måndag 19 november 2012

ett utkast.

Jag försöker skriva någonting alls, men det går inte så bra. Här är någonting jag skrev den femte november istället:

Jag läser den här bloggen från början och fram till slutet av maj förra året. Mina ord känns välbekanta, men samtidigt så annorlunda. Det har blivit november igen och jag spikar upp gamla tavlor på nya väggar. På nytt sitter jag på min matta, men denna gång i en annan stad. Jag ger bort mina ord och blir helt utan censur när jag berättar om allt det som jag kallar för farligt. Kanske ger jag bort även dessa ord. Tids nog.

De senaste dagarna har jag släppt på censuren fler gånger än vad jag gjort på flera år. Det har gjort mig både uppgiven och hoppfull. Jag funderar mycket kring hur jag fungerar och varför och hur jag tror att andra fungerar. Det är så många olika sorters skam och så mycket prestation. Fortfarande tvivlar jag på min egen analys. Överlägger med monstret. Överlägger med förståndet.

Det här är vad det handlar om. Att alltid behöva skriva om livet därför att livet annars inte går att hantera. Hur formandet av ord och meningar kapslar in delar av det som annars är ett kaos som flyter ut. Orden som det sätt på vilket jag skapar mening, underminerar meningen, underminerar livet för att börja om från början och förstå det igen. Ibland har jag tänkt att jag kanske inte borde skriva. Jag har tänkt att skrivandet tar mig till platser jag kanske inte borde befinna mig på. Det är en rimlig tanke och samtidigt helt vansinning. Vem hade jag varit utan mina dagliga ord och hur hade jag någonsin lärt mig någonting om jag inte hade haft mina ord att återvända till och återanvända på nya sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar