torsdag 22 november 2012

för mig, för mig, för mig.

Att jag vill skriva. Det vill jag. Det gör jag. Hela tiden. I tanken. I verkligheten. Knycklar ihop orden i meningar och vrider på bokstäverna. Vill skriva om allt jag drömmer om. Vill drömma om allt jag skriver. Skriver mycket om det som jag varken drömmer om eller vill drömma om. Hur det tar upp min tid. Är i mig och jag är det. Hela tiden försöker jag avskriva mig det. Förminska. Döva. Kanske döda. Att jag inte lyckas. Aldrig har lyckats. Ringer till vårdcentralen och pratar med sjuksköterska. Har hunnit kräkas fyra gånger i tanken innan jag orkar låta signalerna gå fram. Yttrar ordet "ångest" och har gråten i hela mig. Hon är mild. Mjuk. Frågar "Är det någonting som har kommit nu" och jag svarar "10 år". Det är så många år jag känner till. Jag minns inte så mycket från innan. Jag minns oro och jag minns det hudlösa, varsamma, rädda. Kan inte gå tillbaka till mitt barn och fråga om det också var ångest eller om det bara är den jag är. Kommer vara. Alltid. Önskar att jag kunde fråga. Jag söker hela tiden en botten. Slutet. Upphovet. Någonstans måste det finnas. Accepterar jag att det bara är vad det är utan att ha drivits igång av någonting så måste jag också sluta intala mig själv att det är jag som är upphovet. Att jag har skapat mig själv och att jag har framkallat ångesten. Beteendet. Jag tror att det här är mitt fel. Det har jag alltid trott. Jag säger åt mig själv att jag var en trettonåring som ville ha någonting mer. Skapade detta. Det är så ondskefullt av mig, men det är också därur skammen kommer. Övertygelsen om att jag är mitt eget fel. Jag sätter ord på det hela tiden, men jag förstår det inte. Problemet går inte att lösa och jag anar att jag har räknat fel. Det är fel x eller fel y. Därför ringer jag. Nu vill jag att någon får mig att gå in och öppna upp. Radera all data som jag bråkat med så länge i ett försök att få fram lösningen. Får mig att räkna om med nya tal. Förklarar att jag inte direkt är ett matematiskt snille när det kommer till min egen problematik. Det förstår jag inte. Även om jag skriver det, så förstår jag det inte.

Övertygelsen om att jag är mitt eget fel. "Jag vill inte vara den personen." Tillbaka till drömmarna. Jag önskar så mycket åt mig själv. Saker som är helt genomförbara. Att jag blir fantastiskt duktig på att tala franska igen. Att jag orkar läsa konstteorierna, genusteorierna och får plats i huvudet att lagra dem. Använda dem. Att jag kan sätta mig och skriva en sammanhängande text. Att jag kan få säga att jag är så jävla bra på någonting utan att med en gång ta tillbaka det. Att jag vågar ta alla de där fotografierna och visa dem för någon och inte bry mig om huruvida någon säger att det är exhibitionism, uppmärksamhetssökande, vulgärt eller bara fånigt. Att jag vågar tro på vad jag gör. Tvivlet som den ständiga kicken efter att söka sig längre, men inte tvivlet som den ständiga förstöraren. Att jag orkar gå i affärer och leta tyg, få ordning i den här lägenheten där jag nu bor. Att jag kan koncentrera mig. Är tålmodig. Slutar säga åt mig själv att jag inte kan, aldrig kommer kunna och för evigt kommer leva i någon slags svajig tillvaro där jag aldrig kommer orka söka de rätta jobben, skriva de viktiga texterna, förklara det nödvändiga, utmana mitt (fantastiska) språköra eller bara våga blotta mig själv på ett sätt som i så många lägen känns helt ohållbart. Det här handlar ju om njutningen det också. Och det låter så förbannat självömkande när jag läser igenom det här. Stackars lilla vita flicka. Där är det igen. Självföraktet. Det här är min plats. Nu skriver jag det här. Publicerar det här. Och jag måste göra det. Jag måste skriva ner allting. Förverkliga det. Efter att jag har skrivit klart det här kanske jag läser en av de där böckerna, friskar upp några franska fraser, skickar iväg den där ansökan eller bara tecknar en hemförsäkring. Ingenting är oövervinneligt. Det kanske inte går den förväntade vägen, men allting är hanterbart. Det måste det vara. Nu är det så. Nu är jag arg. Ilskan är bra. Den är så förbannat mycket bättre än ångesten. Det här blev långt. Det här är för min skull.

1 kommentar: