onsdag 28 november 2012

Alla gånger jag vill vända om. Kliva av bussen eller vagnen. Gira hundraåttio grader på gatan. Slutsaten är att jag vill avsluta något innan det påbörjats. Jag tänker mycket på att det kanske inte är värt det. Känner spindlarna och trycket, önskar mig tystnaden och ensamheten. Men jag sitter kvar, jag sitter kvar på grund av lika delar skyldighet och längtan. Det går inte att kliva av när man lovat bort sig, när man vill lova bort sig.
När jag sen sitter där och lyssnar på tankar kring studieångest, ilska, förhoppningar och vardagliga betraktelser, då längtar jag mig inte längre bort. Jag längtar inte till tystnad och ensamhet. Jag längtar bara till fullständig närvaro. Ofta är jag där. Precis där jag ska vara. Ingen annanstans. Ibland försvinner jag bort. Hittar min hand på min mage eller slitandes i min tröja. Då låser jag musklerna, flyttar handen med armens hjälp och fixerar blicken, lyssnar.
Hon stryker med handen över min rygg och skämtar om oss. Då är jag där. Så mycket är jag där att jag glömmer att jag är precis där.
Snart tänker jag inte ens i efterhand på att jag är där, tänker jag. Snart är jag som jag ska, tänker jag. Det låter bra och det låter lugnt. Att det kanske är lögn, det bryr jag mig inte om. Jag tror att det är lättare att betrakta när man inte hela tiden sliter för att ens lyckas betrakta utan att vilja vända om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar