torsdag 27 september 2012

Berg-och-dalbanan. Två dåliga. Två bra. Osäkerheten. Kräver svar där jag vet att det inte finns några; hos mig själv. Och så flyktbenägen. Och så rädd för känslor eller icke-känslor. Samtidigt så tacksam över att det finns lite godhet att hämta. Ganska mycket.
I helgen Stockholm. Mina ambitiösa, fina vänner som har gjort praktik av sin kunskap. Det blir bra.

tisdag 25 september 2012

(för att tänka på något annat än det okända som dränerar)

De få, av någon annan än mig, utvalda som några gånger i livet sitter mitt emot mig eller alldeles bredvid. De människorna jag, utan att välja det själv, litar på från första stund. De män som jag inte har velat sitta mitt emot eller alldeles bredvid utan istället vill komma direkt in på livet. Det handlar inte om sex. Det handlar väldigt, väldigt sällan om sex. Vad det handlar om är värmen från någon annans hand, hjärtslagen och förmågan att lyssna utan att bli passiv. Han sitter där och jag känner det där. Hur det drar i huden. Hur jag dras med av huden. Hur han är någon annan, inte jag och hur det blir när gränserna flyter ut. Och sen, om det handlar om sex, då handlar det aldrig om sex.


Jag vill skylla på det självklara. Hormonerna. Men jag är på fel sida. Och så funderar jag över om det är rimligt. Rimligt att förringa halva mitt nuvarande liv genom att skylla på hormonerna. Det handlar ju om hur jag mår och är i en vardag som är min oavsett om mina hormoner försätter mig i det tillståndet eller ej. Och är jag inte mina hormoner? De är ju en del av mig och min kropp. Det är ingenting som tillsätts. De är min materia.

Hur som helst funderar jag mycket över vad det är. Är det prestationsångesten? Osäkerheten? Nyhetens behag i en gammal stad? Känslomässig förvirring? Alltings förgänglighet? Eller är det bara jag. Precis som allt är bara jag. Det här avskyr jag med bloggandet: I helgen skrev jag om min goda form och idag skriver jag det här. Så känner jag mig som lögn och på låtsas. Det är jag inte. Det här är mitt forum och min ventil. Så här mår jag nu:

Ilskan på utsidan av min hud, spindlarna längs med armarna, blanka ögon på bussen och det finns inga solglasögon sista tisdagsmorgonen i september, de djupa suckarna eftersom jag knappt får ner luften. Det gör mig rädd och jag avskyr att vara rädd för mig själv. Jag avskyr att jag förlikats med att det blir så här ibland för att jag är för rädd för att försöka ta reda på vem jag är utan det här. Jag är för rädd för att försöka ta reda på om det finns ett jag utan det här.

Jag försökte fullfölja idag. Jag var ärlig idag. Jag har skrattat idag. Nu vill jag lägga idag på hyllan och sätta mitt hopp till imorgon. Tröttheten som följer efter ilskan, sorgen och bortträngandet går inte bakom, är inte öm.

måndag 24 september 2012



Idag är allting mer trögflytande. Förut när solen sken och mitt huvud inte orkade producera fler teoretiskt underbyggda meningar om normer tog jag på mig halsduken och gick en promenad. Jag tänkte att det skulle underlätta lite. På sätt och vis gjorde det väl det också, men idag är en sådan dag då det rinner bly och inte blod i ådrorna och en sådan dag då vemodet sitter på utsidan huden. Jag vet inte om det är för att jag överdoserade glädje förra veckan, om det är två glas vin från igår och världens ojämlikhet eller om det bara är en sårig hals och dålig sömn - men idag är allting mer trögflytande. Vad som är fint är - och det här är lika viktigt som alltid - att jag alltid tillåter mig själv att fokusera på det som inte handlar om mänskliga relationer eller dystra tankar om misslyckanden. Jag är inte vuxen bara för att jag inte är ett barn och därför har jag precis lika stor rätt som alla andra att plocka upp ekollon från vägen och tycka att de är finare än alla, av människan skapade, ting.

söndag 23 september 2012

(En parentes för att förtydliga: Det finns inget värde i att söka (den grundläggande) tryggheten i något annat än sig själv. När den tar plats genom en relation eller en fysisk yta så är falskheten så nära till hands, men att söka trygga relationer kan jag då rakt inte hitta något problem med.)



