söndag 23 september 2012




Det är någonting som har förändrats de senaste åren. En känsla av att vilja dela det här. När jag promenerar runt i miljöer där jag vuxit upp, på gator som jag kommer från, då saknar jag att ha någon att promenera bredvid. Jag vill peka och berätta, förklara hur jag känner och visa vem jag är. Det handlar mycket om det faktum att jag tror att miljö präglar och att bakgrund präglar mer än vad vi är beredda att erkänna.
I mitt liv finns det en handfull människor som betyder väldigt mycket för mig och som känner till mycket om vissa delar utav av mig, men som är helt utestängda från mina tjugo första år. Kanske har jag berättat någonting, delat händelser, men i mitt huvud blir det inte äkta förrän det finns en plats att knyta det till.
Jag föreställer mig att denna känsla är starkt kopplad till mitt behov av trygghet - detta att få dela sig själv med någon och därmed veta att det finns någon som kan hålla fast vid mig när jag inte kan göra det själv. För så är det, jag vet att jag är i bra form nu, men det krävs inte många knapptryck i det här bloggarkivet för att se att formen är högst tillfällig och orken att hålla sig flytande är ytterst bräcklig. Det finns ingen bitterhet i den vetskapen, men för mig är det ett obestridbart faktum och en förklaring till mycket av mitt agerande.

2 kommentarer:

  1. Jag har inte så många människor med mig från mina 25 första år. Ibland tycker jag det är en förlust, ibland inte.

    Är nyfiken på vilken din nya/gamla stad är?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig. Det finns en frihet i att inte bara omge sig med människor som sett en bli till den man är idag. Det jag vill åt är nog mest det där delandet. Att låta någon komma in.

      Jag är tillbaka i Göteborg. Kanske snarare snart tillbaka i Göteborg då jag för tillfället är bosatt hos farmor två mil söder om stan.

      Radera