lördag 24 november 2012

igen, igen, igen.

Inuti sätter det sig på tvären. Inte veta någonting. Inte vilja någonting. När man inte orkar göra allting själv. Önskar sig någon som håller handen och går före. Ändå inte alls. Det enda som är viktigt är självständigheten. Den raserar säkert mycket. Tänker att någon borde säga åt mig. När jag inte orkar. Att alltid behöva orka. Att vilja orka vilja någonting. Jag kanske behöver vara pigg imorgon. Jag kanske borde ha gått till apoteket. Jag kanske borde behöver måste. Det är livet. Så har jag glömt njutningen igen. Den eviga obalansen som välter omkull. Berätta för mig vad det är. Ge mig problemet. Säg åt mig vad jag ska göra. Titta på väggarna, tavlorna eller sminka ögonen hårt och mycket, dricka upp vinet, leka löningshelg med berusade dårar. Önskar mig dårskap, önskar mig radbrytningar, önskar mig livstecken, önskar mig glöden. Somnar kanske (inte). Är så trött på att skriva det här, vill inte att någon ska läsa, skriver ändå och här, funderar på vad det är som är så farligt med att stänga in orden. Kanske ungefär som "du måste ge din ångest till någon annan". Okej, kanske ungefär som terapi. Ligger skammen i kapitulationen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar