torsdag 29 november 2012

Det är att utmana sig själv för att man så gärna vill kunna. Att ta ett fast grepp om den egna nacken och leda sig själv in i det trånga rummet med en scen och täta rader av sammetsklädda stolar. Att trots yrseln kliva in genom dörrarna och sätta sig ned på en av stolarna därför att det händer någonting på den där scenen som är viktigt och som man vill vara en del utav.
Det är att sitta på den där stolen och försöka fokusera blicken på kvinnan i röd klänning som talar om skam, om ångest, om tävlan, om rasism, om kvinnor och om så mycket mer. Att ömsom gnugga fingrarna varma och röda, tvinna halsdukens fransar, försöka läsa vad som står på vattenflaskan som står på det lilla bordet på scenen. Att försöka tänka bort vågorna av värme och kyla som slår mot kroppen. Att försöka tänka bort det rusande hjärtat och illamåendet. Att andas små, korta andetag och byta ut dem mot djupa, långa.
Det är att misslyckas och mitt i föredraget resa sig upp och be tio människor att göra det samma för att släppa ut den som utmanat sig själv. Det är att bli så besviken på sig själv och så uppgiven inför det okontrollerbara. Att sitta på bussen och höja musiken för att överrösta allt runt omkring, men ändå rycka till av varje oväntat ljud som tränger igenom samma musik. Det är att komma hem och stänga dörren och veta att allt det som nyss hänt måste få bli ord på papper.
Det är att inte vara den personen som tagit över den egna kroppen, men ändå tvingas vara den personen. Att alldeles för ofta behöva fundera över vad som är genomförbart och vad som inte går att göra just nu. Att styras av någonting som inte borde få styra. Att vara sjuk, men vägra bli den sjuka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar