torsdag 11 oktober 2012

Ingenting är exceptionellt nu. Livet tar emot och gjuter betong i kroppen. Det håller handen och går bakom. Jag får min beskärda del av allt och tar i för att skapa stunder som är lite mer. Det är ganska skönt när det är så här. Förväntningarna dalar till en lägre och lugnare nivå där jag vågar drömma igen.
Jag tar det försiktigt den här veckan. Vet att fyrtio procent inte räcker, men vet också att jag inte räcker till. Tillåter mig istället att prova skor eller sitta på cafét och skriva texter som jag kanske orkar binda ihop en dag. Jag har lärt mig mycket om mig själv de senaste veckorna och jag måste skriva ner det för att inte glömma.
Till sist: Återigen slåss jag med mig själv i mitt huvud. Funderar på om det är värt det. Kanske vore det lättare att bara...låta allt vara. Men det tar inte så lång tid för mig att tänka om. Jag håller i det här lite till. Väntar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar