söndag 11 november 2012

Och han skriker åt mig: "Men du mår bra?!" och då hinner jag inte ens reflektera över frågan. Jag svarar "Ja, ja det gör jag" och jag menar det. Precis då menar jag exakt vad jag säger för precis då mår jag väldigt bra. Jag sitter och dricker öl med tre människor som jag har känt så länge. Tre personer som jag har levt tillsammans med på olika sätt. Vi har levt ihop.

Det slutar med att jag promenerar hem igen. Någonstans på vägen hinner jag tänka. Jag hinner fundera på vad han sa och varför han sa det som han gjorde. Då förstår jag precis varför han formulerade frågan på det sättet han gjorde. Frågan som nästan börjar med en negation eller åtminstone ett ifrågasättande av sanningshalten i vad som skulle kunna vara ett påstående. Han har känt mig. Det vet jag om. Jag tänkte på det redan när jag satt på vagnen på väg ner till stan. Hur han sa "Men Malin, vad har jag gjort med dig egentligen?" och då när jag fick upp den där minnesbilden så tänkte jag så mycket på vilken smärta det måste ha inneburit. Jag vet att jag inte vet om det är sant, men jag tänker att det var så. Att det borde varit så. Jag vet om att det var svårt. Inte bara för mig.

Det är här det blir så underligt. Underligt att sitta bredvid någon som visste allt en gång i tiden när jag var yngre och inte samma person som jag är idag, men ändå samma person. Jag vet om att han frågar som han gör därför att han måste fråga så. Därför att han alltid har frågat så. Det handlar inte om honom. Det här handlar inte om honom. Det här handlar om mig. Om hur jag alltid måste få frågan ställd så utav de människor som jag på något sätt har invigt i det som jag kallar för jaget. Det som också ligger bortom jaget, men som egentligen i allra högsta grad är jaget. Någonstans i min promenad så inser jag att det kanske är där problemet ligger. Det ligger inte i vad som händer under en kväll eller en vecka eller ens ett år. Det handlar om jaget.

Jag vill inte fixera det vid min egen person. Det här. För det är en relation. En av de relationer som jag skrev om tidigare som dockor. Det är nästan alltid fler än en person inblandad i en relation. Här någonstans kommer den där smärtan in. Den som inte är min. Den jag kanske inte borde tänka så mycket på, men som ändå finns där och jag oroas utav den. Jag oroas utav den varje gång jag nämner någonting om mig själv. I mina ögon är det en börda jag framkallar, en smärta, en tyngd - vad som helst. Samtidigt tänker jag så ofta på att jag inte ska oroa mig. Jag förskjuter, tränger undan, tanken på att jag skapar någonting som är tungt. Jag gör det därför att jag vet att det är vad relationer går ut på. Nu har jag sedan längre förflyttat mig från den specifika personen som ställde den där frågan tidigare ikväll. Nu har jag kommit till det allmängiltiga. Det som handlar om vilka relationer som är värda att vårda. Jag menar inte att den här, den tidigare nämnda, relationen är det. Den är mer utav en icke-relation som jag inte har för avsikt att vårda därför att den inte längre är aktuell. Men frågan väckte (uppenbarligen) någonting i mig och kanske hade den gjort det vilken kväll som helst, men ännu mer troligt är att den gjorde det därför att jag ägnat de senaste timmarna åt att dricka vin och öl. Den verbala spyan tenderar att vara konsekvensen av precis det. Alkoholen. Jag tillåter det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar