torsdag 15 november 2012

- jag har en agenda med det här samtalet.

Om det inte vore så tyst, då vore världen inte så farlig. Det tänker jag. Jag tänker också att det kanske är därför jag blev som jag blev. Tystnaden. Den som legat som ett ständigt täcke över och omkring oss. Jag märker hur orden inte är så farliga som jag förväntat mig.
En försiktig lättnad kliver in i rummet, ut genom bröstet. In i bröstet? Jag är inte säker. Inte heller är jag säker på om det är därför jag vill gråta eller om det är därför min röst darrar när jag pratar. Kanske att skakningarna kommer från ansträngningen i att inte bara spy ut allt. Det är förstås inte helt sant. Jag tror att de kommer därför att jag nu förverkligar det som jag så länge låtit vara en egen del av någon annan. Inte dottern.
Det vore att ljuga om jag sa att jag inte är rädd. Jag är livrädd. Det är utanpå nu. Det klättrar upp ur min hals.

Inte dottern. Inte alls dottern. Inte det minsta dottern. Fastän det har varit så tydligt och varit så länge och funnits hela tiden och alltid inuti så är det inte dottern. Hon är inte den. Det känns som om jag klär av mig naken och behåller kläderna på samtidigt. Jag vet inte vad som är sant och vad som är lögn. Jag tror inte att jag förstår själv. "Det är del i sjukdomsbilden."

Det här kommer jag att skriva om. Det här kommer att ta plats. Det här kommer jag att begrunda. Det här vet jag inte om jag kommer lyckas reda ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar