lördag 17 november 2012

en lördag i november.

Så börjar dagen liksom långsamt övergå i kväll och det är kolsvart ute precis som det alltid blir efter fyra i november. Hälften av mina fingrar är klädda med ringar och jag har slagit knut på min gamla jeansskjorta och dragit på mig mammas svarta långkjol över ett par vansinnigt tighta strumpbyxor. Det är förbaskat kallt ute och jag röker fort för att snabbt kunna gå in igen. Med Thåström ur högtalarna sitter jag lutad mot elementet och äter pepparkakor, skalar en clementin.
Ikväll är jag bjuden på fest och ska dricka vin med människor jag känt länge, vissa i mer än tio år. Jag kommer ihåg dem från första dagen i sjätte klass då när de var små och utan skägg. En av dem var jag kär i när jag var fjorton. Han var det finast jag visste och jag skrev ut fotografier av honom som jag kunde ha med mig överallt. Klottrade snirkliga "a" på mina anteckningsböcker och gick förbi hans skåp i skolan.
Det är att tillåta sig själv att ha fina kvällar som räknas. Att acceptera att alla dagar är inte är skrot. Det är så fint att få vara förväntansfull. Kvällar som dessa kan jag känna att jag älskar hela världen och jag vill berätta det för alla jag tänker på. Hur mycket jag tycker om dem och hur värdefulla de är. En liten stund är jag kär i tillvaron. I denna stund är jag bara här, precis här. Det viktiga nuet.

(Kanske måste det innebära att jag förtränger vissa saker. Kanske måste det handla om att jag får tvinga mig själv till en plats där jag glömmer oron. Kanske går det inte att bli helt utan medvetenheten. Då får det vara så. Nuet är nuet är nuet. Det måste få vara det. Någonstans är det motsägelsefullt att jag skriver vad som står i den här parentesen. Men det är så, jag är aldrig bara en. Jag är alltid fler. I olika minutrar. Det bubblar lite. Jag vill le.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar