måndag 26 november 2012

då som nu, i prestationen.

Det är konstigt hur saker kommer ikapp och dyker upp i huvudet mot min vilja. Jag antar att det är en del i vad jag gett mig in i. Att rota, gräva och dra fram i ljuset. Jag önskar mycket att jag slapp göra det här. Det känns som att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Jag hoppas mycket på att det blir bättre, men är rädd för hur det kommer vara innan jag kommer dit. Det finns förstås ingenting annat än att jag kommer dit. Vågar inte tänka på vad det skulle innebära att inte komma dit. Förbi allt det här, igenom det.

Idag tänker jag på krav. På press. Jag röker en cigarett i dörröppningen och är tillbaka i högstadiet. I juni tjugohundrafyra står jag på scenen inför hela årskurs nio och våra lärare. Jag tar emot en bok och gratuleras av vår rektor för mina utmärkta studieresultat. Mina lärare hade förväntningar på mig. Mina betyg borde göra mig till naturvetare. Det vägrade jag. Ibland kan jag vara stolt över det där. Den där. Hon. Jag. Att jag hela tiden gör det som jag någonstans långt inne tror är rätt och viktigt för mig. Det har inneburit många strider med andra människors förhoppningar på mig. Gång på gång har jag lyckats gå snårigare och snårigare vägar. De vägarna som inte mynnar ut i en självklar karriär och en yrkestitel som innebär trygghet. Jag funderar över den stressen. Det är en stress. Omöjligt kan jag väga den stressen mot känslan av att ha valt en tryggare väg, men i strid med vad det inuti mig vill. Den känslan har jag inte upplevt.

Igår läste jag mycket gammalt. Däribland dagboksanteckningar från när jag var sexton och sextonåringens funderingar över om hon var utbränd. Utmattad. Någon sade till mig då att jag studerade för mycket och jag har skrivit ned det. Jag har även skrivit i samma anteckning att jag inte alls studerade särskilt mycket. Det är svaret, tänker jag. Svaret på mycket. Att jag aldrig kan se verkligheten för vad den är. Att min självbild och verkligheten aldrig stämmer överens. Så var (är?) jag en i mängden av alla överpresterande tonåringar som gör allt för att lyckas, som finns till i prestationen.

En höst för tre år sedan satt jag på en förfest i Norge. Jag träffade en ung man som visade intresse för mig och som jag intresserade mig för. Han frågade vem jag var och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Så jag berättade om mina prestationer. Han sa "men du är väl inte dina betyg?". Jag skämdes, men visste fortfarande inte vad jag skulle svara. Sa någonting om litteratur.

Nuförtiden när jag knappt orkar öppna böckerna, sitter tyst mer än jag pratar och klarar mig med ett godkänt i marginalen och ibland, men väldigt sällan, får en guldstjärna av någon, så tänker jag att det kanske inte är så konstigt att det bara blir grötigare och grötigare i bröstet. Det handlar förstås inte om att jag känner att jag vill eller måste vara bäst hela tiden. Jag är inte sexton längre, ser andra värden i livet, men om identiteten så länge har varit prestation, högsta betyg, fullklottrade kalendrar, möten och projekt är det kanske inte så underligt att självförtroendet och självkänslan tillintetgörs ibland. Vad är meningen då, frågar jag mig och förstår att jag måste hitta en ny. Jag hoppas på att den finns i orden. I texten. I det här. Jag hoppas att jag kan hitta den i livet utanför betyg och arbete. I njutningen. Det är svårt. Det är mycket som har förändrats. Jag måste acceptera det och jag måste acceptera min trötthet, min process.

Så är jag tillslut glad över att veckan innehåller saker nedkladdade i min kalender. Inga arbetsuppgifter, men sådant vi kan kalla för njutning. En ölkväll med några jag knappt känner, en bästa vän på besök, en vernissage. Jag måste våga mig ut. Det är hela tiden så. Jag vill det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar