onsdag 24 oktober 2012

Galenskapen. Det är så det känns ibland. Så det känns när jag fastnar med blicken, låser tanken, drar handen genom håret flera hundra gånger, knappt orkar gå upp för den korta backen och helt glömmer hur normal andning låter. Jag hamnar mitt emellan två automatiska dörrar och de pressar mot mina armar, pressar ihop mig. En tung man studsar mot mitt bröst när han gång på gång på gång försöker ta sig igenom de där dörrarna. Jag sitter fast och jag är i vägen. Det blir svårare och svårare att andas med de upprepade tunga stötarna mot bröstkorgen, bröstbenet trycks in i min kropp.
När jag gungar fram och tillbaka på min stol och granskar hårstrå för hårstrå. När jag tänker att om det bara växer lite till, blir längre och helare då kommer jag att vara bättre. När jag gungar fram och tillbaka och linningen på mina minsta byxor utgör den fasta hållpunkt som möjliggör mitt gungande. När jag glömmer att andas igen och drar efter andan och känner hur bröstet expanderar, men inte tillräckligt. När jag har ont i örat och jämför det med värken i bröstet. Då när jag inte längre vet vad som är fysisk och vad som är psykisk smärta.
Galenskapen. Eftersom jag blir vansinnig när jag hör meningar från förr i mitt huvud. Meningar om att det är en fas, att det är något som går att växa ifrån, att det är dags att ta sig samman, ta ansvar, växa upp. Meningar om fåfänga, meningar om orealistiska krav och mål, meningar som är skämt om någonting som är på (blodigt) allvar. Och vansinnig när jag hör min egen röst läxa upp mig i huvudet och den säger någonting om att jag måste koncentrera mig och att jag måste göra det jag ska för att jag har privilegiet att välja min sysselsättning och att det är naivt att önska sig semester, lugn och ro, några dagar fria från prestation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar