i bakfickan där saker skrivits ner. Jag är så mycket mer nyfiken på det ingen minns, men det säger sig självt att jag inte kan berätta det. Inte heller jag minns. När jag funderar kring vem jag är så kommer jag alltid fram till motsatser. Så här:
mitt kontrollbehov är en klo kring min hals, men det finaste som finns är spontana påhitt och att få vara ett barn i någon annans närvaro. Jag säger mig jämt att jag vill ha lugn och ro, men klarar mig inte utan uppdrag och planer och en viss grad av stress och osäkerhet. Mina känslor är mitt starkaste organ, men samtidigt handlar jag logiskt och rationellt.
Jag är en romantiker och tror ibland att jag har blivit sårad en gång för mycket. Därför släpper jag aldrig in någon som är nära utan faller istället för de jag inte kan eller vill ha. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och blev en gång förälskad i en främmande människa. En förälskelse som senare visade sig vara befogad, men inte menad.
Människor är det bästa som finns, men alla är idioter och jag kan vara ensam i en evighet utan att sakna umgänge. Jag är en fysisk människa och håller mig nära de jag tycker om, sitter i deras knän och lutar huvudet mot deras axlar. När jag tycker om någon kliar det i mina käkar och jag vill kramas alldeles för hårt.
När jag var ung, eller yngre, satte jag flera dåliga vanor i system. Saker som än idag gör sig påminda. Dessutom är jag ganska dålig på att låtsas tycka om människor jag totalt saknar respekt för. Så när jag undviker att se någon i ögonen är det inte för att jag är blyg eller tror mig ha gjort något fel. Det handlar bara om att jag tror att det jag känner syns i mina ögon och jag vill inte visa det.
"

02:24 när jag borde vara tyst.

Visst är det fint när hjärtat slår för det stora och glömmer den lilla. Visst är det vackert då när det inser att det finns någonting mer än personen och kampen i den det sitter i. Det är kortvarigt. Inte så att det släpper, men drivet släpper därför att kampen i den lilla ofrånkomligt är avgörande för kampen i det stora.
Jag vet att det är kemi. Det att jag dricker vinglas på vinglas och sen öl på öl. I den fina, vanliga världen där jag befinner mig ibland, där tror jag att det inte ska påverka, där hade det fungerat. I min värld följer det sig som:
Sen sitter vi still och hjärtat slår i tvåtusenhundratjugotvå. Inte året, men takten. Illamåendet och trycket blir påtagligt och någon frågar hur jag mår. Jag vaggar huvudet från sida till sida likt ett svar som skulle betyda: "Jag vet inte, det går en stund till." Kanske säger jag även det. Det är ett svar jag inte minns längre. Inte nu.
När jag kommer hem och inte vrider av korken på en ny vinflaska, inte öppnar dörren för att röka en cigarett, då fullföljs det jag inte orkat tänka på under kvällen. Det fysiska jag har trängt undan och låtit spela i bakgrunden under de senaste timmarna.
Egentligen är sanningen den: Jag fick ta del ikväll. I ett sammanhang fick jag verka och jag kände igen projektledaren och entusiasten. Hon jag varit när jag trott på någonting. Hon är jag och jag är hon. Fortfarande verksam, men i doser som kanske inte tar samma proportioner som förr.
Jag har inga ambitioner att vara någon jag inte identifierar mig med. Det är också sanningen. Men [och mitt ledmotiv och ordföldjen jag använder så ofta:] och det här viktigt; Jag har inga ambitioner att vara den här personen heller. Det handlar inte så mycket om trycket eller illamåendet. Det handlar mer om att jag inte har några ambitioner att vara ensam. Jag känner min omgivning. Den är min. I den är jag inte ensam. Jag berättar om diagnosen (därför att den är enkel) och jag berättar om känslan (den som är svårare). Men när jag fortsatt lever ett liv i huvudet och i det som är kemi eller bara jag, då förblir jag ensam. I det vill jag inte vara. Jag vill heller inte vara i det och i mitt liv samtidigt. Det handlar inte om acceptans. Den har jag nått. Det handlar om att komma ur och komma vidare. Att få vara mig och jaget med livet omkring. Inte kemin och det som drabbar när jag (äntligen) stänger dörren.
Så tänker jag slutligen, när jag läst vad jag skrivit, att jag är dum som skriver att jag inte har några ambitioner att vara den här personen. Jag är den här personen. Ofrånkomligt är jag det. Vad tror jag att jag har nått för acceptans när jag inte accepterar det. Vad tror jag att jag skriver när jag skriver efter vinglas på vinglas och öl på öl. Jag har gjort det här så många gånger förr. Suttit med alkoholen i blodet och knåpat ihop text. Hur mycket knåpande det nu är när jag inte låter orden växa. Bara tar dem för vad de är.
Någonstans vill jag säga: Det här är jaget. Det här är vad som måste bemötas om man väljer mig. Det här är vad jag har att erbjuda. Inte enbart, men delvis. Det här är min massa. Det här är vad jag själv måste bemöta om jag väljer mig.

fredag 21 december 2012

om kampen (den stora).

Ibland blir den lilla personen oviktig. Min person. Ibland måste jag tänka på annat. Ibland måste jag tänka andra kamper än min egen. Nu tänker jag på den kamp som förs mot sexism, rasism, kvinnohat, klassförtryck och så mycket mer som ryms innanför ramarna för vad som är det fruktansvärda och omänskliga. Det är en kamp som behöver föras på så många plan. Ett upprop vi inte kan tacka nej till och ett slag som vi måste delta i med ord och närvaro.
Jag vill ber er läsa. Jag vill be er läsa Åsa Linderborgs text om hatet, jag vill be er läsa Genusfolkets många inlägg om patriarkat och rasism, jag vill be er läsa så mycket ni orkar om hur människor har det i samhällets och världens många olika skikt. Sen vill jag ber er tänka och begrunda vad det är ni läser. Till sist vill jag be er göra någonting. Ta ställning. Skriv ett mail, bemöt en åsikt, uttryck er egen åsikt.
Min övertygelse är att kampen mot orättvisan och hatet är en kamp som aldrig någonsin kommer att upphöra. Min övertygelse är också att vi som vill delta och nu deltar i den kampen är långt många fler än de som skapar och befäster förtrycket. Det är viktigt att aldrig känna sig ensam när man kämpar. Oavsett hur och varför eller mot vad. De enda som ska känna sig ensamma är de som kämpar för att bibehålla strukturer som förpestar livet för dem som aldrig gjort sig förtjänta av det. Det här är vår gemensamma kamp och tillsammans vinner vi den.

om en tjej jag känner.

Den här tjejen. Hon som har pratat inför så många människor. Hållit i minst hundra möten. Ringt samtal, tagit konflikter, peppat så många till att göra så mycket. Dansat på de trängsta dansgolven och ställt vänner mot väggen. Den här tjejen ska ikväll hjälpa en annan så fin tjej med en grej på en klubb och sen dansa och dricka öl. Den här tjejen är livrädd. Livrädd därför att kroppen är opålitlig och hjärnan tvingar tårar ur ögonen. Livrädd för att människorna ska bli för många och rummet för trångt, golvet ska bytas ut mot ett oroligt hav och väggarna ska bli tjockare och komma närmare. Den här tjejen tänker berätta det och sen göra allt det där ändå. Det finns ingenting farligt i att gå ut och dansa. Det finns ingenting farligt i att möta blicken hos människor eller svara på frågan "hur är läget?".
Den här tjejen funderar på om den värsta människan att ställa mot väggen är sig själv, om de svåraste konflikterna tas med den egna personen. Den här tjejen förstår att allting är delar av den egna kampen. Den här tjejen förstår också att det är roligt att få vara med sin fina vän och att det är roligt att gå ut och dansa och dricka öl. Den här tjejen vill göra roliga saker därför att roliga saker gör tjejen glad. Den här tjejen har svårt att förstå att det fanns en tid före den här tiden där hon var ute och dansade flera gånger i veckan och kunde krama trettio personer på en kväll och skrika genom musiken "det är bra! jag är så jäkla svettig bara!". För så har hon också känt. Den här tjejen.

torsdag 20 december 2012

så det gör ont igen.

Vad det sliter ibland. Det är inte så att jag försäkrar mig om att det inte är någon som har fäst krokar i huden på mina armar och drar för allt vad denne är värd, men det är nästan. Det är inte så att jag försäkrar mig om att inte någon slår mig i bröstet med en slägga, men det är nästan. Det är inte så att jag försäkrar mig om att inte någon står och skriker elaka ord åt mig, men det är nästan så. Jag vet om att jag är ensam. Jag vet om att det är tomt. Jag vet om att ingen annan än jag är i det här rummet. Men vad det sliter, ibland. Vad det rycker och drar, bultar och svider. Det är en satans häxjakt på själen eller vad som nu utgör vad som är mitt jag. Om det nu är mitt jag som ska nås. Om det nu inte är någonting annat i mig.
Och jag tänker: Det är inte konstigt att jag sökt lugnet så länge, när det här är vad som finns i mig. Utanpå mig. Det är inte konstigt att jag försökt skala av huden när den gör så ont att vara klädd i. Det är inte konstigt att jag med hård och strikt diet krympt mig själv när det ibland blir så överjävligt att vara en kropp.

om att öppna upp.

Jag ruckar på anonymiteten. Jag ruckar på anonymiteten samtidigt som jag inte längre tar långa omvägar i texten för att komma till vad jag vill ha sagt. Det är inte de förvillande formuleringarna jag söker längre. Jag söker vad jag vill ha sagt.
I samband med att jag släpper på tystnaden och den låsta profilen, ökar också tillströmningen till den här sidan. Det märker jag i min statistik. Hur det går från att vara fjorton, kanske ibland fyrtio läsare, till att närma sig hundra. Ibland dimper det ner en kommentar. Det gör mig så glad när ni kommenterar.
Jag har publicerat fotografier här förr. Där jag syns. Det är ingenting nytt. Nu finns videoklipp också. Dessutom har jag mer flitigt börjat använda kommentarsfälten på olika platser. Det är sådant som gör det möjligt för människor att klicka sig hit. Jag förstår det.
Vet ni vad allt det här innebär. Det att jag släpper på min vita mur. Det innebär att jag inte längre skäms lika mycket över vem jag är bakom mina fina leenden och mina ambitiösa försök att vara student eller ideellt arbetande kulturvetare. Jag förstår inte riktigt vad det är jag ska skämmas över längre. Varför jag har skämts så mycket. Någonting om prestation kanske. Någonting om att även att leva i ångest är en prestation. En roll.
Det är som jag sagt och som jag fortsätter att säga: Jag bryter tystnaden. Min egen. Tystnaden kring vem jag är. Jag känner att jag inte riktigt har hunnit ikapp det än. Hur tyst jag har varit. Hur tyst jag kanske fortfarande är. Det känns onekligen som att det kommer att komma en bakfylla på det här. Kanske flera. Inte den av alkohol, nej. Den av att slita i sitt eget jag, sin egen självbild, sin egen person. Jag kan omöjligt förbereda mig, men lever med det i tanken. Kan inte undgå känslan av att det är någonting spännande. Någonting äckligt och spännande.
Och det kanske är viktigt att säga: Min egen person är kanske mest spännande för mig själv, men jag är tacksam och glad över att ni blir fler som läser.

om en låda.

I mellanlandet. Jag avskyr mellanlandet. Jag brukade inte avsky mellanlandet. Nu avskyr jag därför att det gör mig orolig. Därför att det gör mig osäker på åt vilket håll jag glider. Mellanlandet är inte stilla särskilt länge.
Jag tror att jag är lite arg idag. Samtidigt glad. Och ledsen. Förväntansfull. Uppgiven. Jag vet att jag kommer att göra saker idag och låtsas som om jag inte tänker. Men jag kommer att tänka. Jag tänker redan. Jag tänker på igår i fåtöljen när jag satt med fingrarna mot nyckelbenen och gnuggade huden där. Varför gör jag alltid så? Jag tänker på att jag på förmiddagen gick ned mot Magasinsgatan och saknade manin. Den som får mig mördande kreativ. Så tänker jag på vad som hände igår eftermiddag och på kvällen och tänker att det inte kändes som den milda mani som drabbar mig i perioder, men någonting var det som drabbade mig. Jag tänker förstås att det är jaget som drabbar mig. Och jo, det vill jag skriva om för det tänkte jag på inatt när jag låg sömnlös:

Inatt tänkte jag att jag var tacksam ändå. Tacksam över att mitt bröst går under och jag gråter mer än jag ler. Tacksam över att jag fallit ihop så här. Jag vet inte hur jag ska skriva detta så att det inte blir fel, men det är så jag känner. Jag avskyr tillståndet, kräks på smärtan, vill ibland inte längre leva. Det finns det inga tvivel om. Men vad det gör med mig. Hur det förändrar mig.
Jag tänkte på förändringen. Hur människan inte kan komma ifrån att hen är den hen är, men att det också finns utrymme för förändring. En kort stund inatt blev jag ledsen över att jag inte har nått den här förändringen tidigare, men sen släppte jag den tanken. Nu fanns det rum att växa (eller krympa eller omformas). Då gjorde jag det.
Å andra sidan vet jag inte. Förändring? Jag känner mig inte förändrad. Jag känner mig snarare blottad. Det har handlat så mycket om skam. Det är fortfarande en process. Jag har tagit ångesten och allt som hör den till och lagt den i min hemliga låda och slagit in lådan i skam. I lådan har på något underligt vis även all min kreativitet hamnat. Den blev också hemlig. Egentligen är det inte särskilt konstigt eftersom kreativiteten i perioder närts av ångesten och vice versa. Att visa produkten av min kreativitet blir ofrånkomligt att visa ångesten.
Poängen, slutsatsen, kontentan: Jag börjar klä av lådan nu. Dra bort skammen från den. Det blir så när någonting börjar läcka. Då räcker det inte att täta lite på måfå, man måste riva upp golvet och hitta källan. Min låda har läckt länge nu. Jag har tätat efter bästa förmåga. I höst misslyckades jag. Det sipprade ut lite överallt. Jag tryckte händerna mot hålen, men ibland behöver man händerna till annat. Så satt jag där som en blöt katt sen, med sanningen och ångesten som ett fuktigt täcke över mig. Tillslut bestämde jag mig för att glänta på lådan, vrida om nyckeln och öppna försiktigt. Där är vi nu. Jag tittar ner där ibland när jag orkar, låter andra titta också. Pekar och visar. Här är min ångest. Här är min kreativitet. Här är produkterna av dem.

onsdag 19 december 2012

lille sången.


Nu är jag nog slut som artist för dagen (pun intended). Ibland bara bestämmer jag mig för saker. Ikväll var ett typexempel på detta. "Jag ska skriva en låt". Femton minuter senare hade jag gjort det. Spelade in den på telefonen, skickade över den till den gode fadern. Spelade in den på min ruskigt trista webcamera och så fick det vara nog med det. Den återfinns ovan.
Dessutom har jag producerat två A4 text utöver de mil jag skrivit här idag. Det är liksom kreativ overload. En liten stund vill jag bli arg därför att jag har energi till det här, men inte till att sköta mina studier. Men som fru fjärde våningen sa idag: "Man får vara glad och skratta även om man är deprimerad. Gör sådant du tycker är roligt eller vet att du tycker är roligt trots att du inte tycker det nu."
Upp och ned, ned och upp. Kanske kan jag öppna någon av mina böcker om ett tag utan att må illa. Jag testar tanken varje dag, men så länge det är kväljningar i halsen så tänker jag inte ta i det. Återhämtning und so weiter.

Ps. Vill bara poängtera att texten inte handlar om kärlek utan snarare om min sämre hälft den djupa och jävla inre döden. Fast den får handla om kärlek om någon vill det. Det är ok.

dessa vanliga dagar.

Jag tänker på vad jag skrev igår. Det om att jag är arg på kärleken. Det var lögn. Jag är inte arg på kärleken. Det finns ingenting i den att vara arg på. Jag vill minnas att jag skrev om det förra året, någonting om att sådan är kärleken att den kanske ändå är vacker i alla former. Det är inte kärleken som gör ont. Vad som kan göra ont är tomrummet, avståndet, ensamheten. Ni vet.
Egentligen vet jag inte säkert om någonting av det där gör ont i mig nu. Jag har svårt att få kontakt med den delen av mig. Vi pratade lite om det idag, jag och psykologen på fjärde våningen. Jag sa "det är inte det största problemet just nu" och hon satte ord på mitt största problem just nu. Det problemet heter Medelsvår Depression i hennes värld. Det säger hon och så säger hon att alla de andra perioderna under min uppväxt som liksom gått över och dämpats utav tiden, dem kan vi kalla för Lindriga Depressioner. Så säger hon: Sömn, mat, rutiner, samtal, människor. Och jag säger: Jag vet allt det där. Det är en kamp. Hon säger: Vi ska hjälpas åt.
När jag går därifrån är jag lite lugnare. Gråter nästan inte alls. Nu tänker jag mycket på det där ordet. Depression. Det var längesedan jag tog det i min mun. Jag tror att jag var sexton då. Sen skulle var och varannan människa vara deprimerad och jag slutade använda det. Kände mig som på låtsas och falsk. Nu får jag återta det och fundera över vad det gör med min självbild, detta att jag är en sådan person som har lätt för att bli deprimerad. Det borde inte göra någonting med min självbild. Jag visste redan om det, men i andra ord. Vad som hade gjort mig gott vore att koppla bort hjärnan en sväng, ungefär varje dag i pauser. Men då hade det heller inte kommit några ord. Ord behöver jag. Nu behöver jag ord till min text som jag skriver och som jag ska skicka till någon som verkligen borde vilja ha den.

Det här blev hemskt pladdrigt och hattigt. Det gör ingenting.

det snöar återigen i göteborg och jag vill bara säga tack.

(Det gör mig nästan tokig hur mycket jag skriver nu.)
I mitt huvud har jag hyllningstal jag vill plita ner och sprida över hela världen. Hyllningstal till människor som gör mer än vad de någonsin kommer att förstå. För mig. Säkerligen även för andra.
Igår skrev jag julkort som kommer att komma fram försent. De innehåller så mycket kärlek och så känsloladdade ord att jag förstår ingenting. Så är det ju viktigt också. Att berätta för människor hur mycket det betyder och vad man känner.

Idag vill jag kasta kärlek Internet-vägen. Till två kvinnor som gör mig så glad. Till två kvinnor som jag upplever som så otroligt kloka och varma. Tack för era kommentarer, texter och uppåttummar och hjärtan på diverse sociala medier. Tack för ert förtroende.
Tack Minna.
Tack Elin.
Näe, hörrni, det är vad det är. Jag är väldigt mycket ledsen nu. Väldigt mycket ont i bröstet. Står framför spegeln och förstår nog inte riktigt vad jag ser. För första gången på tusen år så tycker jag att min kropp är helt ok. Så vet jag att jag inte får tycka det därför att alla mina byxor sitter löst och mina bröst snart inte finns längre. Främst får jag inte tycka det därför att jag har en osund relation till mat och till mig själv.
Jag har väldigt svårt att tycka synd om mig själv. Väldigt svårt att acceptera att någon annan bryr sig om mig. Jag har väldigt vårt att skiljas från uppfattningen och inställningen om att jag klarar mig själv, kan själv och är för tuff för att knäckas. Men jag tycker lite synd om den delen i mig som måste hålla mig upprätt och leda mig framåt. Den delen som ser i spegeln att någonting är fel och den delen som viskar på kvällen "jag vill leva, jag vill leva, jag vill leva". Henne tycker jag synd om, för hon har inte förtjänat det här. Hon förtjänar långa middagar, teaterbesök, utflykter till konstiga ställen, timmar på utställningar, någon eller flera att hålla i handen och hångla med på förmiddagarna, en stark kropp som bär henne på promenader och träningspass. Hon förtjänar allt, men inte att behöva bära den här personen.

tisdag 18 december 2012

Önskar mycket att jag kunde ta den känslan jag har i min kropp just nu och omvandla den till ord för att på så sätt bli av med den. Det är en gnagande ilska under huden och en uppgivenhet som slåss för att få min uppmärksamhet. Jag vill inte ge den någon uppmärksamhet. Vill inte ge efter för bröstet och tårarna. Det måste räcka med två gånger på en dag.
Jag är så jävla arg. Jag måste skriva det därför att jag känner så. Jag är arg på huvudet, på bröstet, på spindlarna som krälar utanpå min hud och på myrorna under den. Jag är arg på livet därför att det tycks så orättvist. Jag är arg på kärleken och på avståndet. Jag är arg på mig själv och jag vill kasta vinglaset i väggen.
Det ska inte kastas något glas. Jag tänker fylla det med någon centimeter vin till. Skölja ner tabletten jag måste ta för att kunna somna och sen ta tröttheten och ilskan med mig i säng och försöka att inte hata det här. Jag är så jävla arg och så jävla trött.

(Och jag vill skriva hur glad jag är över att jag har vänner som står ut med det här tillståndet och som går promenader eller läser evighetsmail för jag är glad över det och det bubblar i bröstet ibland och hjärtat slår verkligen dubbelslag, men sen kommer det här igen. Det kommer igen när jag nästan tror att det är borta och att jag har inbillat mig. Jag är så jävla arg på det och så trött. För en vecka sedan satt jag på min matta och tittade på honom och sa att jag inte orkade vara ledsen och han svarade att han förstod, men sen blev jag ledsen ändå och fortsatte gråta och jag gråter fortfarande och jag vet inte varför jag är ledsen eller vad det är som spränger i bröstet. Jag vet bara att det är där och vägrar ge med sig och nu gav jag efter för tårarna igen.)
/ibland blir jag väldigt glad när livet serverar uppdrag som föder hopp i hjärtat och får mig att sugas in i orden. egentligen är det jag som skapar uppdraget den här gången, men att det finns ett mål och en möjlig plats är ett sätt att knuffa elefanten av bröstet för en stund. vi får se vad det blir av det här, men jag tänker skriva. jag tänker alltid skriva./

there is nothing to it than just get through it

Så är jag sjukdomen. Eller är den jag? Orden både skär mig itu och är ett tryggt paradis att luta sig in i. Om jag är sjukdomen, då kan jag också bli någon annan.
Det här är barnet ni närde vid era unga, smala kroppar. Det här är vad som blev ur en vinterromans och moderskapet i den bruna skinsoffan. Det barn som under nittiotalets första sommar badade utomhus på Mariaplan och sedermera lärde sig simma en iskall sommar några mil utanför staden är nu det här.
Nu, här, då när jag känner mig övermannad av någonting som är jag, men som inte är jag, försöker jag säga att jag ärlig mot mig själv. Ärlig när jag inte vill börja i det här. Det går inte att starta någonting ur en människa som inte längre vet. För ett år sedan visste jag. Mellan anfallen av vemod, ångest och hopplöshet så visste jag. För ett år sedan kunde jag se mig själv vid någons sida. Han har ett namn, men det är inte viktigt längre. Men jag grät inte öppet då. Bara en gång och i fel armar. Jag sörjer inte det. Jag är tacksam över att livet utan pardon tog mig vidare ur det.
Att livet utan pardon ställer mig gråtandes på varenda gata i den här stan är jag inte lika tacksam över. Jag försöker vara det. Jag säger "det var nog dags" och ligger sedan vaken och river min hud därför att jag lät det ske. Men det var nog dags. Det fanns ingenting annat. Om jag skulle gjort någonting annorlunda, då skulle jag gjort det mycket tidigare. Det är inte viktigt längre. Det är försent och var alltid försent. Livet har i händerna vad som redan komma skall.

Jag kallar det sorg. Jag kallar det sjukdom. Jag kallar det depression, självdestruktivitet, förvirring, ätstörning, självförakt. Jag kallar det djup och jävlig inre död. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att jag inte är ensam i det. När jag går på dessa gator i staden jag för en kort stund säger till mig själv att jag älskar, då vet jag att jag inte är ensam. Jag tänker på de som slutat gråta och ger upp sina liv. Varje dag. Flera gånger varje dag. Det dör människor. Det gör mig arg. Det väcker ilskan. När sorgen malt och jag hört min egen röst mala, då tar ilskan vid. Innerligt avskyr jag sorgen, sjukdomen, döden. Vad jag vill slåss då.
Jag är också arg därför att jag kommer att behöva förklara det här så många gånger. Öppna bröstet igen och igen och markera med färg det som gör mig farlig. För ett år sedan dog någon jag inte kände. Det talade vi om. Någon (återigen ett namn som inte har sin plats här) sa: "Det är så själviskt, varför gör man så mot de man älskar?" och jag ville förklara varför man gör så. Jag förklarade inte. I vissa rum saknas förståelsen och det finns något vackert i det också. Men det går inte att komma ifrån att människor blir farliga för sig själva och dessa människor blir inte vackrare utan förståelse. De blir tysta. Vad tystnaden sen gör med dem.

Det finns en del i mig som vill åldras. Någon som vill bada barn. Den delen är fortfarande den del som kommer gå vinnande ur den här striden, men tystnaden har trängt henne ur mig. Det som finns kvar sörjer allt som har gått förlorat. Jag vet att jag med våld och mycket kärlek måste dra henne tillbaka in i mig och med vassa armbågar och mycket ilska och hat driva ut tystnaden och vad den fört med sig. När jag gjort det. När jag sen är mer goda dagar och trygga tankar, då kan jag börja någonting i ett tillstånd av ärlighet och jämlikhet. Vad det blir, om det blir, när det blir och om jag gör det själv eller tillsammans med någon annan - det vet ingen. Men det blir och jag kommer vara där och klappa mig själv på huvudet och säga åt mig själv att fyfan vad bra du är som klarade av det här, låt aldrig någon bli tyst igen.

om Åsa Moberg och "Kärleken i Julia Anderssons liv"

Förra veckan skapade ett löfte i mig om att bara läsa kvinnliga författare resten av året. Anledningen till varför jag lovat mig själv detta är lite diffus, men jag tror att det har att göra med att tonen i Siri Hustvedts "En sommar utan män" var så alltigenom mänsklig och därför att jag är så förbannat trött på patriarketet och vita mäns berättelser om livet.
Igår började jag, hursomhelst, läsa Åsa Mobergs "Kärleken i Julia Anderssons liv". Det är en sådan bok som man antagligen "ska" läsa efter Mobergs turer i diverse morgonsoffor och reportage under förra året. Än så länge har jag bara tagit mig omkring sextio sidor in i handlingen och Julia är fortfarande trogen sin man.
Mobergs språk är inte hänförande, åtminstone inte än, men jag har redan förstått att denna roman är viktig. Varför? Därför att den lyfter den unga kvinnan och därför att hon får ta plats. Därför att Moberg ger syre åt den tvivlande unga som är arg på samhället, men också ligger i strid med sig själv. Därför att jag känner igen mig så mycket och därför att det är så skönt att få känna igen sig i någonting mänskligt.
Jag hoppas att "Kärleken i Julia Anderssons liv" ur ett estetiskt perspektiv kommer att ta mig storm snart, men tänker också att det inte är av vikt. I Mobergs ord får jag återigen syn på mig själv; mina känslor och tankar. Det är ofrånkomligt mycket sorgligt att Julia Anderssons liv fortfarande till stor del stämmer överens med kvinnors situation idag [har vi inte kommit längre], men hade det inte gjort det så hade jag kanske heller aldrig öppnat boken.
Det är måhända oskickligt att skriva om en bok som ännu inte är läst till sista raden och det är inte ens säkert att jag återkommer med en fullständig recension eller tar tillbaka vad jag nyss skrev om det visar sig felaktigt efter läsningen. Å andra sidan, kära ni, förvånar det väl ingen återkommande läsare av mina texter att jag skjuter från höften eller kastar ifrån mig text utan att se efter var den landar. Det är högt och lågt som alltid. 

måndag 17 december 2012

skyll dig själv!

Av flera anledningar kommer det ett sådant där gött videoinlägg idag.

1. Jag har sedan slutet av november planerat att lägga upp en video som hyllning och födelsedagspresent till mina söta, fina, underbara kompis som befinner sig i långtbort-land. Blir dock aldrig klar eller nöjd.
2. Jag missade att jag häromdagen jubilerade med 500:e inlägget i den här bloggen.
3. Återigen har någon hittat denna fantastiska blogg med hjälp av en lika fantastisk sökning "texter med ångest".

Dessa är tre mycket bra anledningar till att fira med en vaggvise-version av Håkan Hellströms "Vi två, 17 år". Dessutom skulle även den kvala in som ångesttext, är talande för finvännen och passande i den Håkanfrälstes blogg.
Utan vidare presentation kommer därför den inte helt rena flickrösten (obs! att jag har en mycket tuffare röst också), Håkanlåten och grodperspektivet.


Bloggen,


Jag är tillbaka vid tangentbordet därför att jag är tillbaka från pausen. Nu sitter jag återigen på stolar som är hundra år gamla och som står vid ett bord som inte alls innehar samma ålder. Min lägenhet luktar av förra veckans cigaretter och i samma stund som jag skriver "förra veckan" så undrar jag var någonstans jag har varit och var tiden tog vägen.
Så jag spenderade fyra och ett halvt dygn hos mina föräldrar. Jag låg i min lillebrors gamla säng och ville dö. Det är de ofrånkomliga sanningen. Ändå har jag redan glömt det. I morse satt jag i pappas bil och tittade ut genom fönstret. Snön hade redan då regnat bort och jag kände hans blick i backspegeln. De undrar mycket om jag klarar av det här, men eftersom de inte frågar så svarar jag inte heller.
Jag har glömt var jag har varit därför att jag alltid glömmer. Min hjärna har ett mycket effektivt och högaktivt förträngningscentra. Så har det alltid varit. När min första pojkvän höll min hand och jag grät mot hans tröja så förklarade han det för mig. Hur jag glömmer det som skadar mig.
Min bästa vän frågar mig fortfarande vad min mamma säger när jag berättar för henne om någon jag träffar. Det tar alltid en stund för mig att komma ihåg varför hon frågar vad mamma säger och inte vad pappa säger. Sedan slår det mig att det är för att min mamma har betett sig på ett vis som mödrar kanske gör, men kanske inte ska. Det, bland mycket annat, förtränger jag och det fick jag förklarat för mig av den unga mannen som jag älskade när jag var arton.


Vad jag skulle säga var: Jag är tillbaka vid tangentbordet, jag är hemma. Jag omvärderar min tillvaro, stinker av cigarettrök och dricker rödvin på en måndag. I mitt huvud försöker jag överlägga med mig själv om hur jag, utan att driva mig själv till vansinne, ska lyckas avklara vad som måste avklaras. Tids nog kommer det att bli ordning. Jag har lovat mig själv mycket sömn, god litteratur och vänner.

(Och jo. Det känns helst absurt att se hur många som har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna. Korta, trötta, desperata inlägg från telefonen. Men det är fint. Fint att veta.)

söndag 16 december 2012

Snart ska jag sitta framför datorn igen och hamra ner långa inlägg om sådant som jag vill och måste skriva om. Inte ikväll bara.
Självkänsla och självförtroende har fått sig ordentliga törnar. Jag vill tro på mig själv och på vad jag ibland drömmer om. Hittar väldigt lite i mig själv nu, men mer i andras ord. Vad jag tvivlar nu. Vad jag vill orka. Det enda jag vill.
Det är fint att önska. Det betyder att det finns hopp i hjärtat.
Nog når man en gräns. Tryggheten skaver lite. Det är dags att lämna pausen. Byta den mot en annan paus kanske. En mindre pausig paus i ett mindre pausigt liv. Mamma säger emot. Hon vill ha mig här och ge mig små uppdrag att utföra för att öva mig i konsten att möta verkligheten. Jag har ingen lust att öva eller pausa. Vill rakt ut i det istället. Testa bröstet. Kanske mest kasta jaget mot någonting som känns. Söker nog smärtan. Det är förstås idiotiskt, men jag har väl heller aldrig föredragit mellanlandet och icke-livet.

Önskar bara att jag var lite piggare, lite mindre yr och hade någonting vasst att slå på. Hårt.
Sen vill jag måla läpparna mörkröda, gå på fest, röka fyra cigaretter i timmen och dricka glas efter glas med något torrt och bubbligt i.
En liten stund vill jag skratta åt mig själv. Då när jag tänker att nu är det ju bara den vanliga ångesten i bröstet. Andnöden och trycket. Jag tror att jag behöver en smäll på käften. Det och en tatuering i pannan som påminner om vad som händer när man inte tar sitt bröst på allvar. Att försöka sköta den här människan är på riktigt som att ha att göra med en dement treåring i trotsåldern.
Men man når väl (för i helvete) en gräns.

lördag 15 december 2012

Jag försöker vara tuff igen. Jag tänker att det behövs också. Försöker överlägga med mig själv om hur länge jag ska vara kvar här. Vill åka imorgon. Tänker att jag kan trösta mig själv nu. Funderar mycket på om det är oklokt. Blir bekväm i tryggheten av att aldrig vara helt ensam. Tror att jag kanske behöver den då när jag är bortom tröst. De stunderna. Tror också att det kan bli skadligt att vara här för länge.

Hur kroppen reagerar. Inte för att jag inte behandlat den som skit under lång tid, men hur den verkligen gör motstånd nu. Mina hälar slår inte mot golvet när jag går, mitt huvud förföljs av en märklig och kraftig yrsel, allt känns som feber, ögonen går sönder och min hy är likblek och nästan pubertal. Jag är synnerligen sexig med andra ord. Det tänker jag inte sticka under stol med.
Dessutom driver jag runt i tre lager kläder, en filt som mantel och den där högt älskade gosedjursgrisen instoppad under tröjan eller i ett fast grepp under armen. Min lillasyster säger att jag ser ut som ett barn. Jag kan inte säga emot.

Hursomhelst finns en drivkraft i de stunder som inte dödar bröstet. Jag vill vara i ett liv som inte är en skyddad paus. Att jag inte är säker på att det livet finns är en annan sak. Det är också min sak. Troligtvis även en sak där jag måste utföra ett smärre ingrepp i min egen hjärna för att förstå att jag har ett liv som är mitt att leva, forma och bestämma över.

(Och kära jaget, kan du sluta vilja kräkas på din dator och börja skriva på den istället för telefonen manar inte till ett välskött språk och formuleringar som går att vara stolt över.)
Det finns givetvis saker som inte lämnar mig oberörd. På ett bra sätt. När min familjs åsikter blottas och jag inte kan låta bli att ilsket ifrågasätta ifrågasättandet av jämställdhetsstrategier och den ofrånkomliga könsmaktsordningen. En annan dag hade jag kanske inte brusat upp på samma sätt, men nu saknar jag nästan helt förmågan att filtrera mina känslor.
På samma vis som jag skriker om patriarkatet, på samma vis fnissar jag också åt fåniga julklappsrim och julkalendern på SVT.
Men det är svårt att koppla på autopiloten nu. Som när jag möter min kollega bland butikerna i småstaden och inte lyckas med annat än att le medan pappa får prata och skämta för oss båda. Jag iakttar hennes ansikte och förstår att jag inte ser ut som jag gjorde i somras då hon arbetade mitt emot en fräknig och ständigt skämtande ung kvinna.
Så känner jag mig också svagare och mer oförmögen än någonsin innan. Samtidigt finns det något innerligt i de där mötena. I bröstet blir jag glad. Mitt leende är på inga vis falskt. Jag tror att människor är enda vägen. Utan människor förfaller människan. Åtminstone den här människan.
Det gör mig glad och tacksam att det finns de som känner mig och de som vill känna mig. Hur självklart och löjeväckande det än må låta. Det är mycket ödmjukhet och kärlek som kommer ur tillståndet. Det är vad lugnet mellan skoven för med sig.

fredag 14 december 2012

Började visst skriva någonting om kärlek och hångel, men är inte riktigt i skick att fullfölja.
Pappa arbetar hemifrån och kommer med kaffe, hushållspapper till blöta kinder, förnuft och rationalitet, klappar och kramar och ord om att mina nyckelben känns som monterade på utsidan av min kropp. Mitt "magra skrälle".
Jag fortsätter gråta. Ligger i sängen ibland och tror att bröstet ska sprängas. Kan inte förstå att det psykiska kan vara så fysiskt smärtsamt. Har aldrig förstått det.
I huvudet finns tanken om hur allt skiftar. För två dagar sedan skrev jag om magisteruppsatsen och att den nog skulle bli skriven i vår. Nu har jag bytt mål och tänker att om jag är i tillräckligt gott skick när april närmar sig så tar jag okänt antal månaders paus och åker till Paris och skriver. Den klyschigaste och fånigaste av tankar, men vad spelar det för roll. Alla drömmar är bra drömmar just nu och att överhuvudtaget ha ett mål som inte hugger sönder bröstkorgen på mig känns som den enda vägen. Att ens tänka framåt är någonting som bara fungerar i korta stunder just nu. Jag är fortfarande djupt skeptisk till livet.
Att skriva dessa inlägg från telefonen känns halvdant, men min dator är giftig. Så känns det.
Hur ont det än gör. Hur mycket jag än gråter. Hur tyst min röst än är. Hur illa jag än mår.
Det följer ändå en insikt med det här. Inte bara en. Det följer flera. Hur smärtsamma dessa än är så är de också nödvändiga.
Alla år jag har skyllt motståndet på lathet. Hur jag verkligen börjat se mig själv som en i grunden lat person. Omvägarna och ursäkterna jag har funnit för att förklara mitt agerande. Jag förstår nu att motståndet och tröttheten har varit tecken på att jag började ta slut.
Känslan är densamma nu och jag vet att det inte är för att jag är lat som jag inte orkar starta min dator eller plocka ur diskmaskinen.

Det är så svårt att vara svag. Det är så svårt att inte fortsätta svälja, säga ja, bita ihop och bara gå på. Det har varit så lätt att skratta åt oron och frågorna. Lätt att tillåta sig själv att bli prestationen och ingenting annat därför att någonting annat kräver konfrontation med människan inuti. Den lilla människan som har skrikit så högt efter kärlek, ledig tid. Hur länge har jag bett om lugn och ro? I tio år. Minst tio år. Hur går det att missa. Varför är det så svårt att låta sig själv bara vara.

Jag börjar förstå föraktet och äcklet för det mänskliga nu. Ser det i min uppväxt och i min skyddsmur. Jag har förklarat det för mig själv och vill inte längre någonting annat än att gå vidare ur det nu. Få se någon jag älskar på riktigt njuta eller gråta.
Så lovar jag mig själv att aldrig mer ljuga om mina känslor för någon. Det går inte att skydda eller bevara genom lögn. Förr eller senare slår det emot jaget.

Det är svårt att vilja leva nu. Men hade jag inte haft någon drivkraft kvar hade jag heller inte längre levt. Man kan inte skriva sådant här. Man kan inte säga att man inte vill leva. Jag gör det ändå. Jag tänker skriva det så länge jag känner så. Dessa ord är utan censur. Nästan helt utan censur. Det finns inte längre någon kraft att tysta mig själv. Jag behöver rensa mig själv på dessa ord och känslor. Språket och orden är mitt verktyg. Har alltid varit och kommer alltid att vara. I texten finns viljan att fortsätta.

torsdag 13 december 2012

Egentligen vill jag skriva idag, men jag klarar inte av ett tomt papper eller att starta datorn. Så jag använder telefonen. En kort rapport.
Jag gråter hela tiden. Är utan energi. Kan inte längre vara ensam därför att jag inte står ut med impulserna i huvud och kropp. Sitter i fåtöljen hos mor och far. Blir serverad kaffe och mat. Är föremål för oro och omtanke.
Det är väl den beryktade väggen. Jag har kastats rakt in i den. Fast det är inte sant. Jag har långsamt varit på väg. I tio år eller kanske tjugo.
Det är konfrontationen. Jag har använt mitt bröst som soptipp så länge. Kastar mer och mer skit i samma hög och sen snabbt tagit mig utom synhåll. Men det går inte att cirkla omkring det alltför länge. Tillslut blir stanken outhärdlig.
Så jag behöver en paus därför att allt är en kamp. Att tugga maten utan att kräkas eller kasta tallriken i marken. Att sova när bröstet värker, när det hugger i ryggen och när det dundrar i huvudet. Att prata när rösten inte längre håller efter fyra dagar av nästan oavbruten gråt och det där greppet kring strupen. Att andas när kroppen och huvudet vill kasta sig rakt igenom glas och bli hängandes med halsen mot det vassa och trasiga. Sen ingenting.
Men det finns någonting i all skit som orkar ibland. Bara lite. Att få vara med människor och att känna kärlek. Det och drömmen om Paris. Det som skapar hopp när alla förhoppningar känns som någonting som aldrig funnits. Jag måste tro att det är vad som kommer att lösgöra mig från blöta kinder och ett bröst som stinker av röta och död. Det kommer att bli bättre. Ibland måste man bara slå i botten och lära sig leva igen.

onsdag 12 december 2012

det vänder nog snart.

Fast ibland går det inte. Vardagen. Bara halva. Sen får man rycka jackan från stolen och lämna seminarierummet utan att möta någons blick. Hålla i sig hårt på bussen. Komma innanför dörren och kasta halsduken, dra av sig kängorna. Stoppa hörlurarna i öronen och krypa ihop på kuddarna som ligger utspridda över mattan. Ta paus med Anna von Hausswolff och inse att det bara är så. Att det bara är så att jag hade tre timmar kvar på mitt schema och att det kanske hade gått alldeles utmärkt, men just då så gick det inte. En halvdag är mycket mer än ingenting. Imorgon ytterligare en halvdag, men innan dess mat och dusch och ett litet glas vin och en del annat.

ögon som blir pyttesmå och svider.

Det är liksom omöjligt att läsa. Efter två timmar har jag bläddrat tio sidor framåt och har egentligen ingen aning om vad jag har läst. Förstår att det absolut inte går att klara av de resterande åttio sidorna under de resterande två timmarna och övergår till att läsa andra människors texter om dessa sidor.
Det finns säkert flera bra ursäkter till varför min hjärna inte fungerar, men främst är jag så trött att det är omöjligt att fästa huvudet vid samma tanke för mer än några minuter. Jag känner mig lite halvt om halvt svävande. På riktigt. Det susar lite.
Så tänker jag att det inte är så konstigt egentligen. Jag gör det här utan att veta varför. Tänker mer och mer och mer på vad jag vill lägga min tid på som inte är det här. Samtidigt som jag tror att det kommer att kännas så förbaskat jävla bra om jag lyckas få ihop en uppsats till sommaren och kan lägga ytterligare en examen i pärmen som är mitt liv.
Den här (var)dagen ska bara bli klar. Sedan ska jag ägna de kommande veckorna åt att skriva tentamen (och lite annat) och sen får vi se var jag befinner mig, vad som händer, var jag vill ta vägen och hur jag mår. Text blir det. I mängder. Den saken är alltid säker.

tisdag 11 december 2012

hej, god natt.

Två snabba saker för jag tänker stövla i säng alldeles strax.

1. Hur länge man lever med och i någonting utan att riktigt förstå vidden av det. För ett år sedan (minus två veckor) satt jag på tonårsbussen in till småstaden. Juldag och festligheter. Jag skrev om det då. Hela eftermiddagen hade jag elefanten på mitt bröst, trycket och smärtan. På bussen kröp det ut över hela min bröstkorg, mot armarna och jag hade spindlar (lever i djurmetaforer) över hela kroppen. Genom iskall vind gick jag för att möta en av mina bästa. Vi skulle ta följe till festligheterna. Hela tiden trycket och inte ett ord ur min mun. Hemma hos en av de där bekanta som aldrig blir en vän hade människor samlats. Människor ur något förflutet som varje år ska försöka bli ett nu för mig. Jag log, kramades, pratade nog en del. Drack en öl. En till. Konstaterade sedan att alkoholen lossat elefanten, dövat spindlarna och kände då skräck och lättnad.

2. Min hals svider av för många cigaretter och när snön smälter kommer jag att få plocka många fimpar från uteplatsens stenplattor. Jag söker en lägenhet jag inte kommer att få och undrar på bussen hem varför jag gör så. Frågar mig själv om jag ens kommer att vara kvar här. Om jag kan vara kvar här eller vill det. Jag överväger flykten igen och inser att det inte är rätt tid att se den som en lösning.
Morgondagen är full av måsten och det är vardagen som packat dem hårt. Men sen framåt eftermiddagen så kommer jag att lämna mitt sista seminarium på höstens sista kurs och jag tror att det är bra. I vår får jag återse några som jag vill prata med och som kanske är bara lite utav ett sammanhang. För mig. Jag har fyra veckor av ostrukturerad tid där jag ska skriva akademisk text och begrunda livet. Förhoppningsvis sammanställa annan text. Jag föreställer mig att jag har projekten inom räckhåll nu. Och hörni, kan ni förstå att om två veckor har det vänt och blir ljusare igen och snart är det ett nytt år och då förstår man att det snart blir vår igen.
Ikväll är jag utan skam och några gram lättare. Ligger på mattan och ritar de ledsna och arga ansiktena, lyssnar på Dylan och har pressat tyngden en liten bit ifrån mig.
Det är snart julafton. Faktiskt inte mer än tretton dagar kvar. Det slår mig att det kommer att innebära en viss förändring. Det kommer att finnas andra människor här i mellandagarna. Om bara nio dagar landar småsyskon och bästa vänner på västkustsk mark igen. Vad skönt, tänker jag. Det känns skönt.

Inatt sov jag. Efter elva tog jag min åttonde tablett och sen skrev jag några ord i dagboken. Inom en timme sov jag. I lillebrors tröja och med den slitna grisen mot bröstet. Jag blir visst aldrig äldre än så. I nio timmar fick jag sova den här natten. Nästan ostörd.
Jag är fortfarande trött. Mina ögon svider och jag har antydan till eksem under det vänstra. Jag vill säga att det får vara nog nu. Nu är det dags att stoppa svärtan i en ännu mörkare sammetspåse och lägga undan den. Långt bort. Jag gör sådant som man gör när man vill lägga undan. Dammsuger och diskar. Vädrar trots minusgraderna och kalla fötter. Skakar dammet ur filten. Funderar över hur jag ska planera de kommande tre veckorna för maximal njutning och maximal prestation (det maximala är en låg tröskel, dummare är jag inte). Läser någonting om det jag ska ha läst till imorgon. Klappar grisen på huvudet och uppdaterar telefonen. Försöker också få luften ner i lungorna, gräva bort smärtan i bröstet och hålla tillbaka tårarna som sliter ut ögonen och huden under dem. Vardagen och jag. Det går att lyckas stundtals. Tack.


På tal om projektet: http://malinch.blogspot.se/

måndag 10 december 2012

en dag att lägga till samlingen.

Jag kommer ihåg när jag startade den här bloggen. Min gamla var ful och trött och jag ville ha en ren plats. Jag tänkte att jag skulle låta min poesi ta plats och samla mina fotografier. Så slutade jag skriva poesi och fotografera. Fyllde bloggen med texter om ångest istället. Fortfarande fyller jag den med samma sak. Längre och mer beskrivande texter. Kanske ärligare, kanske inte. Det är tröttsamt, som om jag inte kan skriva om någonting annat och som jag tidigare skrivit: som om jag inte är någonting annat.

Pappa ringde förut. Han ringde mitt i gråten. Jag svarade ändå. Det finns inga ord som gör det här bättre. Ingen flykt. Det är någonting inuti som är trasigt. Bröstet värker. Det går i vågor. Utmattningen är tacksam. Även om jag tror att jag är för trött nu. Gränsen är äcklig. Jag står och funderar på vad som skulle kunna hända. Sen tänker jag att det snart är natt. Jag borde sova nu. Vill inte sova. Inatt vill jag inte sova därför att jag imorgon inte vill vakna. Det är ganska enkelt. Energin är ur mig.
Jag upprepar orden i telefonen: sammanhang, syfte, ensamhet, panikattacker, tryck över bröstet, illamående. Vill inte förminskas till bara de orden. Skäms återigen över att vara ingenting annat. Måste påminna mig själv om att jag inte behöver skämmas och att jag är tusen andra saker. Jag har varit tusen andra saker idag. Bara idag har jag varit det. Tänker att det inte ska behöva vara såhär. Tänker också att jag verkligen inte vill bli omhändertagen. Jag vill vara som jag är när jag är bortom det här. Glad. Spontan. Energisk. Förväntansfull. Drömmande. Någon.

Sammanhanget.

Det finns givetvis ett sammanhang. Smärtan kommer ur att det ligger strax bortom gränsen för vad jag kan se. Jag hittade det en stund i helgen. En stund hittade jag inspiration i det som ska vara min yrkesbana. Den jag ännu inte påbörjat mer än i frivilligarbete. Yrket eller branschen är givetvis ett sammanhang. Ännu hellre om det är någonting som får hjärtat att ticka igång lite. Jag vet att jag måste söka mycket och noga. Det finns ingenting i den här branschen som gör det lätt att komma innanför och få vara i det. Kultur, ni vet.
Jag tänker mycket på att jag lämnade platsen där jag sakta hade byggt en grund till ett kontaktnät. Ett sådant som man måste ha. Det kanske kan ses som ett svek, men det finns så många sidor hos en själv som går att svika. Jag trodde trots allt på flytten. Jag vill fortfarande tro på den. Men inspirationen finns kanske inte här. Den kanske inte går att hitta här. Jag har inte jagat den här, men så jagar den heller inte mig. Det krävs rätt människor för allt. Jag tror det.

Orden kan också vara mitt sammanhang. Men de finns på en mycket ensam plats. En plats där ingen annan kan få tillträde på daglig basis. En plats där jag måste verka i mig och utifrån mig på ett sätt som inte inbjuder till kreativa diskussioner och samarbete. Samtidigt har jag ju blivit motbevisad även där. Jag kanske bara måste se det lite mer. Det kanske förverkligas för mig snart.

Att vara en person och att samtidigt vara någon annan. Att bli så ledsen när lugnet närmar sig därför att då syns också potentialen. Den som jag absolut ser hos mig själv. Jag vet att jag kan och att jag vill. Men jag har ett monster som jag måste slåss mot hela tiden nu. Det tar så mycket tid. Jag behöver ge mig själv ett annat projekt. Ett som skapar tro.

tänker bara vara ärlig.

Sammanhang. Syfte. Närhet.

Så beskrev någon livet som det är när det duger för att människan ska känna sig tillfreds. Den här människan, bakom de här orden, känner sig som ett skal. Ett skal som försöker hitta sitt innehåll. Innehållet försvann. Jag vet inte när. Jag vet inte vad som hände. Desto mer som stoppades innanför skalet, desto mindre fanns sedan kvar. Hela tiden jakten på kärnan. Jag kan förklara varför jag mår som jag mår, jag kan förklara varför jag får ångestattacker, varför jag ligger och skakar om morgonen, varför jag tror att jag ska kasta mig mot golvet när som helst därför att huden inte räcker till att spänna kring kroppen och hålla den på plats. Skalet spricker och ingenting läcker ut.

I bröstet finns vad som känns som betong. I betongen finns någonting inkapslat. Jag är osäker på vad. Väldigt osäker på vad. Om någon rotar, om jag rotar, så penetreras den där betongen sakta och jag känner hur någonting rör sig. Då måste hålen tätas därför att explosionen som annars väntar har med sig någonting jag inte vet vad det är. Jag har ingen kontroll. Vet inte vad det är jag har skapat. Jag. Har. Skapat.

Jag kan förklara varför jag mår som jag mår. Jag har tagit det sammanhang jag hade och kastat det högt upp i luften och sedan skjutit hål på det och iakttagit delarna som regnat ner över en yta som är större än vad jag förmår se. Hela tiden i rörelse för att hitta platsen där jag finner ro. Hemstaden, för att ta ett exempel. Hamnstaden. Helvetesstaden, som jag också kallat den. Hit begav jag mig när jag inte längre hittade syftet i min förra tillvaro. Då när livet började glida mellan fingrarna och jag inte längre visste om jag hade någonting kvar. Hamnstaden skulle rymma något sådant. Jag vet inte hur jag tänkte. Vad jag trodde fanns här. Om jag ens trodde att någonting fanns.

Jag kan förklara varför jag mår som jag mår. Det finns inget syfte här. Jag kan inte se längre fram än en vecka, kanske två månader i taget. Ser inte vad det är som ska ta mig, få mig, låta mig vara. Där varat är existensen i livet som skänker ro, spänning, glädje, utmaningar och tillslut tillfredsställelse. Inte heller finns ett syfte någon annanstans. Jag kan inte hitta syftet i en plats. Det måste finnas i mig själv. Så har jag heller inget mål. Åtminstone kämpar jag inte för att nå ett mål. Så avskyr jag framtiden lika mycket som jag avskyr nuet därför att det ingenting har att erbjuda och kanske främst därför att jag ingenting har att erbjuda.
I syftet ligger kanske närheten, men den står också för sig själv. Den som jag söker när jag orkar och griper efter, men också skjuter ifrån mig och flyr ifrån därför att jag är rädd för vad som händer med syftet om den försvinner. Den som jag också skyr därför att jag tror så lite om mig själv. Jag avskyr svagheten, osäkerheten, men hela tiden finns den där. Den som säger till mig att i slutändan så är jag ingenting mer än ett problem, någon som stjäl tid. I alla relationer. Oavsett form.

Allt jag vill säga. Hur jag vill klä av mig naken och visa med mina händer var allting sitter. Stoppa fingrarna i bröstkorgen och berätta att här, här är det jag känner men så kan jag inte det därför att jag är rädd och därför att jag är blockerad och därför att jag väl då också är deprimerad. Ordet jag inte vill ta i min mun därför att det nötts i tio år och tappat sin mening. Nu när någon annan säger det till mig så vill jag inte heller ta platsen. Men om jag inget säger. Hur länge går det att leva med känslan av att den här människan saknar sammanhang och syfte. Och varför måste jag vara den här personen. Spelar det någon roll om jag är den här personen. Vilken person ska jag vara och varför ska jag alltid vara någon annan.

Det finns så många konkreta exempel. De lyser nu. Hur varje stort projekt har avslutats med veckor, månader av rödvin och känslor som inte haft några gränser. Hur jag gråter oavbrutet i tre timmar på tåget mot Stockholm och när jag väl är där så är jag så glad över att jag har människor som jag vågar ringa, som jag kan träffa, men samtidigt så otroligt trasig i att de är för långt borta och jag vet inte om jag kan upprätthålla en relation och nöja mig med hur den ter sig när avståndet är så gigantiskt (närheten).

Jag tror att verkligheten blivit för verklig nu. Det är för tydligt att jag måste hitta ett syfte. Det är för tydligt att jag är helt utan sammanhang. Det är för tydligt att jag är så trött på att sova ensam, leva ensam. Det är för tydligt att jag har byggt betongklossar i bröstet och delat upp mig själv gång på gång på gång. Och jag minns hur det lät förra hösten när jag ringde mamma och jag sa jag kan inte leva ditt och pappas liv, ni kan inte vara mitt liv, jag måste ha ett eget, men det kan inte vara så här, det kan inte vara så här att bara för att jag är ensam och inte får vara med någon så orkar jag inte med vardagen, det kan inte vara kärnan och det tror jag inte heller att det är. Någonstans mitt i all den här skiten så älskar jag mig själv. Jag tycker att jag är bra. Att jag är klok, rolig, snygg och absolut någon man borde ragga upp om man såg henne på krogen. Det går inte ihop. Allt är splitter. Allt är bekräftelse. Allt är ångestattacker, nedstämdhet, tårar. Allt är meningslösheten. Den är för stor och jag vet inte VAR jag ska hitta sammanhanget och syftet. Hur jag i mig själv ska hitta närheten.

Jag har inte bara varit tyst. Jag har ljugit. Ljugit för att skydda mig själv, för att skydda andra, för att bevara saker som kanske inte borde bevaras eller som kanske inte behövde skyddas för att bevaras. Men att säga att gränsen mellan att vilja och att inte vilja finnas går rakt igenom mig. Att säga det är nästan omöjligt.

söndag 9 december 2012

och det är söndag.

Vissa saker jag gör, som inte känns på riktigt. De är redan borta. Har aldrig hänt. Förträngningsmekanismen i hjärnan är inte dum. Inte dum alls. Den vet vad den gör och den gör det väl. Sen de saker jag gör, som verkligen känns på riktigt. Saker som är som ett extra lager ovanpå min egen hud. Hur jag vill ta på dem, men de flyter undan. Någonting är viktigt nu. Någonting är väldigt viktigt. Jag kan inte komma ifrån det. Allt vad jag säger till mig själv är försök att skydda mitt jag.

Jag är lite trött. Full av gift. Skallen pumpar ångest genom min kropp när den försöker göra sig av med alkoholen. Jag längtar lite efter att sitta på tåget och stoppa i hörlurarna i öronen, ta fram skissblocket och försvinna. Slumra till lite och åka genom ett kolsvart Sverige. Vakna nykter imorgon på min västkust.

Men det är något som är viktigt nu.

lördag 8 december 2012

stockholm.

Paus. Hur skönt det känns. Hänga runt med tre av mina bästa människor. Snön och solen. Kaffe. Vin. Cigaretter. Sova på soffan med en sliten nalle i famnen. Glömma av Göteborg. Glömma av studier. Sakna livet som det var innan. Tycka om livet som det är nu. Nästan. Komma hem på eftermiddagen, lyssna på en fransk, mjuk röst som sjunger. Önska undan det som gnager. Fundera över hur det skulle kunna förintas. Vilja stanna här i mellanlandet ett tag. Låtsas som att det går att vara ledig och lugn. Samtidigt vilja åka längre bort. Längre bort med någon annan. Ha tvåmannafester i en annan stad, bli berusad, bli ren. Skriva, promenera, dricka vin, äta middag, gå ut och dansa, sitta vid havet, ligga på golvet och titta upp i taket och fråga tusen frågor om ingenting.
Det är kallt. Jag är nästan lugn.

torsdag 6 december 2012

Eftersom det tydligen fortfarande finns de som googlar mitt namn och letar reda på min blogg, trots att jag trodde att det var omöjligt, funderar jag mycket på vem eller vilka som i smyg läser den här självkritiska och ångestspäckade sörjan och samtidigt låter mig härja vidare på vanligt vis i utanförbloggen-livet. Det är den där separationen. Uppdelningen. Den måste vara så märklig att titta på i smyg, tänker jag.
Jag överväger om jag ska bli arg, men nej det kan jag ju inte bli. Det är inte som om någon tvingar mig att skriva det här. Då får jag nog vara arg på mig själv. Jag är mer nyfiken. Undrande. Kanske något irriterad på att jag inte får vara delaktig.

Egentligen var det inte vad jag skulle skriva. Jag skulle skriva: Imorgon sitter jag på tåget till huvudstaden och tre kvinnor som jag tänker högt och gott om. Jag hoppas på en välbehövlig paus, lite perspektiv, vin som inte efterlämnar en bitter smak av kemisk ångest och kanske några paket att lägga under granen om ett par veckor. Det ska bli fint. Det ska det.

Jag misstänker att kommentarsfältet inte kommer att fyllas av bekännelser även om det hade varit på något vis skönt. Samtidigt kanske väldigt skrämmande. Hursomhelst är sökstatistiken inte svår att hitta och där finns mitt fullständiga namn och även en del annat: "texter om ångest" är ett exempel. Allting leder ju rätt. Tänker jag mig.

men mest av allt så självcentrerad.

Det känns så otroligt ointressant och jag använder pennan som verktyg för att inte implodera. Tankarna som är på tusen olika platser och samtidigt försöker vara där. Jag tänker att jag inte har tid med det här. Jag har inte tid med tre timmar en torsdagseftermiddag. Mina tankar har inte tid. De behöver tänka på annat och pennan behöver göra någonting annat än det den gör där. Då.
Tankarna är i kampen. Tankarna är i meningsskapandet. Tankarna är i värdet (av vad?). Tankarna är i uppdelningen. I det tudelade. I hur jag försöker förklara för mig själv. Jag skriver längst bak i anteckningsblocket "att separera är att överleva" och jag menar jaget.
När det är för mycket tvivel och för mycket ifrågasättande av livet, då måste det finnas en separation. Om jag inte får leva i den delen som skildrar det alltigenom banala och kräver bekräftelse i det, då vet jag inte riktigt hur jag ska finnas.
Det är inte likgiltigheten. Den är inte tillbaka. Det är en annan version av det avtrubbade sinnet. Hur jag domnar och sjunker undan. Jag vill inte vara i det. Jag vill inte vara i gyttjan. Nu tappar jag bort mig själv i tanken. Vad var tanken? Att jag skulle skriva om separationen. Skenet. Vad ger jag sken av? Vad vill jag ge sken av? Så är jag inte bara i gyttjan. Jag är gyttjan. Den som slinker mellan fingrarna när jag ska granska den. Jag är gyttjan och det mjuka och fågelhjärtat och. Och jag kan visst älska. Jag kan visst skratta. Jag vet hur man gör. Det finns där under allt.
Jag tänker att det kanske inte är så lindrigt ändå. Jag tänker också att jag vill ge upp, men att jag inte kan. Ger jag upp så måste jag också ge upp mig själv. Det vill jag inte. Då vill jag inte ge upp. Inte alls.

Alla tankar. I mitt huvud. Hur jag förstår att jag inte kan vara ensam hela tiden. Att det skadar så mycket att vara ensam. Hur jag också förstår att det är svårt att vara någon annan än den man är. Om man är någon som vill vara ensam. Lika mycket som man är någon som inte vill vara det. Men i ensamheten finns utrymmet att förvärra allt. I orden finns också det utrymmet. Jag skriver fram det här lika mycket som jag känner det. Så tänker jag. Kanske förstår jag också att när jag tänker så, då tänker jag fel. Kanske förstår jag att jag då gör om samma sak som jag gjort i tio år. Jag reducerar problemen till mitt eget huvud och mitt eget förverkligande. Här har du ditt hemmabyggda monster, lev med det eller gör någonting åt det. Själv. Gör någonting åt det. Själv.
Återigen är jag rädd för vad jag var rädd för innan jag bad någon annan om hjälp att göra någonting åt det. Att det inte går att göra någonting åt det.

(Och allt detta jävla gnäll och hur det är jag som vill slå mig själv i ansiktet och säga åt mig själv att det får vara nog nu och att jag får klä av mig allt det där och bränna det och sen gå vidare och skratta, älska och göra allt det där som människor gör när de inte ägnar för mycket tid åt att skapa sitt eget monster.)