tisdag 27 november 2012

hej kampen, del X.

Som jag skrev, jag menade det inte egentligen. Inte nu när mina ögon inte är mer än halvöppna och jag blir förbannad och gråtfärdig av en skärbräda som välter. Om en timme sitter jag i fåtöljen på våning fyra och jag är så jävla, jävla rädd. Jag tänker på sömnen (och så mycket annat) och läser bipacksedeln som kom med tabletterna jag hämtade ut på apoteket idag. Funderar över varför det är så lätt att skriva ut piller och om de där biverkningarna verkligen motiverar att jag stoppar i mig en vit oval varje kväll i tjugo dagar.
Vet inte vad jag ska säga idag, vill inte säga någonting, vill vägra. Samtidigt inte alls. Det enda jag vill är att få sova, få fungera, få orka. Det enda jag vill är att vara någon som inte gråter, någon som inte vill springa ut från apoteket därför att bröstet trycks inåt och illamåendet klättrar i halsen, någon som har energi över till att förstå orden och inte bara läsa dem, någon som har tid. Jag är någon, under allting så är jag det. Igår var jag någon. Idag är jag bara symptom i ett formulär.

Så tänker jag mycket på hur naken jag är i mina texter här. Tänker på vad censur är. Anonymitet. Tänker också mycket på hur jag blir den här personen och ingen annan för de, er, som läser. Personen jag inte vill vara. Personen jag identifierar mig med. Det är så lätt att vara trygg i det som är mörkt och smärtsamt, ingenting kan raseras där. Så är jag också otroligt trött på att hela tiden låta min rädsla styra och jag är otroligt trött på att tänka så mycket hela tiden. Jag har tappat lusten att vara ångesten. Vill dissekera min livstid och hitta ursprunget till det här. Det är väl därför jag sätter mig i den där fåtöljen om en timme. Försöker hålla hand med förnuftet och slå ihjäl rädslan. Verkligen. Slå. Ihjäl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar