tisdag 30 oktober 2012

Det är den tredje, kanske fjärde, veckan jag ligger sömnlös. Måndagen övergår sakta i tisdag och jag är trött och yr, men kroppen vägrar ge med sig. Det hysteriska trycket över bröstet har sakta börjat släppa. Vad jag kallar för ångestbakfyllan lossar sitt grepp. Men jag sover inte. Inte än. I det vakna börjar jag göra upp planer. I tanken släpper jag skammen. I tanken gör jag mig redo för att skala av mig onödiga känslor. 

Jag vaknar matt. Ligger kvar i två timmar och somnar om, somnar om, somnar om. När jag kliver upp är jag arg. Jag vill kasta saker omkring mig. Men så går det över. Någonstans under förmiddagen släpper jag ilskan och ångesten är borta. Jag släpper skammen även i handling och bestämmer mig för att jag inte bryr mig om vad någon tycker längre. Jag bestämmer mig för att jag får göra precis som jag vill.

Fascinationen för vad tanken är kapabel till hänger över mig. Naiviteten ligger nära till hands, men inte nära nog. Jag vet att min överdrivna entusiasm inför ingenting alls är en reaktion på de senaste dagarnas utmattning. Det finns vissa beslut som tagits och som jag bör följa, som jag vill följa. Insikterna förföljer mig och jag måste fullfölja vad jag tror är det enda sunda. Det är visst ett evigt följande. Kanske kan jag följa mig själv en sväng. En dag är en bra start. 

Det är en kamp mot ilskan. Det är en kamp mot likgiltigheten. Det är en kamp mot uppgivenheten. Det är en kamp mot tröttheten. Det är en kamp mot ett alldeles för snävt fokus. Det är en kamp mot mig själv. Det är en kamp för mig själv. Det är en kamp om mig själv.

Jag gjorde allt det dumma. Det gjorde mig rädd att jag inte nöjde mig med det. Det gör mig rädd att det väcker tankar om ännu dummare saker. Återigen är jag rädd för mig själv. Den här gången är jag mer rädd för mig själv än vad jag är rädd för det okända. Fortfarande tror jag på bättring när jag inte är i det som gör mig farlig. Kampen om mig själv, den tänker jag vinna. Den tänker jag låta den här versionen av mig vinna.

måndag 29 oktober 2012

om allt som blir farligt

Jag försöker hitta en ingång till det jag berättat om så många gånger förut. Det som jag inte riktigt vet vad det är, men försöker kartlägga för mig själv. Jag börjar förstå att det är farligt. Fortfarande tror jag inte att det går att förändra, men jag börjar överväga huruvida det går att hantera på ett annat sätt. På något sätt, överhuvudtaget.
När jag gång på gång hävdar att jag har känslorna på utsidan, bär hjärtat i handen, då ljuger jag. Hela tiden ljuger jag. Jag bär ingenting, har ingenting synligt. Allt jag känner och är behåller jag under huden, innanför organ och skelett. Förutom här. Det duger inte.

söndag 28 oktober 2012

om en söndag.

Så, jag vaknar och bestämmer mig för att under inga omständigheter gå upp lika tidigt som igår. Jag ligger kvar, somnar om och när jag tillslut vaknar igen så tänker jag att klockan måste vara mycket nu. Två steg på heltäckningsmattan och jag tittar på siffrorna som visar 07:58. Det blev visst inte särskilt sent idag heller.
Kaffet och dubbla morgontidningar, gitarren och eyelinern. Fyra timmar efter mina morgonsteg har jag kommit fram till att jag inte kan spendera hela helgen isolerad från all annan verklighet.
Jag cyklar till bussen och står en knapp timma senare i utkanten av Slottsskogen. En planlös promenad bland höstlöven senare passerar jag en man med en färgglad papegoja på axeln. Jag fortsätter in i Linnéstaden och hinner med två gator från min barndom innan jag klättrar uppför promenadstigen till Skansen Kronan. Utsikten är nästan oförändrad, men har skiftat från sommar till höst, sedan sist jag var där. En man kommenterar min analoga kamera innan han kliver in i sin bil tillsammans med sin son. Jag är tillfreds med min söndagsutflykt.
På vad som numera är mitt standardcafé i Vasastan dricker jag en kopp kaffe och skriver sju-åtta sidor i min svarta bok. Jag lyssnar på svenska musiker och iakttar mannen mitt emot mig som läser ur en bok och skriver i en annan. Jag iakttar mannen något till höger om mig som läser ur en annan bok och spiller salladsdressing på sin haka. Det börjar skymma ute och klockan har inte ens hunnit bli fyra. Jag köper apelsinsaft och kliver på vagnen som tar mig hemåt.
Hemma. Jag bläddrar igenom fotografier från ett annat liv. Jag tänker att det inte gör så mycket att det är ett annat liv. Det var ett fint liv, men inte det livet som jag lämnade. Det var ett fint liv som lämnade mig. Vetskapen om att jag inte kan få det tillbaka gör mig lugn.
Jag bestämmer mig för att titta på film. Här någonstans kommer det ikapp mig. Tvivlet. Jag funderar på hur dumt det vore att göra dumma saker igen. Dummare saker än vad jag redan gör. Jag funderar på varför jag känner mig så ensam och vad jag ska göra åt det. Jag tänker på hormonerna, men har bestämt mig för att inte tänka på dem. Jag tänker mycket på hur lätt jag har för att driva omkring bland detaljer och jag försöker påminna mig själv om att det inte var så längesedan allt var väldigt fint.

fredag 26 oktober 2012

Saker man hinner tänka på under en trettio minuter lång promenad genom kall oktoberkväll:

2007, vi delar en flaska vin och röker cigaretter under hans mammas köksfläkt. Det känns som om det är första gången vi är ensamma tillsammans, men det är det förstås inte. Vi har träffats i en dryg månad och han skickar god natt-sms till mig de kvällar vi inte sover tillsammans i hans pojkrum på andra våningen. Men det är nog första gången vi är ensamma tillsammans på det sättet. Han berättar om hur det var när han var yngre och jag berättar om min familj. Det blir så tydligt när vi går och lägger oss att det är någonting som har hänt mellan oss. Förändringen är så uppenbar. Vi har börjat på riktigt.

Min farmor är vacker när hon skrattar. Hon är klok och konservativ och för mig är det ovant att se de två egenskaperna gå hand i hand. I hennes fall fungerar det. Våra åsikter spretar iväg åt olika håll, men i visst kan vi enas. När vi äter middag och dricker vin och skrattar tillsammans så tänker jag att vi både uppskattar ärligheten, men jag tänker också på allt hon aldrig kommer att få veta om mig. Ibland tror jag att hon kanske förstår ändå, men innerst inne vet jag att det inte fungerar så.

Hur långsamt det börjar när livet kommer emellan.

onsdag 24 oktober 2012

Galenskapen. Det är så det känns ibland. Så det känns när jag fastnar med blicken, låser tanken, drar handen genom håret flera hundra gånger, knappt orkar gå upp för den korta backen och helt glömmer hur normal andning låter. Jag hamnar mitt emellan två automatiska dörrar och de pressar mot mina armar, pressar ihop mig. En tung man studsar mot mitt bröst när han gång på gång på gång försöker ta sig igenom de där dörrarna. Jag sitter fast och jag är i vägen. Det blir svårare och svårare att andas med de upprepade tunga stötarna mot bröstkorgen, bröstbenet trycks in i min kropp.
När jag gungar fram och tillbaka på min stol och granskar hårstrå för hårstrå. När jag tänker att om det bara växer lite till, blir längre och helare då kommer jag att vara bättre. När jag gungar fram och tillbaka och linningen på mina minsta byxor utgör den fasta hållpunkt som möjliggör mitt gungande. När jag glömmer att andas igen och drar efter andan och känner hur bröstet expanderar, men inte tillräckligt. När jag har ont i örat och jämför det med värken i bröstet. Då när jag inte längre vet vad som är fysisk och vad som är psykisk smärta.
Galenskapen. Eftersom jag blir vansinnig när jag hör meningar från förr i mitt huvud. Meningar om att det är en fas, att det är något som går att växa ifrån, att det är dags att ta sig samman, ta ansvar, växa upp. Meningar om fåfänga, meningar om orealistiska krav och mål, meningar som är skämt om någonting som är på (blodigt) allvar. Och vansinnig när jag hör min egen röst läxa upp mig i huvudet och den säger någonting om att jag måste koncentrera mig och att jag måste göra det jag ska för att jag har privilegiet att välja min sysselsättning och att det är naivt att önska sig semester, lugn och ro, några dagar fria från prestation.

söndagsnätter.

Han sitter tyst bredvid mig. Jag tittar ut över rummet, vänder mig mot honom och ler lite som för att understryka att det här inte är någon pinsam tystnad. Det är det inte. Jag vill snöra av mig kängorna, dra upp fötterna under mig, lägga huvudet på hans axel och handen på hans lår. Tyst.
Det lämpar sig kanske inte. Inte än.
Jag bryter tystnaden. Vi pratar om viktiga saker. Det gör mig glad eftersom det tar sådan tid att lära känna någon i detalj. Jag tänker att vi kanske inte borde vara tysta, därför. Jag tänker att jag vill veta allt. Otålig.
Vi blir tysta igen tillslut. Kängorna vid dörren och tryckknapparna i jeansskjortan som smattrar när de dras isär. Ett glas vatten. Tyst och stilla.
I mörkret, tystnaden och intimiteten får jag känslan av att vi har känt varandra mycket längre. Även om jag inte klär av mig så är han bland mina nerver, under min hud.

måndag 22 oktober 2012


Nu. Nuet. Här. Tiden. Nu. Men bilden är från landet till väster om Sverige och från en septembereftermiddag för tre år sedan. Annars: Nu, precis nu, vill jag inte ha någonting annat, vara någon annanstans. Här hoppas jag att jag kan få vara, länge.

söndag 21 oktober 2012

När allt omkringliggande inte på något sätt är fult. Det har regnat mycket och det hinner aldrig torka upp, men det är inte fult. Mina axlar och min nacke värker efter sex arbetsdagar lutad över samma bok, inte heller det är fult. Om morgnarna är människorna tröttare nu än för fyra månader sedan, men varför skulle det vara fult, det är mänskligt, skört och mjukt.
Jag tänker efter och jag tror inte att någonting i mig är särskilt fult heller. Det inneboende är nog bara mänskligt, skört och mjukt. Precis som det alltid varit. Att det blir tydligare nu rimmar väl med fjolårets struktur. Jag har tänkt på det:

Oktober, 2011 och jag tar tåget femtio mil för att kunna ta paus. Sitter mitt emot mamma vid köksbordet och (det här är det enda jag minns från den pausen) pratar om prestationer. Jag har slutat röka, äter mat enligt bestämda tider, promenerar enligt bestämda tider, stiger upp och går och lägger mig enligt bestämda tider. Jag berättar om hur det är att arbeta tillsammans med alla vänner. Hur det är att inte ha någon som står utanför allt det där och som därför inte kan diskutera projektplaner eller kurslitteratur och tentamensuppgifter, uppsatsämnen. Att inte ha någon sådan för att jag kastade bort den personen. Jag berättar att jag inte sovit ordentligt på en månad. Jag säger att jag mår bra, att jag är glad. Mamma säger: Ring honom. 
Jag åker tillbaka de femtio milen hem. Skakig och svettig skickar jag iväg ett meddelande precis när tåget lämnar Stockholm C. Någonstans vet jag att det är alldeles för sent, men jag vet också att jag måste ta risken. Vi bestämmer något om kaffe.
Tre veckor senare, när jag fortfarande inte sovit, fortfarande promenerar vansinnigt fort varje kväll och fortfarande bara äter två riskakor och ett ägg till middag, har vi fortfarande inte druckit kaffet. Jag tar återigen upp telefonen, svettig och skakig ringer jag honom. När han svarar kastar jag ur mig ord och meningar, stötvis och skakigt. Han är precis lika lugn som han alltid varit och jo, vi ska dricka kaffe. Jag minns något om en ursäkt. När vi har lagt på går jag tillbaka till projektet och ler några minuter (och sen dom där tårarna).
Han rycker upp dörren. Jag är nervös och kaffet har varit klart länge. Det mesta av det där samtalet har jag förträngt eller bara glömt, men jag minns att jag bad om ursäkt och jag minns att jag grät. Jag minns att han var oberörd och att han påpekade det. Jag minns att jag önskar att han bara kunde sätta sig bredvid mig och jag minns hur han satt kvar på stolen.
Innan han går frågar han mig om jag har sagt allt nu. Det har jag givetvis inte. Jag har mycket kvar att säga, men jag samlar mig och säger att det tror jag. Han tittar på mig, säger någonting om att han fortfarande bryr sig om mig och sen går han. Jag låser dörren bakom honom, vill kasta allt jag äger i golvet, hyperventilerar och undrar vad det är som gör så ont.
Några dagar senare ligger jag på min matta och kan inte resa mig upp. Jag håller telefonen i handen och ringer tillslut mamma. Hon svarar och jag säger: mamma, jag är inte glad.

Vad det här handlar om är vad rädsla gör med hjärtat och vad det för mig okända gör med kroppen. Det handlar inte om honom eller kärlek i första hand. Det handlar om vad det är som styr. Det handlar om respekt och då främst respekten för det egna jaget. Att jag sårade någon som en konsekvens av respektlöshet gentemot mig själv.
Det handlar också om att jag inte sovit ordentligt på hela veckan, om det där som kontrollerar mig och om det där tvivlet inför glädjen. Det handlar om att jag på min enda lediga dag ger mig själv sovmorgon, men vaknar innan klockan slagit åtta med spindlar över hela kroppen och ansiktet intryckt i kudden. Det är vad det handlar om.

fredag 19 oktober 2012

De senaste dagarna har jag trappat ner på det här med sociala medier. Jag har tröttnat på hur de får mig att försöka ta plats jag egentligen inte vill ha och ännu mer hur de lyckas med det och vilka känslomässiga konsekvenser det får för mig.
Eftersom jag är så dålig på att skriva här så tänker jag att jag kan sammanföra den här bloggen och det jag saknar med sociala medier; att dela sådant jag tycker om.

Först ut: K special i SVT om konstnären Klara Kristalova.

Hon pratar under några minuter om ambitionsnivå, stress, panikångest och nervositet. Orden om hur hon önskar sig ett lugn, inte nödvändigtvis glädje eller lycka, vet jag inte hur många gånger jag själv upprepat både i tanke, tal och skrift. Ett väldigt mänskligt porträtt.

torsdag 18 oktober 2012

intensiva tider, känslan av att inte hinna med och hela tiden nya perspektiv, nya idéer. jag trodde att den här veckan skulle bli lika långsam som den förra, men imorgon är det redan fredag och jag har gjort så mycket utav det jag ville få gjort (eller ogjort).
kontrollen har tagit sig tillbaka in i mitt liv. det vore kanske mer logiskt att säga att jag har tagit kontrollen, men jag misstänker att så inte är fallet. jag känner mig påtagligt styrd av någonting, någon, annan. det är inte första gången och garanterat inte sista. jag önskar mycket att jag aldrig blev av med det som styr mig nu, samtidigt känner jag mig så gammal.
det är förstås naivt att tro att det går att växa ifrån somliga saker, men det är också den naiviteten som min omgivning utsöndrat. skulle jag vara den enda att aldrig ta intryck av den kontext i vilken jag formas och omformas? givetvis inte. (försökte jag precis skylla min naivitet på någon annan?)
tillslut: jag sover dåligt igen och jag söndagslängtar mycket. skrivlusten i just det här forumet är sval nu. kanske för att jag arbetar med ord hela dagarna, kanske för att jag nästan aldrig är hemma och hinner andas, kanske för att jag vill skriva på andra sätt, kanske för att det är sådana dagar.

måndag 15 oktober 2012

att ligga vaken långt efter midnatt och försvinna bort i de tramsigaste av tankar och säga till sig själv att nu får det vara nog, kan du vara så vänlig och sova. det gick inte så bra och jag fortsatte att tänka tramstankarna och sen somnade jag och vaknade fyra timmar senare av alarmet och gick upp och satte på kaffe och allt det där, ni vet. en stund senare är kaffet över farmors vita duk och jag tar ett djupt andetag, orkar inte ens bli arg. cyklar till bussen och är så tidig att jag skyndar till vad som visar sig vara bussen som går turen innan den jag brukar ta. vagnarna går förstås ändå konstigt så jag kom fram i precis samma tid som jag hade gjort om jag hade tagit min vanliga buss. mina lår är sten efter gårdagens träning och trapporna är vidriga, att sätta sig ner på stolen i läsesalen nästan värre. jag läser femtio sidor på tre timmar. två cigarettpauser, en lunchpaus. skickar sms och det är konstigt hur måndagarna förföljer mig. tar mig hem på stela ben genom regnig oktober och äter knäckebröd, dricker nytt kaffe och blir hungrigare för varje minut. vad trött jag är, vad lite jag har sovit och vad jag ändå ganska mycket önskar att tiden kan gå lite grann så den här sörjan försvinner.

måndag, visst var det så? jag har ingenting planerat den här veckan. inte minsta lilla. det är nog första gången på en månad. jag tror inte att jag tycker om det.

söndag 14 oktober 2012

Jag vill berätta någonting om mig själv och funderar på hur det ska gå till. Min blogg är diffus i den mening att jag sällan bjuder på konkret fakta. Den är snarare en lång harang av känslor eller samma känsla. Ibland dyker det upp någonting om vad jag gjort eller ska jag göra. Jag tycker själv att det är så svårt att relatera till bloggar där skribenten inte syns, hur fantastiska formuleringar hen än bjuder på.

Vad jag heter är inte så viktigt. Flera av er känner redan till det. För den som inte vet så är det ett så väldigt vanligt svenskt namn att det saknar betydelse. Det gjorde mig förresten galen som yngre. Jag önskade mig ett namn som ingen annan hade. I hemlighet förstås. Det mesta hände i hemlighet.

Jag läser en magisterutbildning i genusvetenskap. Bor i Håkan Hellström-staden (egentligen bor jag inte i den än, jag bor hos min farmor i en källare och väntar på den 1 november och min lägenhet). Jag är född i den här staden, men uppvuxen på en lantligare ort strax utanför och de senaste tre åren har jag befunnit mig i Norge och i det akademiska högsätet några mil nordväst om Stockholm. Nu är jag alltså tillbaka och för den som har läst de senaste månadernas tvivel och upp- och nedgång så kanske det är tydligt att det är med blandade känslor. För stunden känns det ändå som det bästa alternativet.

Mycket av min tid går åt till mina studier. Det säger sig självt. Den resterande tiden försöker jag portionera ut  mellan orden, gitarren, böckerna, konsten, musiken, vännerna, familjen, kaffet, vinet och det nya. Jag fastnar ganska ofta framför datorn.

Det nya. Det vet vi först sen. Där är vi inte nu.

lördag 13 oktober 2012

Att ligga vaken om natten med en sugande känsla i hjärtat för att alla välbekanta ansikten är så långt bort. Jag saknar mina vänner och jag saknar mina bekanta och jag saknar dem jag aldrig riktigt kände, men som fanns på samma platser som jag. Men jag saknar inte platsen. För mig är det viktigt. Jag saknar inte platsen.

Igår var jag på Röda Sten och såg Natalie Djurberg och Hans Bergs utställning. Den första filmen på fjärde våningen såg jag två gånger. Mina ögon blev fuktiga. På tredje våningen mådde jag fysiskt illa. På andra våningen fanns fyra filmer och jag sneglade på alla, men såg inte klart någon. Jag hade förstått och det blev för många val. Ni måste gå dit om ni är i Göteborg. Ta på er de mjuka tofflorna och ta hissen till fjärde våningen.

fredag 12 oktober 2012

Två saker slåss i mitt huvud nu: skrivandet och intimiteten.

Om skrivandet
Det känns som att jag närmar mig någonting nu som jag letat efter länge. Ibland bubblar det så mycket i mitt huvud att jag tror att det snart kommer dyka upp ord och textrader på min hud. Att de kommer att stiga upp från mitt kött. Det är fruktansvärt många lösa stycken och när jag hinner och kan försöker jag anteckna snabbt som tusan i min svarta bok eller i min svarta telefon. Jag saknar tid och jag saknar ro. Mina studier petar mig i sidan och dränerar mig på energi, men jag försöker ändå. Stjäl eftermiddagar på ett källarcafé där jag kanske får ihop en halvsida om jag har tur. Det blir inga mästerverk av det, men jag har tid. Än har jag tid.

Om intimiteten
Om studierna dränerar mig på energi så vet jag inte vad det här gör med mig. Det här som kanske mest är avsaknaden av intimitet just nu. Det är som att jag in i det sista ville intala mig att jag inte är sårbar.

torsdag 11 oktober 2012

Ingenting är exceptionellt nu. Livet tar emot och gjuter betong i kroppen. Det håller handen och går bakom. Jag får min beskärda del av allt och tar i för att skapa stunder som är lite mer. Det är ganska skönt när det är så här. Förväntningarna dalar till en lägre och lugnare nivå där jag vågar drömma igen.
Jag tar det försiktigt den här veckan. Vet att fyrtio procent inte räcker, men vet också att jag inte räcker till. Tillåter mig istället att prova skor eller sitta på cafét och skriva texter som jag kanske orkar binda ihop en dag. Jag har lärt mig mycket om mig själv de senaste veckorna och jag måste skriva ner det för att inte glömma.
Till sist: Återigen slåss jag med mig själv i mitt huvud. Funderar på om det är värt det. Kanske vore det lättare att bara...låta allt vara. Men det tar inte så lång tid för mig att tänka om. Jag håller i det här lite till. Väntar.

onsdag 10 oktober 2012

Om natten drömmer jag om männen, om dagen om att resa härifrån. Jag måste över gränsen snart. Det har gått för många dagar. Höstsolen gör mig knäpp och säger åt mig att det är dags för äventyr nu. Det vet jag att det är för nu har jag suttit tyst länge nog. 

Igår var jag tyst på ett alldeles för lugnt och kallt yogapass i en källare. Jag tror att jag lyckades stänga av hjärnan halva tiden och ägnade således bara arton timmar åt att tänka (på mannen och på äventyret) igår. Idag fryser jag fortfarande. 

Och det där med att stoppa flödet med papper, ta en öl och två till med nya människor som skrattar och tänker lite som jag och att veta hur jag ska gå när gatan är avspärrad för en filminspelning. Det finns ju någonting i allt. Även i det att min kropp förändras under mina händer och att jag hela tiden känner det när jag försöker äta.

(Drömmarna: Hur de byter plats. Vad betyder det?)

måndag 8 oktober 2012

Någonstans vill jag tycka att det är vackert och visst gör jag det också. Det är omtumlande vackert mitt i sorgen och balansen mellan njutning och smärta gör att rädslan nästan försvinner. Men det hudlösa gör ont. Det gör så ont att jag kedjeröker tre cigaretter på tom mage och skaver bort huden på min handrygg på bussen hem. Den som tycker att det låter glamouröst är naiv och dum. Det finns inget glamouröst i tjära lungorna och rivsår där huden borde vara hel. Men det är bra, inte tjäran och de vassa naglarna, men det andra. Det andra skriker i bröstet, så bra är det. Min otålighet matchar dåligt, men om jag får lov att tro på det här (och det gör jag i smyg och ibland ganska öppet) så tror jag också att jag måste vänja mig. Det blir så. Det är vad det är.

lördag 6 oktober 2012

Den här hösten är bra även när jag inte är det. Jag känner mig trygg och otålig i ett tillstånd som är ovant. På samma gång rädd och glad. Det spränger lite i huvudet när jag tvingas lyssna till mig själv, om mig själv, men det är precis det här som gör att jag kommer någonvart. Jo, jag är glad. Det här gör mig glad. I det här vill jag vara precis nu. Nu.

torsdag 4 oktober 2012

Regnet, höstkylan och hångel med en skäggig man har irriterat huden på min haka till den grad att den inte längre vill sitta kvar. Det vintertorra fnöske till hud som täcker mitt ansikte börjar ge upp redan första veckan i oktober. Jag tycker förstås att det är värt det. Jag tänker mycket på att jag tycker att det är värt det.

Om hem och avstånd

Den varma känsla som morgontidningen planterar i mig när jag läser om framtidsplaner som för en gångs skull verkar arbeta för och inte emot staden. Då tänker jag att det är min stad. Gårdagen var även den fin på det sättet att den gav mig mycket som gjorde hamnstaden till mer utav en hemstad igen. Att det sen sliter lite (mycket) i bröstet när alla mina femtiomilhärifrån-vänner samlas under samma tak och jag inte kan vara där är självklart och ofrånkomligt. Jag saknar och tycker att det får jag. Här har jag en plats. Den platsen är jag i behov av.

onsdag 3 oktober 2012

Om att komma till ro

Nu längtar jag efter att få flytta in i en lägenhet som är min. Jag längtar efter att få ha mina saker omkring mig. Det är fint att bo på nedervåningen utanför stan, men så fort jag ser en bild från någons hem känner jag hur mycket jag vill inreda sådär så att jag trivs. Heltäckningsmattorna och de färgstarka väggarna är inte riktigt vad jag vill åt och att smyga in om kvällen och ändå möta farmor i dörren och behöva prata om de senaste tjugofyra timmarna bygger upp en onödig stress. Om fyra veckor får jag adressändra.

Egentligen studerar jag nu. Jag skriver på en text om fenomen, interaktioner, materialitet och diskurs. Min koncentrationsförmåga uthärdar dock bara ungefär trettio minuter i taget. Sedan måste jag ta paus. Det är så mycket som far omkring i huvudet på mig nu. Jag har bestämt mig för att inte plocka sönder något av det och därför håller jag bara alla dessa saker i mina händer och iakttar utan att granska. Ibland är det duniga sparvungar, ibland något mycket blötare, oformligt. Gårdagen, som borde gjort mig orolig, är en varm filt över mina axlar och ibland när jag tänker på det vill jag gråta. Ibland bara ler jag.

tisdag 2 oktober 2012

Det är nu jag förstår hur längesedan det var som jag träffade någon som lyssnar och bedömer utan att döma. Jag vet inte om jag kan tro på att det finns människor som frågar för att de vill veta och säger att det spelar ingen roll och kanske faktiskt menar det.

(och som den tonåring jag kanske aldrig riktigt var så ligger jag kvar i hans säng när klockan ringer och timme efter timme efter timme och sen när vi klätt på oss och druckit kaffe så är jag ändå fortfarande sjutton och fnissar generat när vi pratar om sådant där jag inte riktigt vet hur man pratar om)

måndag 1 oktober 2012

Oktober.
Jag sover längre än vad jag ska eftersom jag var vaken längre än vad jag borde. Om morgonen, när jag vaknar och det regnar från ett granitgrått molntäcke, är jag lugnare än vad jag var när jag somnade. Nattens drömmar har behandlat de saker som susade omkring i mig sent igår. Dessutom är det måndag. Dessutom är det ny månad.
I mitt huvud försöker jag plocka fram oktobers planer. Månaden liknar inte alls september och kanske är det tur. Jag kanske håller mig på västkusten och ägnar tid åt orden och konsten. Det har definitivt blivit dags att ta hand om mina trötta axlar och värkande knän. Så får vi väl se vad som händer med hjärtat också.