onsdag 28 november 2012

jag tänker att det är hoppet.

Läser om april förra året och funderar på hur jag var då och om det jag känner nu var samma som jag kände  (då). Jag lyssnar på sådant som känns som idag, som för tjugo år sedan, som ännu äldre och som sommaren, vintern, hösten och våren på samma gång. Det fyller mig med någonting och jag tänker på en teoretiker jag läste för en månad sedan, kanske mer. Hon skrev om vibrationer och om känslan som föregår allt annat. Det är så jag vill uppfatta det som är vackert och jag tänker att det är så jag uppfattar vad som faktiskt är vackert.
November har inte riktigt kommit igång och ändå är månaden snart över. Alldeles snart övergår tiden i december och därefter följer det nya året. Jag är inte där än, jag vet inte ens om jag är här än, men att jag förmår uppfatta någonting som vackert gör mig lite lugnare och jag tänker att det är vad som dämpar stressen, dövar sparvhjärtat och när den mjuka.
Nu har det gått så många dagar och jag börjar glömma vad det var jag tänkte. Stundtals försvinner det helt och det känns som om verkligheten kanske har blivit en annan. I minuterna trivs jag, för att sedan åter se helheten och förstå att jag kanske vill ha mer av det där som kan kännas vackert. Då när jag känner.
Ibland när jag skriver vill jag aldrig sluta och ibland när jag inte skriver, då tänker jag på att skriva. Det finns så många ord i mig och jag vill att de kommer ut och får vara med pappret och bläcket eller tangenterna och dokumentet. I övermorgon börjar ett nytt kapitel. Det är vad jag har bestämt. Då ska jag inte stoppa flödet, inte arkivera dokumenten. Jag vill ta det här dit det kan vara och längre ändå.
Så ser jag då framåt, om än väldigt lite i taget. Det är dagar som den här som gör de övriga dagarna uthärdliga i efterhand. Dagar som dessa som motiverar tillblivandet, samvarandet, fågelhjärtats fortsatta och ihärdiga bultande. Det vill jag säga och jag önskar att jag kunde ta den här känslan och spara den både åt mig själv, men också åt dem som inte känner den alls. De som behöver känna att det mjuka fortfarande finns inom räckhåll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar