fredag 23 november 2012

verkligen de små sakerna.

Hela tiden nya chanser, som när ångesten slår som hårdast mitt på dagen och sedan ger med sig vid midnatt. Jag sorterar tyger och plockar fram papper jag måste ha för att avklara byråkratiska göromål. Kammar håret och har i något mjukgörande. Tvättar bort två dagar gammal mascara. Klär om soffan med en filt.
Imorgon (idag) har jag en lika delar bedrövlig och nödvändig syssla att sätta tänderna i. Efter det tänker jag göra allt jag vill. Om det är ingenting tänker jag göra ingenting, men jag hoppas att det är någonting. Det är någonting. Det vet jag redan nu.
Jag tittar sällan längre fram än en vecka nu för tiden. För att inte jaga mig själv. Inte sätta skräck i bröstet. Jag hoppas att det snart lättar, att jag vågar planera och drömma. Det är ibland avgörande, dessutom. (Och så gick november, som november alltid gör, fruktansvärt långsamt och rasande fort.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar