söndag 25 november 2012

för sju eller kanske tio år sedan.

Ikväll läser jag dikter jag skrev när jag var fjorton, femton, sexton, sjutton och funderar över vad som förändras och hur mycket som inte gör det. Med åren som distans och säkerhet så tänker jag att jag kan låta dikterna ta lite plats. Låta henne ta lite plats. Hon som är yngre, men ändå samma jag. Det är stundtals skämskudde, men det är ju någon liten som har skrivit det här. Det får vara så då.

mörkret stör mig inte där jag går blind
alla nedsläckta gränder
var aldrig en labyrint
har varit här förr
kanske för tjugo år sedan kanske igår

drömde för längesedan
någon log
kanske tog smärtan hoppet, kanske lever drömmen
kanske var det mitt fel
det var aldrig ditt

planen var utan tyngd, utan sorg
kanske,
säger du,
en annan gång

//

den efterföljande trafik
som varv efer varv
kretsade allt intensivare

svårt att se vad
eller varför
hur hennes lockar skulle få 
honom
att ta tillbaka någonting

men tydligen
hopplöst överbevisad
inte ens förbisedd
för inte ens sedd

//

sitter still
försöker fånga en flackande blick

snurrar runt
ser någon annan
ler och flyr

jag vänjer mig, ser inte på dig
pratar om något bättre
dina ord har aldrig varit lättare
bara så svåra att nå

idag och om tusen år;
tankarna är värda lika mycket
som ingenting du gjort


//

jag minns dina tapeter
och syntet som kittlar i nacken

tusen och en 
kvällar
med musik som klarat många kalla vintrar, somrar
handlekar, toner
lättsamt, obesvärat
att någon vet, hittar ord
allt hjälper även om de inte märks

kalla turer tidig vinter
en sensommarstart
snö, överallt
höstlöv och sen

papper överallt
två dagar innan jul
och fina teckningar
en lugn stund
när charader blev för mycket
för hälften av oss

ingenting tar mig tillbaka
ingenting jag vill ta tillbaka

//

(påväg uppåt)

trampar på minor
miner, minnen
jag placerar ut allt själv
behöver ingen hjälp

snubblar över strängar
jag stulit

sand under fötterna
och jag

knuffar mig själv utför
skyller på dig

du förbli guld
jag vadar i sand

köper bara fallskärmar
med hål
säkerhet, utan förändring

//

och du kanske inte alls förstår när jag viskar dina öron fulla med ord om saknad och saknad och den saknad jag känner för dig. du kanske aldrig känt saknad eller vet vad det egentligen är för du har kanske alltid haft allt. du har alltid haft dig själv och du är det finaste någon kan få så kanske har du inte saknat.

du kanske inte tänker på mig någon gång ibland och funderar över vad jag gör just nu. du kanske aldrig undrar hur bra min hand hade passat i din eller hur mina läppar hade känts mot dina. du kanske aldrig känner en längtan efter mig eller tänker dig tanken att jag skulle kunna vara din lilla prinsessa och att jag skulle kunna leva på värmen från din kropp.

och antagligen längtar du aldrig efter mina leenden eller försöker komma ihåg alla ord jag någonsin sagt och alla gånger jag rört dig. du har väl snart glömt av vad jag heter och kommer nog inte ihåg färgen på mina ögon eller alla gånger du på något sätt uppskattat mig.

men jag saknar dig varje dag och jag kommer fortfarande ihåg hur väl dina händer passade i min midja. och varje gång du ler funderar jag över hur dina läppar hade känts mot mina.

utan dig är jag ingenting,
det märks att jag aldrig haft dig

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar