måndag 5 november 2012

Lägger pussel med sparvhjärtat och ambitionerna. Omringas av det som tär, när, tar och ger. Det är att kliva in i ett rum utan slut där allting finns, men ingenting finns och ingenting kommer att finnas. I tystnaden, tomheten, den tjocka massan och den ständiga rörelsen letar jag inte efter en vägg att luta mig mot eller en stolsrygg att hålla mig fast vid. Istället leker jag med tanken på att kasta mig rakt ut, in, igenom. Det finns ingenting jag saknar trots att jag hela tiden saknar och det finns ingenting jag vill ha. Så finns det kanske heller ingen riktig vilja, samtidigt som jag vet att den finns där och ibland känner hur den leker runt mina läppar, i mitt bröst, drar i mina fingertoppar, driver på min hjärna. Det är den ständigt underliggande ambivalensen som hela tiden tar sig i uttryck genom att slå omkull mina tankar, min vilja, mina planer och i allra högsta grad mina drömmar. Viljan är precis lika farlig som oviljan då den gör mig inbillat oövervinnelig för en stund och öppnar tusen av de dörrar som annars är igenskjutna, inte låsta, men åtminstone med en en trasig övervakningskamera som vaktar så gott den förmår. Det är ett ständigt sabotage och jag funderar mycket på vad det är jag är rädd för eller vem det är som är så missunnsam. Idag är det mindre viktigt eftersom jag vann, men imorgon kanske det är avgörande. Det beror på rummet och den tjocka massan, vad det nu är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar