fredag 30 november 2012

vinet och så.

Som vanligt vill jag börja dricka vin alldeles för tidigt. Med tanke på att jag varit uppe i över tio timmar nu så är det kanske inte så himla konstigt om jag ligger lite före tiden, förstås. Dricker inte vin riktigt än. Kanske inte borde alls eftersom kroppen verkar sätta sig på tvären när det kommer till alkohol nuförtiden, men jag utmanar väl mig själv på även det planet tänker jag och testar lite ikväll. Ett liv utan rödvin är väl inget riktigt liv. Inte i min värld.

5.00

Tänker att det är lite som att få en unge på halsen, bli småbarnsmorsa. Hela tiden någon som kan börja skrika och störa rytmen. Jag var vaknar vid fem och det är inte snack om att somna om. Vid sju har jag städat halva lägenheten och jag tänker för mig själv att det är lika bra att passa på, vem vet när jag orkar. När jag har tid. Fint blir det ju, men dagen blir så lång.

Idag är det den sista dagen på den näst sista månaden och jag konstaterar att jag har skrivit så hysteriskt mycket den här månaden. Bloggen svämmar över av ord. Det har varit en ganska skitig månad. En icke-månad som jag knappt minns. Men det finns också så väldigt mycket fint. Fina. De som säger att jag är bäst i världen och som jag kan prata med om nästan allt. Jag tror att det kan vara vad november verkligen har gjort för mig; brutit tystnaden. Tack, då.

torsdag 29 november 2012

Det är att utmana sig själv för att man så gärna vill kunna. Att ta ett fast grepp om den egna nacken och leda sig själv in i det trånga rummet med en scen och täta rader av sammetsklädda stolar. Att trots yrseln kliva in genom dörrarna och sätta sig ned på en av stolarna därför att det händer någonting på den där scenen som är viktigt och som man vill vara en del utav.
Det är att sitta på den där stolen och försöka fokusera blicken på kvinnan i röd klänning som talar om skam, om ångest, om tävlan, om rasism, om kvinnor och om så mycket mer. Att ömsom gnugga fingrarna varma och röda, tvinna halsdukens fransar, försöka läsa vad som står på vattenflaskan som står på det lilla bordet på scenen. Att försöka tänka bort vågorna av värme och kyla som slår mot kroppen. Att försöka tänka bort det rusande hjärtat och illamåendet. Att andas små, korta andetag och byta ut dem mot djupa, långa.
Det är att misslyckas och mitt i föredraget resa sig upp och be tio människor att göra det samma för att släppa ut den som utmanat sig själv. Det är att bli så besviken på sig själv och så uppgiven inför det okontrollerbara. Att sitta på bussen och höja musiken för att överrösta allt runt omkring, men ändå rycka till av varje oväntat ljud som tränger igenom samma musik. Det är att komma hem och stänga dörren och veta att allt det som nyss hänt måste få bli ord på papper.
Det är att inte vara den personen som tagit över den egna kroppen, men ändå tvingas vara den personen. Att alldeles för ofta behöva fundera över vad som är genomförbart och vad som inte går att göra just nu. Att styras av någonting som inte borde få styra. Att vara sjuk, men vägra bli den sjuka.

onsdag 28 november 2012

Alla gånger jag vill vända om. Kliva av bussen eller vagnen. Gira hundraåttio grader på gatan. Slutsaten är att jag vill avsluta något innan det påbörjats. Jag tänker mycket på att det kanske inte är värt det. Känner spindlarna och trycket, önskar mig tystnaden och ensamheten. Men jag sitter kvar, jag sitter kvar på grund av lika delar skyldighet och längtan. Det går inte att kliva av när man lovat bort sig, när man vill lova bort sig.
När jag sen sitter där och lyssnar på tankar kring studieångest, ilska, förhoppningar och vardagliga betraktelser, då längtar jag mig inte längre bort. Jag längtar inte till tystnad och ensamhet. Jag längtar bara till fullständig närvaro. Ofta är jag där. Precis där jag ska vara. Ingen annanstans. Ibland försvinner jag bort. Hittar min hand på min mage eller slitandes i min tröja. Då låser jag musklerna, flyttar handen med armens hjälp och fixerar blicken, lyssnar.
Hon stryker med handen över min rygg och skämtar om oss. Då är jag där. Så mycket är jag där att jag glömmer att jag är precis där.
Snart tänker jag inte ens i efterhand på att jag är där, tänker jag. Snart är jag som jag ska, tänker jag. Det låter bra och det låter lugnt. Att det kanske är lögn, det bryr jag mig inte om. Jag tror att det är lättare att betrakta när man inte hela tiden sliter för att ens lyckas betrakta utan att vilja vända om.

jag tänker att det är hoppet.

Läser om april förra året och funderar på hur jag var då och om det jag känner nu var samma som jag kände  (då). Jag lyssnar på sådant som känns som idag, som för tjugo år sedan, som ännu äldre och som sommaren, vintern, hösten och våren på samma gång. Det fyller mig med någonting och jag tänker på en teoretiker jag läste för en månad sedan, kanske mer. Hon skrev om vibrationer och om känslan som föregår allt annat. Det är så jag vill uppfatta det som är vackert och jag tänker att det är så jag uppfattar vad som faktiskt är vackert.
November har inte riktigt kommit igång och ändå är månaden snart över. Alldeles snart övergår tiden i december och därefter följer det nya året. Jag är inte där än, jag vet inte ens om jag är här än, men att jag förmår uppfatta någonting som vackert gör mig lite lugnare och jag tänker att det är vad som dämpar stressen, dövar sparvhjärtat och när den mjuka.
Nu har det gått så många dagar och jag börjar glömma vad det var jag tänkte. Stundtals försvinner det helt och det känns som om verkligheten kanske har blivit en annan. I minuterna trivs jag, för att sedan åter se helheten och förstå att jag kanske vill ha mer av det där som kan kännas vackert. Då när jag känner.
Ibland när jag skriver vill jag aldrig sluta och ibland när jag inte skriver, då tänker jag på att skriva. Det finns så många ord i mig och jag vill att de kommer ut och får vara med pappret och bläcket eller tangenterna och dokumentet. I övermorgon börjar ett nytt kapitel. Det är vad jag har bestämt. Då ska jag inte stoppa flödet, inte arkivera dokumenten. Jag vill ta det här dit det kan vara och längre ändå.
Så ser jag då framåt, om än väldigt lite i taget. Det är dagar som den här som gör de övriga dagarna uthärdliga i efterhand. Dagar som dessa som motiverar tillblivandet, samvarandet, fågelhjärtats fortsatta och ihärdiga bultande. Det vill jag säga och jag önskar att jag kunde ta den här känslan och spara den både åt mig själv, men också åt dem som inte känner den alls. De som behöver känna att det mjuka fortfarande finns inom räckhåll.

skildring av nuet.

Klockan har bara alldeles nyligen slagit eftermiddag och jag har en känsla i kroppen av att ha gjort mer än på länge. Jag har inte gjort så mycket mer, men jag känner mig lite smartare idag. Det känns som att det var längesedan. Så handlar mina studier förstås om att formulera egna tankar kring komplexa texter, teorier och det har jag lyckats med idag. Kausalitet kan vi kalla det.
Nu väntar jag på att hyacinterna ska slå ut och har nyss hämtat ut en ny vinylskiva som kom med posten häromdagen. Medan hyacintdoften dröjer får jag nöja mig med den av kaffe. Det duger gott och väl.
Kanske blev det inte så mycket utmaningar, men det beror förstås på var man lägger nivån. Min förhåller sig ganska lågt, mycket på grund av att jag har andra nivåer som ligger lite för högt. Jag försöker väl lära mig själv att jag är på riktigt och, ja men ni vet: vara öm och gå bakom.
Hur fort tiden går. Det känns gammalt att säga så. Trots känslan är jag inte lika bra på att vara nostalgisk längre. Något som är mer bra, än dåligt. Jag saknar snön en aning. Göteborg är klassiskt grått. Vill ändå hävda att jag blivit bättre på att vara här och nu. Idag, i den här veckan, på den här platsen. Kanske för att jag är så illa tvungen, kanske för att jag blivit lite klokare.
Jag har slutat drömma om att bli pensionär. Det är så mycket kvar. Jag tänker att det tyder på hopp och förväntan. Inte bara längtan efter lugn och ro.
Så funderar jag lite på hur mycket jag ska utmana mig själv idag. Det känns som att idag kommer vara en bra dag. Jag har väl lite att bevisa för mig själv. Dags att sätta igång.

dagboken,

"en tabl att sova på" och det gjorde jag. Klockan är strax efter sju och jag har sovit i åtta timmar nästan helt utan störningar. Det känns ungefär helt fantastiskt. Inte för att jag är särskilt pigg eller lugn, men för att det var möjligt att somna innan elva. Och för att kroppen fick vila och hjärnan fick vila. För att det här betyder att jag kanske kan få tänka på rutiner som någonting fullt möjligt. Så, lite glad.

tisdag 27 november 2012

12 november.

Vad har den med stoltheten att göra. Tystnaden. Vilken funktion fyller den. Hur utmattande kan distansen vara och när kom lögnerna. Kanske främst vad tystnaden och lögnerna gör med perspektivet. Det icke-existerande. Då när ingenting utmanar idén om att det är naturligt, uthärdligt, beständigt eller inbillat.
Så får man heller aldrig ta sitt sjuåriga jag, sitt fjortonåriga jag, under armen och kanske är det lika bra. Vi kan jämföra ansvar och trygghet. Vad orden är och begreppen innehåller. Det går att bli vuxen för tidigt på så många sätt. Det kanske går att födas äldst.
Vad gör det med ett barn. Att inte vilja gå upp på övervåningen för att det omöjligt går att veta vad som väntar. Vad gör det med ett barn vars fantasi är så långt före verkligheten. Är det av vikt vad fantasin utgörs utav, är det av vikt då när rädslan redan finns där.
Varför har vi aldrig pratat om någonting. Varför har jag alltid flytt sanningen och obehaget.
Och när jag försöker komma på om jag har försökt skydda mig själv eller skydda alla andra och inser att jag nog har gjort båda och samtidigt gjort precis motsatsen.

så som flickrösten låter en novemberkväll.

video

Egentligen vill jag komma med massa ursäkter och gardera mig, men det vore så genomskinligt. Så jag skriver bara: den viskande flickrösten bakom en massa brus, den trötta med en gammal text som aldrig blir klar och som egentligen skrevs för ett helt annat tempo (några ursäkter kan man ju unna sig). Jag gör mig bättre i prosa, men exhibitionismen och jagets konstanta utmanande samt bortskrubbandet av skam ser jag som steg på vägen.

hej kampen, del X.

Som jag skrev, jag menade det inte egentligen. Inte nu när mina ögon inte är mer än halvöppna och jag blir förbannad och gråtfärdig av en skärbräda som välter. Om en timme sitter jag i fåtöljen på våning fyra och jag är så jävla, jävla rädd. Jag tänker på sömnen (och så mycket annat) och läser bipacksedeln som kom med tabletterna jag hämtade ut på apoteket idag. Funderar över varför det är så lätt att skriva ut piller och om de där biverkningarna verkligen motiverar att jag stoppar i mig en vit oval varje kväll i tjugo dagar.
Vet inte vad jag ska säga idag, vill inte säga någonting, vill vägra. Samtidigt inte alls. Det enda jag vill är att få sova, få fungera, få orka. Det enda jag vill är att vara någon som inte gråter, någon som inte vill springa ut från apoteket därför att bröstet trycks inåt och illamåendet klättrar i halsen, någon som har energi över till att förstå orden och inte bara läsa dem, någon som har tid. Jag är någon, under allting så är jag det. Igår var jag någon. Idag är jag bara symptom i ett formulär.

Så tänker jag mycket på hur naken jag är i mina texter här. Tänker på vad censur är. Anonymitet. Tänker också mycket på hur jag blir den här personen och ingen annan för de, er, som läser. Personen jag inte vill vara. Personen jag identifierar mig med. Det är så lätt att vara trygg i det som är mörkt och smärtsamt, ingenting kan raseras där. Så är jag också otroligt trött på att hela tiden låta min rädsla styra och jag är otroligt trött på att tänka så mycket hela tiden. Jag har tappat lusten att vara ångesten. Vill dissekera min livstid och hitta ursprunget till det här. Det är väl därför jag sätter mig i den där fåtöljen om en timme. Försöker hålla hand med förnuftet och slå ihjäl rädslan. Verkligen. Slå. Ihjäl.

om sömnlösheten.

(Någon skriver in "texter om ångest" i sökfältet och hamnar här.)

Jag menar inte det här egentligen, men:
För en stund tänker jag att jag börjar tycka om mina nätter. Att efter klockan två ligga i soffan och titta på film. Det är tyst så när som på frysen som surrar och regnet som slår mot fönsterblecket. När jag går och lägger mig är det bara fyra timmar kvar till klockan ringer.
Det är antagligen att bita sig fast vid någonting. Identitet. Det välkända. Så är det viktigare än välmåendet. Hur kan hjärnan fungera så? Det kanske jag ska fråga idag.

måndag 26 november 2012

då som nu, i prestationen.

Det är konstigt hur saker kommer ikapp och dyker upp i huvudet mot min vilja. Jag antar att det är en del i vad jag gett mig in i. Att rota, gräva och dra fram i ljuset. Jag önskar mycket att jag slapp göra det här. Det känns som att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Jag hoppas mycket på att det blir bättre, men är rädd för hur det kommer vara innan jag kommer dit. Det finns förstås ingenting annat än att jag kommer dit. Vågar inte tänka på vad det skulle innebära att inte komma dit. Förbi allt det här, igenom det.

Idag tänker jag på krav. På press. Jag röker en cigarett i dörröppningen och är tillbaka i högstadiet. I juni tjugohundrafyra står jag på scenen inför hela årskurs nio och våra lärare. Jag tar emot en bok och gratuleras av vår rektor för mina utmärkta studieresultat. Mina lärare hade förväntningar på mig. Mina betyg borde göra mig till naturvetare. Det vägrade jag. Ibland kan jag vara stolt över det där. Den där. Hon. Jag. Att jag hela tiden gör det som jag någonstans långt inne tror är rätt och viktigt för mig. Det har inneburit många strider med andra människors förhoppningar på mig. Gång på gång har jag lyckats gå snårigare och snårigare vägar. De vägarna som inte mynnar ut i en självklar karriär och en yrkestitel som innebär trygghet. Jag funderar över den stressen. Det är en stress. Omöjligt kan jag väga den stressen mot känslan av att ha valt en tryggare väg, men i strid med vad det inuti mig vill. Den känslan har jag inte upplevt.

Igår läste jag mycket gammalt. Däribland dagboksanteckningar från när jag var sexton och sextonåringens funderingar över om hon var utbränd. Utmattad. Någon sade till mig då att jag studerade för mycket och jag har skrivit ned det. Jag har även skrivit i samma anteckning att jag inte alls studerade särskilt mycket. Det är svaret, tänker jag. Svaret på mycket. Att jag aldrig kan se verkligheten för vad den är. Att min självbild och verkligheten aldrig stämmer överens. Så var (är?) jag en i mängden av alla överpresterande tonåringar som gör allt för att lyckas, som finns till i prestationen.

En höst för tre år sedan satt jag på en förfest i Norge. Jag träffade en ung man som visade intresse för mig och som jag intresserade mig för. Han frågade vem jag var och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Så jag berättade om mina prestationer. Han sa "men du är väl inte dina betyg?". Jag skämdes, men visste fortfarande inte vad jag skulle svara. Sa någonting om litteratur.

Nuförtiden när jag knappt orkar öppna böckerna, sitter tyst mer än jag pratar och klarar mig med ett godkänt i marginalen och ibland, men väldigt sällan, får en guldstjärna av någon, så tänker jag att det kanske inte är så konstigt att det bara blir grötigare och grötigare i bröstet. Det handlar förstås inte om att jag känner att jag vill eller måste vara bäst hela tiden. Jag är inte sexton längre, ser andra värden i livet, men om identiteten så länge har varit prestation, högsta betyg, fullklottrade kalendrar, möten och projekt är det kanske inte så underligt att självförtroendet och självkänslan tillintetgörs ibland. Vad är meningen då, frågar jag mig och förstår att jag måste hitta en ny. Jag hoppas på att den finns i orden. I texten. I det här. Jag hoppas att jag kan hitta den i livet utanför betyg och arbete. I njutningen. Det är svårt. Det är mycket som har förändrats. Jag måste acceptera det och jag måste acceptera min trötthet, min process.

Så är jag tillslut glad över att veckan innehåller saker nedkladdade i min kalender. Inga arbetsuppgifter, men sådant vi kan kalla för njutning. En ölkväll med några jag knappt känner, en bästa vän på besök, en vernissage. Jag måste våga mig ut. Det är hela tiden så. Jag vill det.

måndag.

Göteborg lever upp till alla rykten när allt är blött och det aldrig slutar regna. Klockan sju går jag nedför trappan, drar badrocken omkring mig, lägger mig på soffan och sover till nästan nu. Jag hade tänkt gå utanför dörren idag, men det är så grått att jag har svårt att se poängen. Om etthundrafemtio sidor ska jag överväga det igen. Först av allt: kaffe.

söndag 25 november 2012

för sju eller kanske tio år sedan.

Ikväll läser jag dikter jag skrev när jag var fjorton, femton, sexton, sjutton och funderar över vad som förändras och hur mycket som inte gör det. Med åren som distans och säkerhet så tänker jag att jag kan låta dikterna ta lite plats. Låta henne ta lite plats. Hon som är yngre, men ändå samma jag. Det är stundtals skämskudde, men det är ju någon liten som har skrivit det här. Det får vara så då.

mörkret stör mig inte där jag går blind
alla nedsläckta gränder
var aldrig en labyrint
har varit här förr
kanske för tjugo år sedan kanske igår

drömde för längesedan
någon log
kanske tog smärtan hoppet, kanske lever drömmen
kanske var det mitt fel
det var aldrig ditt

planen var utan tyngd, utan sorg
kanske,
säger du,
en annan gång

//

den efterföljande trafik
som varv efer varv
kretsade allt intensivare

svårt att se vad
eller varför
hur hennes lockar skulle få 
honom
att ta tillbaka någonting

men tydligen
hopplöst överbevisad
inte ens förbisedd
för inte ens sedd

//

sitter still
försöker fånga en flackande blick

snurrar runt
ser någon annan
ler och flyr

jag vänjer mig, ser inte på dig
pratar om något bättre
dina ord har aldrig varit lättare
bara så svåra att nå

idag och om tusen år;
tankarna är värda lika mycket
som ingenting du gjort


//

jag minns dina tapeter
och syntet som kittlar i nacken

tusen och en 
kvällar
med musik som klarat många kalla vintrar, somrar
handlekar, toner
lättsamt, obesvärat
att någon vet, hittar ord
allt hjälper även om de inte märks

kalla turer tidig vinter
en sensommarstart
snö, överallt
höstlöv och sen

papper överallt
två dagar innan jul
och fina teckningar
en lugn stund
när charader blev för mycket
för hälften av oss

ingenting tar mig tillbaka
ingenting jag vill ta tillbaka

//

(påväg uppåt)

trampar på minor
miner, minnen
jag placerar ut allt själv
behöver ingen hjälp

snubblar över strängar
jag stulit

sand under fötterna
och jag

knuffar mig själv utför
skyller på dig

du förbli guld
jag vadar i sand

köper bara fallskärmar
med hål
säkerhet, utan förändring

//

och du kanske inte alls förstår när jag viskar dina öron fulla med ord om saknad och saknad och den saknad jag känner för dig. du kanske aldrig känt saknad eller vet vad det egentligen är för du har kanske alltid haft allt. du har alltid haft dig själv och du är det finaste någon kan få så kanske har du inte saknat.

du kanske inte tänker på mig någon gång ibland och funderar över vad jag gör just nu. du kanske aldrig undrar hur bra min hand hade passat i din eller hur mina läppar hade känts mot dina. du kanske aldrig känner en längtan efter mig eller tänker dig tanken att jag skulle kunna vara din lilla prinsessa och att jag skulle kunna leva på värmen från din kropp.

och antagligen längtar du aldrig efter mina leenden eller försöker komma ihåg alla ord jag någonsin sagt och alla gånger jag rört dig. du har väl snart glömt av vad jag heter och kommer nog inte ihåg färgen på mina ögon eller alla gånger du på något sätt uppskattat mig.

men jag saknar dig varje dag och jag kommer fortfarande ihåg hur väl dina händer passade i min midja. och varje gång du ler funderar jag över hur dina läppar hade känts mot mina.

utan dig är jag ingenting,
det märks att jag aldrig haft dig
Ett tag till tänker jag glädja mig åt åldrandet. Inte åt siffrorna, men åt insikterna. Att respektera, distansera, skjuta åt sidan, ta om hand. Det där som är viktigt, men som kanske tar en stund att förstå. Jag är glad att jag behandlar människor bättre nu och jag är glad över att de omkring mig också gör det. Andra och sig själv. Det var bara det.

på vagnen.

Fredag, nästan förmiddag.
Han ler när den gamle mannen använder honom som stöd för att inte trilla omkull av spårvagnens ryckiga framfart. Det är grått och milt utomhus. En liten fågel studsar mot en av rutorna. Kvinnan med grön basker rycker till och frågar mannen intill sig vad det var som slog i fönstret. Mannen svarar att det var en sparv, en grå kanske. Kvinnan ser illa till mods ut. Ett barn skriker.
Han iakttar den gamle mannen när denne fortsätter förbi honom och slår sig ner på ett av sätena. Mannens knän värker och hans höfter sviker. Rullatorn står parkerad några meter bort bredvid barnvagnen och det skrikande barnet.
Han är ung och det reflekterar han över när han ser den gamle långsamt sänka sig ner på den klädda sitsen. Han är tacksam över ungdomen och glad över att få vara stöd. Snart ska han bli stöttad, men om det vet han ingenting.

lördag 24 november 2012

()

Downton Abbey och några droppar vin. Tid att bli lugn i, av, på. Inga berusade dårar, inget dårskap. Hitta andningen, fundera över det goda. Det är skönt när utmattningen kommer och luften når ner. Jag ser fram emot att vakna utan rödvinshuvud imorgon.

igen, igen, igen.

Inuti sätter det sig på tvären. Inte veta någonting. Inte vilja någonting. När man inte orkar göra allting själv. Önskar sig någon som håller handen och går före. Ändå inte alls. Det enda som är viktigt är självständigheten. Den raserar säkert mycket. Tänker att någon borde säga åt mig. När jag inte orkar. Att alltid behöva orka. Att vilja orka vilja någonting. Jag kanske behöver vara pigg imorgon. Jag kanske borde ha gått till apoteket. Jag kanske borde behöver måste. Det är livet. Så har jag glömt njutningen igen. Den eviga obalansen som välter omkull. Berätta för mig vad det är. Ge mig problemet. Säg åt mig vad jag ska göra. Titta på väggarna, tavlorna eller sminka ögonen hårt och mycket, dricka upp vinet, leka löningshelg med berusade dårar. Önskar mig dårskap, önskar mig radbrytningar, önskar mig livstecken, önskar mig glöden. Somnar kanske (inte). Är så trött på att skriva det här, vill inte att någon ska läsa, skriver ändå och här, funderar på vad det är som är så farligt med att stänga in orden. Kanske ungefär som "du måste ge din ångest till någon annan". Okej, kanske ungefär som terapi. Ligger skammen i kapitulationen?

lördagsskildring.

Brinner i munnen av översaltad pasta med för mycket peppar på. Vaknade med huvudvärk imorse, mådde illa och sov bort det på soffan. Pappa ringde och föreslog middag och jag tänker på mat, tackar ja. Tvättar håret i en evighet. Diskar vinglasen från igår. Lyssnar på Pink Floyd, vänder skivan, sen igen och igen. Tittar på bilder från mitten av nollnolltalet. Vi var små, fast ändå ganska stora. Läser igenom vad jag skrev i natt och förstår vad jag menade, minns vad jag menade. Intensiva diskussioner och så tänker jag på samtalsämnen och identitet. Nya vinglas ikväll. Jag är glad att det är helg. Min lillasyster fyller år idag och nu ska jag ringa henne.

om natten, dagen kvällen.

Frågor jag vill ställa. Varför sa du så där? Vad menade du med det? Vad handlar det om och tänker du som jag? Sen. Säg det igen. En gång till. Berätta det för mig om på nytt. Saker jag gör om ur andra perspektiv. Vem fick veta? Varför fick hon veta? Vad hände när du sa det och varför sa du det?

Att jag försatte människor i situationer när de var små och jag var mindre. Jag är tydlig med att jag inte belastar någon, men jag måste få vara nyfiken och frågande. Det hör processen till. Jag vill kartlägga allt. Sen babblar jag posthumanistisk vetenskapsteori och hatar biologismen för att jag måste. Ibland önskar jag att vetenskap innehöll ett konnässörskap. Kanske gör den det. Kanske får känslan finnas därför att materian finns. Det spelar ingen roll. Det var inte vad det handlade om. Vad det handlade om var situationen. Den försatte jag någon i, som sedan försatte någon annan i den. En tolkning. Ett utanförskap. Ett tillblivande. Han säger att det tog hårt. Jag säger att jag förstår det. Kan omöjligt be om ursäkt för någonting som hör ett mindre jag till. Hon var så ung. Ett barn. Allt hon gjorde, det gjorde jag sen om igen. Det säger jag när jag sitter i designerstolen jag känner igen från universitetsbiblioteket (och näsdukarna på bordet jag vägrar röra). Åren. Som vore de någon annans.

Till sist: Jag vill inte ställa några krav. Önskar ingenting. De frågar. Jag svarar. Det finns enkla svar. Det finns svårare svar. Jag väljer de enklare och önskar att jag slapp reflektera över de svåra. Att acceptera att det inte kommer att vara enkelt, att det måste få vara svårt. Det slåss jag med. Om natten, dagen, kvällen. När morgonen kommer gör jag bara mitt bästa för att inte slå huvudet i taket eller ramla nedför trappan. Inatt får jag sova tills jag vaknar. När jag somnat. Och receptet som väntar. Och kraven, frågorna, önskan om att få slappna av helt och fullt. Vetskapen om att det inte finns några enkla svar.

Och berusningen som ursäkt om jag inte förstår, om ingen förstår.

fredag 23 november 2012

verkligen de små sakerna.

Hela tiden nya chanser, som när ångesten slår som hårdast mitt på dagen och sedan ger med sig vid midnatt. Jag sorterar tyger och plockar fram papper jag måste ha för att avklara byråkratiska göromål. Kammar håret och har i något mjukgörande. Tvättar bort två dagar gammal mascara. Klär om soffan med en filt.
Imorgon (idag) har jag en lika delar bedrövlig och nödvändig syssla att sätta tänderna i. Efter det tänker jag göra allt jag vill. Om det är ingenting tänker jag göra ingenting, men jag hoppas att det är någonting. Det är någonting. Det vet jag redan nu.
Jag tittar sällan längre fram än en vecka nu för tiden. För att inte jaga mig själv. Inte sätta skräck i bröstet. Jag hoppas att det snart lättar, att jag vågar planera och drömma. Det är ibland avgörande, dessutom. (Och så gick november, som november alltid gör, fruktansvärt långsamt och rasande fort.)

torsdag 22 november 2012

för mig, för mig, för mig.

Att jag vill skriva. Det vill jag. Det gör jag. Hela tiden. I tanken. I verkligheten. Knycklar ihop orden i meningar och vrider på bokstäverna. Vill skriva om allt jag drömmer om. Vill drömma om allt jag skriver. Skriver mycket om det som jag varken drömmer om eller vill drömma om. Hur det tar upp min tid. Är i mig och jag är det. Hela tiden försöker jag avskriva mig det. Förminska. Döva. Kanske döda. Att jag inte lyckas. Aldrig har lyckats. Ringer till vårdcentralen och pratar med sjuksköterska. Har hunnit kräkas fyra gånger i tanken innan jag orkar låta signalerna gå fram. Yttrar ordet "ångest" och har gråten i hela mig. Hon är mild. Mjuk. Frågar "Är det någonting som har kommit nu" och jag svarar "10 år". Det är så många år jag känner till. Jag minns inte så mycket från innan. Jag minns oro och jag minns det hudlösa, varsamma, rädda. Kan inte gå tillbaka till mitt barn och fråga om det också var ångest eller om det bara är den jag är. Kommer vara. Alltid. Önskar att jag kunde fråga. Jag söker hela tiden en botten. Slutet. Upphovet. Någonstans måste det finnas. Accepterar jag att det bara är vad det är utan att ha drivits igång av någonting så måste jag också sluta intala mig själv att det är jag som är upphovet. Att jag har skapat mig själv och att jag har framkallat ångesten. Beteendet. Jag tror att det här är mitt fel. Det har jag alltid trott. Jag säger åt mig själv att jag var en trettonåring som ville ha någonting mer. Skapade detta. Det är så ondskefullt av mig, men det är också därur skammen kommer. Övertygelsen om att jag är mitt eget fel. Jag sätter ord på det hela tiden, men jag förstår det inte. Problemet går inte att lösa och jag anar att jag har räknat fel. Det är fel x eller fel y. Därför ringer jag. Nu vill jag att någon får mig att gå in och öppna upp. Radera all data som jag bråkat med så länge i ett försök att få fram lösningen. Får mig att räkna om med nya tal. Förklarar att jag inte direkt är ett matematiskt snille när det kommer till min egen problematik. Det förstår jag inte. Även om jag skriver det, så förstår jag det inte.

Övertygelsen om att jag är mitt eget fel. "Jag vill inte vara den personen." Tillbaka till drömmarna. Jag önskar så mycket åt mig själv. Saker som är helt genomförbara. Att jag blir fantastiskt duktig på att tala franska igen. Att jag orkar läsa konstteorierna, genusteorierna och får plats i huvudet att lagra dem. Använda dem. Att jag kan sätta mig och skriva en sammanhängande text. Att jag kan få säga att jag är så jävla bra på någonting utan att med en gång ta tillbaka det. Att jag vågar ta alla de där fotografierna och visa dem för någon och inte bry mig om huruvida någon säger att det är exhibitionism, uppmärksamhetssökande, vulgärt eller bara fånigt. Att jag vågar tro på vad jag gör. Tvivlet som den ständiga kicken efter att söka sig längre, men inte tvivlet som den ständiga förstöraren. Att jag orkar gå i affärer och leta tyg, få ordning i den här lägenheten där jag nu bor. Att jag kan koncentrera mig. Är tålmodig. Slutar säga åt mig själv att jag inte kan, aldrig kommer kunna och för evigt kommer leva i någon slags svajig tillvaro där jag aldrig kommer orka söka de rätta jobben, skriva de viktiga texterna, förklara det nödvändiga, utmana mitt (fantastiska) språköra eller bara våga blotta mig själv på ett sätt som i så många lägen känns helt ohållbart. Det här handlar ju om njutningen det också. Och det låter så förbannat självömkande när jag läser igenom det här. Stackars lilla vita flicka. Där är det igen. Självföraktet. Det här är min plats. Nu skriver jag det här. Publicerar det här. Och jag måste göra det. Jag måste skriva ner allting. Förverkliga det. Efter att jag har skrivit klart det här kanske jag läser en av de där böckerna, friskar upp några franska fraser, skickar iväg den där ansökan eller bara tecknar en hemförsäkring. Ingenting är oövervinneligt. Det kanske inte går den förväntade vägen, men allting är hanterbart. Det måste det vara. Nu är det så. Nu är jag arg. Ilskan är bra. Den är så förbannat mycket bättre än ångesten. Det här blev långt. Det här är för min skull.

onsdag 21 november 2012

att försöka.

Det är att göra planer om kvällen och sen ligga vaken till klockan fyra och hänga sig fast vid de där planerna. När alarmet går igång två timmar senare stänger fumliga fingrar av det och sover bort samma planer. Sover fyra timmar till och vaknar och vet att planerna är borta. Besvikelsen som kommer med det och känslan av att vilja köra ytterligare ett dygn i botten.

Det är att inte vara så hård mot sig själv och inse att det räcker att livet är det. Även om somligt går i stöpet så går det att göra om och göra rätt. Livet är inte avhängigt en morgon, fyra timmar. Inte heller är livet avhängigt boken jag ska ha läst till imorgon. De sidor som återstår lovar jag mig själv att skumma igenom innan kvällen och sen får det vara.

Det är att tillåta sig själv tid och utrymme. Borsta prestationerna från axlarna och tänka lite mer i termer av njutning. Vad gör mig glad? Alla de måsten och alla de hinder som gång på gång ställer sig i vägen kommer att fortsätta göra precis det. Därför borde kanske jag fokusera på vad som gör det lite mindre ansträngande att kliva över eller runt eller rakt igenom dem.

tisdag 20 november 2012

när det inte går att kräva så mycket.

Så äntligen kommer lugnet efter en dag helt utan hud. Jag förstår att jag gör mitt bästa för att inte gräva ner mig i det fula. Jag förstår att jag inte bara har mig själv att skylla, att jag inte nödvändigtvis måste vara både upphov och motor till allt det här. Min kropp känns inte febrig. Jag svettas inte. Skakar inte heller. Min mage gör inte ont och andningen är inte lika trög som tidigare. Det vibrerar lite i bröstet, men inte allt för illa. Jag tror att jag lägger Communiqué under nålen och kammar håret en stund. Lugnet.

måndag 19 november 2012

och sen, i mitten av allt,
när jag drömmer om det som aldrig riktigt var
och heller inte skulle bli
så ser jag ingenting och förstår
att intet är vad som skrämmer
inte bara mig
men alla de som ser lika lite som jag

med insikten kommer ingenting

ett utkast.

Jag försöker skriva någonting alls, men det går inte så bra. Här är någonting jag skrev den femte november istället:

Jag läser den här bloggen från början och fram till slutet av maj förra året. Mina ord känns välbekanta, men samtidigt så annorlunda. Det har blivit november igen och jag spikar upp gamla tavlor på nya väggar. På nytt sitter jag på min matta, men denna gång i en annan stad. Jag ger bort mina ord och blir helt utan censur när jag berättar om allt det som jag kallar för farligt. Kanske ger jag bort även dessa ord. Tids nog.

De senaste dagarna har jag släppt på censuren fler gånger än vad jag gjort på flera år. Det har gjort mig både uppgiven och hoppfull. Jag funderar mycket kring hur jag fungerar och varför och hur jag tror att andra fungerar. Det är så många olika sorters skam och så mycket prestation. Fortfarande tvivlar jag på min egen analys. Överlägger med monstret. Överlägger med förståndet.

Det här är vad det handlar om. Att alltid behöva skriva om livet därför att livet annars inte går att hantera. Hur formandet av ord och meningar kapslar in delar av det som annars är ett kaos som flyter ut. Orden som det sätt på vilket jag skapar mening, underminerar meningen, underminerar livet för att börja om från början och förstå det igen. Ibland har jag tänkt att jag kanske inte borde skriva. Jag har tänkt att skrivandet tar mig till platser jag kanske inte borde befinna mig på. Det är en rimlig tanke och samtidigt helt vansinning. Vem hade jag varit utan mina dagliga ord och hur hade jag någonsin lärt mig någonting om jag inte hade haft mina ord att återvända till och återanvända på nya sätt.

lördag 17 november 2012

en lördag i november.

Så börjar dagen liksom långsamt övergå i kväll och det är kolsvart ute precis som det alltid blir efter fyra i november. Hälften av mina fingrar är klädda med ringar och jag har slagit knut på min gamla jeansskjorta och dragit på mig mammas svarta långkjol över ett par vansinnigt tighta strumpbyxor. Det är förbaskat kallt ute och jag röker fort för att snabbt kunna gå in igen. Med Thåström ur högtalarna sitter jag lutad mot elementet och äter pepparkakor, skalar en clementin.
Ikväll är jag bjuden på fest och ska dricka vin med människor jag känt länge, vissa i mer än tio år. Jag kommer ihåg dem från första dagen i sjätte klass då när de var små och utan skägg. En av dem var jag kär i när jag var fjorton. Han var det finast jag visste och jag skrev ut fotografier av honom som jag kunde ha med mig överallt. Klottrade snirkliga "a" på mina anteckningsböcker och gick förbi hans skåp i skolan.
Det är att tillåta sig själv att ha fina kvällar som räknas. Att acceptera att alla dagar är inte är skrot. Det är så fint att få vara förväntansfull. Kvällar som dessa kan jag känna att jag älskar hela världen och jag vill berätta det för alla jag tänker på. Hur mycket jag tycker om dem och hur värdefulla de är. En liten stund är jag kär i tillvaron. I denna stund är jag bara här, precis här. Det viktiga nuet.

(Kanske måste det innebära att jag förtränger vissa saker. Kanske måste det handla om att jag får tvinga mig själv till en plats där jag glömmer oron. Kanske går det inte att bli helt utan medvetenheten. Då får det vara så. Nuet är nuet är nuet. Det måste få vara det. Någonstans är det motsägelsefullt att jag skriver vad som står i den här parentesen. Men det är så, jag är aldrig bara en. Jag är alltid fler. I olika minutrar. Det bubblar lite. Jag vill le.)

om att göra slut på energin.

Även om jag fick en del skrivet igår så var det långt ifrån mycket. Det lilla jag fick in i dokumentet och allt det jag gjorde om har dock lämnat mig med en trötthet som jag inte riktigt känner igen. Att skriva de här raderna, bara de här raderna, är tungt. På riktigt jobbigt. Det är det där jag skrev om koncentrationen för någon vecka sedan och det är det där med att komma djupare än vad jag tidigare gjort. På samma gång både skadligt och välgörande. Det har lämnat mig med en fysisk och mental trötthet. Jag tar med mig kameran ut på promenad idag istället. Ändrar inställningar i huvudet och får lite luft i lungorna. Det tror jag är bra.

fredag 16 november 2012

om berlin och det lilla, enda.

Berlin

Berlin

Berlin

Det händer saker hela tiden. I det lilla. Jag upptäcker något nytt. Jag fortsätter rota i det gamla. Med några månaders mellanrum får jag den där känslan av att det är dags att ta tag i livet, försvinna in i skapandet. Av allt. Den känslan dyker alltid upp när jag inte kan sova.
Inatt varken kunde eller ville jag sova. När klockan var halv ett började jag läsa igenom mina texter. Vid halv tre tittade jag igenom fotografier. Jag bestämde mig för att viga den här dagen åt skrivandet. Eftermiddagen kanske. Åtminstone kvällen.
Jag måste organisera kaoset utifrån och in. Därför måste jag först plocka upp pennorna på mitt golv och dammsuga upp alla långa mörka hårstrån, byta sängkläder och klä på mig någonting annat än den blå träningsoverallen. Därefter kan jag övergå till att borsta håret, måla ögonfransarna och ta på mig skor. Till sist kanske jag kan ta datorn under armen och gå iväg till cafét där jag får orden på plats utan distraktion. Kanske med den bästa typen av distraktion.

Fotografierna är två år gamla. En Berlinresa i december. Jag tittar igenom femtio bilder och för en kort stund tänker jag att jag var så ung. Herregud, jag var så ung. Men nej. Det var jag inte. Jag var aldrig sådär ung. Och allting luktar och känns som Berlin tjugohundratio i december när fötterna är blöta av snö och kalla av minusgrader, axlarna värker av kameraväskan och det är precis lika svårt som vanligt att hitta mat och jag lär känna någon ny och försöker att vara ärlig. Det var en bra resa och jag tillåter mig själv att sakna det livet några minuter innan jag är åter i hamnstaden, regnig november, med en surrande frys och den blå träningsoverallen.

torsdag 15 november 2012

- jag har en agenda med det här samtalet.

Om det inte vore så tyst, då vore världen inte så farlig. Det tänker jag. Jag tänker också att det kanske är därför jag blev som jag blev. Tystnaden. Den som legat som ett ständigt täcke över och omkring oss. Jag märker hur orden inte är så farliga som jag förväntat mig.
En försiktig lättnad kliver in i rummet, ut genom bröstet. In i bröstet? Jag är inte säker. Inte heller är jag säker på om det är därför jag vill gråta eller om det är därför min röst darrar när jag pratar. Kanske att skakningarna kommer från ansträngningen i att inte bara spy ut allt. Det är förstås inte helt sant. Jag tror att de kommer därför att jag nu förverkligar det som jag så länge låtit vara en egen del av någon annan. Inte dottern.
Det vore att ljuga om jag sa att jag inte är rädd. Jag är livrädd. Det är utanpå nu. Det klättrar upp ur min hals.

Inte dottern. Inte alls dottern. Inte det minsta dottern. Fastän det har varit så tydligt och varit så länge och funnits hela tiden och alltid inuti så är det inte dottern. Hon är inte den. Det känns som om jag klär av mig naken och behåller kläderna på samtidigt. Jag vet inte vad som är sant och vad som är lögn. Jag tror inte att jag förstår själv. "Det är del i sjukdomsbilden."

Det här kommer jag att skriva om. Det här kommer att ta plats. Det här kommer jag att begrunda. Det här vet jag inte om jag kommer lyckas reda ut.

onsdag 14 november 2012

om det går att hitta.

Februari 12

Ibland när orden bjuder på för mycket motstånd så saknar jag fotografiet. Jag letar igenom bilder från i år efter någonting som är värt tiden. Det enda jag hittar är fotografier från insidan av min förra lägenhet. Från efter maj finns ingenting. Flera år har passerat sedan jag tog det på allvar. Så, i brist på annat bjuder jag på dagens outfit från den 21 februari i år.

Imorgon får jag tillbaka två framkallade filmrullar. Den första har jag ingen aning om vad den innehåller. Knappt den senare heller. Vi får se om det driver på eller dövar lusten. Jag hoppas på det tidigare. Jag värnar mycket om det kreativa. Oavsett ambitionsnivå.

tisdag 13 november 2012

ur tröttheten, del 2.

Luften är full av regn och bakom ögonen värker förkylningen. Det är så man gör sig förtjänt av att åka buss två hållplatser och kanske dricka en halv kopp glögg till clementinen. Det börjar skymma redan innan fyra, men pappa har rätt när han säger att snart vänder det. Jag envisas med att säga att det blir jul först. Han rättar mig och säger att vintersolståndet infaller strax innan julafton. Det spelar ingen roll. Det blir jul först, sedan nyår och januari, februari. Inte för att det egentligen rör mig. Jag har sedan flera år tillbaka slutat avsky hösten och vintern, mörkret och kylan. Det finns ingen poäng i att avsky någonting som jag självmant lever i. Därmed inte sagt att man inte har rätt att göra det bästa för att förgylla tiden när solen inte gör det.

lägesrapport från tröttheten.

Det finns inte så mycket tid över att vara sjuk på, men jag är det ändå. Om natten pendlar jag mellan att sova tre timmar ena natten och tio timmar nästa. Energin är som ett tunt lager på mina handflator och jag svettas bort det snabbt och kryper sedan upp i soffan med tre lager kläder och en flaska vatten. Det finns inte så mycket att göra och jag försöker vara så snäll mot min kropp som jag bara kan och lyssna på den när den säger åt mig att gå långsammare och sova mer. Idag måste jag trotsa kroppen, bihålorna och halsen och möta en fröken vid tåget och prata slut förkylningsrösten över en bit mat. Jag ser det som medicin.

söndag 11 november 2012

De senaste dagarna har jag spottat ur mig en hel del ord. Nu tänker jag bara skriva några få:
Den här veckan har varit bra. Det har nog varit den bästa veckan på länge. Jag har varit lite lugnare, lite jämnare, lite mer tillfreds. I mig själv. Inuti. På insidan. Det är bra. Det är viktigt.
1

Ibland när jag är berusad och hur viktigt det är att jag får ur mig allt. I text. Här. 
Jag fortsätter tillåta det.
Och han skriker åt mig: "Men du mår bra?!" och då hinner jag inte ens reflektera över frågan. Jag svarar "Ja, ja det gör jag" och jag menar det. Precis då menar jag exakt vad jag säger för precis då mår jag väldigt bra. Jag sitter och dricker öl med tre människor som jag har känt så länge. Tre personer som jag har levt tillsammans med på olika sätt. Vi har levt ihop.

Det slutar med att jag promenerar hem igen. Någonstans på vägen hinner jag tänka. Jag hinner fundera på vad han sa och varför han sa det som han gjorde. Då förstår jag precis varför han formulerade frågan på det sättet han gjorde. Frågan som nästan börjar med en negation eller åtminstone ett ifrågasättande av sanningshalten i vad som skulle kunna vara ett påstående. Han har känt mig. Det vet jag om. Jag tänkte på det redan när jag satt på vagnen på väg ner till stan. Hur han sa "Men Malin, vad har jag gjort med dig egentligen?" och då när jag fick upp den där minnesbilden så tänkte jag så mycket på vilken smärta det måste ha inneburit. Jag vet att jag inte vet om det är sant, men jag tänker att det var så. Att det borde varit så. Jag vet om att det var svårt. Inte bara för mig.

Det är här det blir så underligt. Underligt att sitta bredvid någon som visste allt en gång i tiden när jag var yngre och inte samma person som jag är idag, men ändå samma person. Jag vet om att han frågar som han gör därför att han måste fråga så. Därför att han alltid har frågat så. Det handlar inte om honom. Det här handlar inte om honom. Det här handlar om mig. Om hur jag alltid måste få frågan ställd så utav de människor som jag på något sätt har invigt i det som jag kallar för jaget. Det som också ligger bortom jaget, men som egentligen i allra högsta grad är jaget. Någonstans i min promenad så inser jag att det kanske är där problemet ligger. Det ligger inte i vad som händer under en kväll eller en vecka eller ens ett år. Det handlar om jaget.

Jag vill inte fixera det vid min egen person. Det här. För det är en relation. En av de relationer som jag skrev om tidigare som dockor. Det är nästan alltid fler än en person inblandad i en relation. Här någonstans kommer den där smärtan in. Den som inte är min. Den jag kanske inte borde tänka så mycket på, men som ändå finns där och jag oroas utav den. Jag oroas utav den varje gång jag nämner någonting om mig själv. I mina ögon är det en börda jag framkallar, en smärta, en tyngd - vad som helst. Samtidigt tänker jag så ofta på att jag inte ska oroa mig. Jag förskjuter, tränger undan, tanken på att jag skapar någonting som är tungt. Jag gör det därför att jag vet att det är vad relationer går ut på. Nu har jag sedan längre förflyttat mig från den specifika personen som ställde den där frågan tidigare ikväll. Nu har jag kommit till det allmängiltiga. Det som handlar om vilka relationer som är värda att vårda. Jag menar inte att den här, den tidigare nämnda, relationen är det. Den är mer utav en icke-relation som jag inte har för avsikt att vårda därför att den inte längre är aktuell. Men frågan väckte (uppenbarligen) någonting i mig och kanske hade den gjort det vilken kväll som helst, men ännu mer troligt är att den gjorde det därför att jag ägnat de senaste timmarna åt att dricka vin och öl. Den verbala spyan tenderar att vara konsekvensen av precis det. Alkoholen. Jag tillåter det.

lördag 10 november 2012

Så tänker jag mycket och länge på förakt och missbruk. Vad är föraktet? Jag anklagar det för att vara ett förklätt självförakt och funderar i samma sekund på om det i sig är ett sätt att sanktionera känslor som jag inte borde känna. Och missbruket, är det ens ett missbruk? Jag tänker på hur jag förvaltar relationer, sådana som inte längre finns. Hur jag tar dem, klär av dem dess skyddande membran och gör om dem till ord. Från början såg jag det som ett missbruk, som ett sätt att våldföra mig på någonting som inte är helt och fullt mitt. När jag nu läser det jag skrivit så är jag inte lika säker längre. Det finns ett värde i texterna och det handlar inte om sensation eller skvaller. Relationerna är dockor i min teater och utan dem finns det ingenting att vinna i varken skrivandet eller läsningen av det skrivna (lögn).

Så har jag också tänkt mycket på konsten den senaste tiden. Vad den är. Jag tror att den är mötet. Det finns inget budskap, ingen lektion i livserfarenhet. Vad den är är konfrontationen med någonting som har ett innehåll. Det är inte nödvändigtvis ett innehåll som går att förstå med den egna vokabulären eller går att mäta i enlighet med någonting vi känner till.
För mig handlar det just nu väldigt mycket om att ta någonting som ligger bortom jaget, men ändå inuti och lyckas formulera detta på ett sätt som gör att produkten i mötet med en annan individ ger upphov till någonting. Det är själva kärnan jag vill åt och jag tänker mycket på att det är när jag inte hinner tänka vad jag skriver utan låter skrivandet vara en ström direkt ur mig utan att passera någonting som hämmar flödet, det är då det blir någonting som inte känns falskt eller oäkta eller som en lektion eller en förklaring. Det gör proceduren så otroligt krävande för det kräver en koncentration, men inte en koncentration som finns i det synliga utan i det jag inte vet vad det är och det är att på samma gång pressa, kasta, föda och bränna det där ur vilket allt kommer.

Föraktet. Det nämnde jag. Det nämnde jag därför att det är något som blir så tydligt när jag plockar bort alla poser, värderingar, attribut och idéer som jag hela tiden använder för att bygga upp och förstå det jag tror på och vill vara. Jag har föraktet så otroligt nära och i det nakna är det så lätt att sätta igång det och låta det spela fritt och det kommer så mycket vidrigt ur mig då, men jag tror och känner att det kan vara sättet att förverkliga det och sen göra mig av med det. Jag funderar mycket på varifrån det kommer. Det är ofint, men jag tror att det är ett försvar och jag tror också att det till stor del kan vara det förklädda självföraktet. Eller kanske snarare det missriktade självföraktet för att försvara jaget. Skydda jaget. Det är mycket möjligt att jag har fel eftersom jag inte alls tänkt på det innan. Jag ska nog göra det nu. Tänka mer på föraktet. Föraktet och rädslan, äcklet och det mänskliga. Det är så märkligt allt det där. Så mycket som inte går att förstå.


(Lite tänker jag också att jag kanske inte borde skriva sådana här texter och direkt trycka på Publicera. Kanske borde jag låta dem vila ett tag. Läsa igenom. Fundera över vad det är jag har skrivit och kanske, bara kanske, ta mig an det språkliga som ibland blir nästintill förfärligt när jag filosoferar vilt och försöker knyta ihop det till någonting. Men jag gör inte det. Därför att jag aldrig har gjort det. De texterna som kräver arbete, som är skapade för att arbetas med, finns inte i den här bloggen. I den här bloggen finns min hjärna i ord och i orden blir min hjärna lite mer.)

fredag 9 november 2012

ett stycke ur en fredag.

På spårvagnen en fredagseftermiddag. The National ur min iPod. Nakna träd. Gräset fortfarande grönt. En man i ljusa chinos på sätet bredvid. Jag ber om ursäkt när jag ska gå av. Han flyttar på sig. Jag ler. Han ler inte tillbaka. Två flaskor vin på Systembolaget. En ny, mörkblå dagbok på Bokia. Kanske att jag köper ett par strumpor också. På bussen något senare samma fredagseftermiddag. Fortfarande The National. Himlen en nyans mörkare. Människor runtomkring mig som pratar glatt med varandra. Människor som bär på påsar. En kvinna i blå jacka på sätet bredvid. Hon ber om ursäkt när hon ska gå av. Jag flyttar på mig. Jag ler. Hon ler inte tillbaka.

onsdag 7 november 2012

om att se.

2012/05

De dagar när sömnlösheten inte får ta plats därför att tiden inte räcker till för trötthet. Fem timmar böjd över en bok som handlar allra mest om perception. Så borstar jag mitt hår framför den stora spegeln i mitt nya badrum och funderar över vad jag ser just ikväll och varför. Tittar på bilder från i maj och ser samma sak, men minns inte vad jag såg då. Hjärnan och ögat samarbetar väl när det kommer till lögner. Ikväll vinner jag på flera sätt. Främst vinner jag över vad det än var som höll mig vaken i natt och alla nätter innan.
Känslan av att vi börjar bli gamla. Inte bara äldre. Det är inte bara för att pannan har fått fåror som inte försvinner eller att somliga hårstrån faktiskt grånar i takt med att årstiderna löser av varandra. En mycket stor del handlar om att livet hela tiden fortsätter oavsett vad som händer. Det går på, skoningslöst eller i all vänlighet.

Det är så svårt att arbeta tillsammans med tiden när sömnlösheten går in i den fjärde veckan. I vanlig ordning blir jag mer arg på mig själv än på någonting annat. Så vill jag skylla ifrån mig och fråga hur det här kan vara mitt fel.

tisdag 6 november 2012

Det är trots allt förbaskat fint att vara på plats. Mina lådor är tömda och sakta gömmer jag det som jag inte vill ha framme. Gömmer det i skåp och under sängen. Det är inte så långt att gå till varken universitetet, träningen, affären, caféet eller museerna. Bussarna går mest hela tiden. Att skapa ett hem tar energi på ett bra sätt. Jag ville bara säga det. Att det är fint ibland, att jag mår väldigt bra ibland. Det händer inte så ofta att jag säger det, inte alls lika ofta som jag känner det.

måndag 5 november 2012

Lägger pussel med sparvhjärtat och ambitionerna. Omringas av det som tär, när, tar och ger. Det är att kliva in i ett rum utan slut där allting finns, men ingenting finns och ingenting kommer att finnas. I tystnaden, tomheten, den tjocka massan och den ständiga rörelsen letar jag inte efter en vägg att luta mig mot eller en stolsrygg att hålla mig fast vid. Istället leker jag med tanken på att kasta mig rakt ut, in, igenom. Det finns ingenting jag saknar trots att jag hela tiden saknar och det finns ingenting jag vill ha. Så finns det kanske heller ingen riktig vilja, samtidigt som jag vet att den finns där och ibland känner hur den leker runt mina läppar, i mitt bröst, drar i mina fingertoppar, driver på min hjärna. Det är den ständigt underliggande ambivalensen som hela tiden tar sig i uttryck genom att slå omkull mina tankar, min vilja, mina planer och i allra högsta grad mina drömmar. Viljan är precis lika farlig som oviljan då den gör mig inbillat oövervinnelig för en stund och öppnar tusen av de dörrar som annars är igenskjutna, inte låsta, men åtminstone med en en trasig övervakningskamera som vaktar så gott den förmår. Det är ett ständigt sabotage och jag funderar mycket på vad det är jag är rädd för eller vem det är som är så missunnsam. Idag är det mindre viktigt eftersom jag vann, men imorgon kanske det är avgörande. Det beror på rummet och den tjocka massan, vad det nu är.

lördag 3 november 2012

lördagar på andra sidan landet.

Nu tänker jag på alla de gånger som jag har skrivit eller tänkt eller sagt "Jag är här nu" och syftat på platser som jag har kallat hem. De gånger jag har tagit tåget femtio mil i sydvästlig eller nordostlig riktning och landat på platser som har dragit i mig. Nu är jag "här" igen. Här som är mitt nya hem på den västra sidan av det lilla, avlånga landet.
Det lilla landet känns för stort i dessa dagar då jag saknar alla mina människor och alla platser som har varit mina trygga rum. Det svider ganska mycket och jag försöker förlika mig med känslan. Jag är här nu. I min lägenhet på nedre botten. Här där jag lyssnar på Imperiet på vinyl och försöker lura ut hur det på bästa sätt går att möblera mina tjugoåtta kvadrat med sovloft och uteplats.

Jag går ut på den stenlagda och inhägnade ytan utanför min lägenhet och tänder en cigarett. November biter lite i mina tunt klädda ben och jag saknar och längtar efter rödvinsnätter med mina bästa personer. Det är omöjligt just nu. Det kanske kommer att vara omöjligt länge.
Jag tvivlar inte när jag tänker på beslutet jag tog i somras, men jag tvivlar när det gäller allt annat. Jag tvivlar mycket när det kommer till mig själv. Känslan som jag lovat att ta tag i på riktigt den här gången och försöka reda ut. Pulsökningen, andningssvårigheterna och illamåendet som jag inte bara kan fortsätta leva med därför att det kanske inte går att leva med.

Det river i mig därför att jag önskar så mycket att jag kan hoppas och tro på livet. Det river än mer när jag misslyckas med att se längre än till nästa bokstav i den här texten. Jag vill berätta om någonting vackert och mjukt, men allting är så skört nu. Det är dags att vända på plattan i skivspelaren nu och jag ska ta ett djupt andetag och se till så att läppstiftet sitter på plats. Jag är trots allt inte ensam i den här världen, snart kommer någon och hälsar på. Det är skört, men också lite fint. Ibland är det fint och livet kanske är ömt egentligen, men jag är inte öm och jag håller inte mig själv om ryggen.

torsdag 1 november 2012

Så blir jag sådär tom på ord igen och när jag sätter mig ner för att skriva faller energin ut genom fingertopparna. Jag blir trött igen och det känns som feber när kroppen värker och halsen smakar blod. Det enda jag förstår är utmattning och allting börjar om på nytt. Igen. Det tar emot att det tar emot. Jag vill kräva någonting enklare än det här. Sömn, solen och syftet. Fyra minuters massage och en kanna kaffe klockan elva en tisdag. Motivationen, förmågan, drömmen. Jag tänker att jag måste lära mig själv att använda det här.