Det är någonting som har förändrats de senaste åren. En känsla av att vilja dela det här. När jag promenerar runt i miljöer där jag vuxit upp, på gator som jag kommer från, då saknar jag att ha någon att promenera bredvid. Jag vill peka och berätta, förklara hur jag känner och visa vem jag är. Det handlar mycket om det faktum att jag tror att miljö präglar och att bakgrund präglar mer än vad vi är beredda att erkänna.
I mitt liv finns det en handfull människor som betyder väldigt mycket för mig och som känner till mycket om vissa delar utav av mig, men som är helt utestängda från mina tjugo första år. Kanske har jag berättat någonting, delat händelser, men i mitt huvud blir det inte äkta förrän det finns en plats att knyta det till.
Jag föreställer mig att denna känsla är starkt kopplad till mitt behov av trygghet - detta att få dela sig själv med någon och därmed veta att det finns någon som kan hålla fast vid mig när jag inte kan göra det själv. För så är det, jag vet att jag är i bra form nu, men det krävs inte många knapptryck i det här bloggarkivet för att se att formen är högst tillfällig och orken att hålla sig flytande är ytterst bräcklig. Det finns ingen bitterhet i den vetskapen, men för mig är det ett obestridbart faktum och en förklaring till mycket av mitt agerande.

lördag 22 september 2012

Solrosorna i fönstret vissnar medan jag läser ledsamma kommentarsfält där unga människor tar sig tid att förklara varför hen är ett ord de aldrig skulle använda. Det är så lätt att skaka på huvudet, men idag gör jag inte det. Jag tänker på hur lång tid det tog för mig att som ung tonåring ta till mig begreppet feminist och att börja kalla mig det. Jag tänker på hur lätt det var att färgas av sin omgivning och ryckas med i jargong och åsikter utan att fundera över vad det betydde. Sen tänker jag: om jag får barn någon gång så hoppas jag att jag lyckas med bedriften att uppfostra dem till kritiska och självständiga människor som vågar ta i det okända och aldrig sväljer något utan att först ha undersökt det.

torsdag 20 september 2012

Så kommer jag på mig själv med att känna att någonting är ofullbordat och det bubblar lite någonstans under huden och jag hinner tänka ungefär sju sekunder innan jag kommer på att jag bestämde mig för att skriva någonting när jag kom hem. Nu skriver jag.

Det är fortfarande höst. September. Det regnar och blåser. Ibland är det soligt. Mitt i veckan går det att dricka öl och bli berusad. Ge sig in i saker, ta sig an någonting. Komma hem morgon efter och lägga sig under överkastet och sova sig tillbaka till tillståndet före bakfyllan. Så har jag sett pingvinerna för första gången sedan jag var barn. Och med lite skam, kanske genans, skriver jag det här. Jag vet att jag inte nödvändigtvis är osynlig.
Slutligen, efter sömn och snurriga genusstudier, ger jag mig ut i hösten igen och in till staden och barndomskvarteren och sjunde våningen. I september, om hösten, går det att äta soppa i grupp och känna sig sådär trygg.
Jag trodde faktiskt inte att det skulle kännas såhär bra, men den här veckan har givit prov på hur livet kan få vara. När det är ömt. När det orkar gå bakom.

Nu har jag skrivit. Det blev hattigt. Ofullbordat. Så var jag också mer vaken än sovande inatt och så har mitt huvud fullt upp med att reda ut var leendet kommer ifrån. Det fåniga.

tisdag 18 september 2012

Hösten.

Nu har den börjat. Jag är så glad att den har börjat. Det blir blött att cykla i hällregn och sedan blir det kallt att sitta i fuktiga kläder i en alldeles för sval läsesal på Centralbiblioteket, men det gör mig inte olycklig. Jag blir skamsen när jag känner mig dum och naiv på seminarium efter seminarium, men inte heller det gör mig olycklig för jag vet att jag lär mig lite för var dag som går.
Att för tillfället bo på nedervåningen i farmors stora tegelvilla gör mig varm i kroppen. Allting är sextiotal och sjuttiotal, färgexplosion, design och kvalitet. Vill jag så går jag en trappa upp och så pratar vi om kultur och dagen som varit. Hon är som hon är och jag är som jag är. Det finns egentligen ingen kravbild för vi har aldrig levt ihop förr och vi gör det knappt nu heller. Jag vet om att jag gör henne glad och hon gör mig glad.
Den här veckan har sju kvällar och jag har planerat för fyra eller fem av dem redan. Tidigare ikväll var jag på bokrelease och tillhörande diskussion (miljö och design - vilket i sig är ett eget inlägg), imorgon dricker jag öl med någon jag hoppas att jag kommer att trivas med, på torsdag kanske jag äter soppa, på fredag gör jag ingenting eller någonting, lördagen ägnas åt konstutställning och vin och på söndag är veckan nästan slut och vad jag gör då bryr jag mig inte så mycket om. Jag tycker om hur dagarna går, inte för att jag tvingar bort tiden, men för att jag fyller den med det som utvecklar mig.
Det här är ett nytt liv i en gammal stad och jag både förundras över och sörjer att människorna här inte vet någonting om mina senaste år. I slutänden är det viktigaste att jag vet allt om dem och att jag inte ångrar mig.

lördag 15 september 2012

En sak mer än något annat: Det här känns så skönt. Beslutet känns fortfarande rätt. Imorgon flyttar jag in lite temporärt hos farmor och på måndag börjar äntligen, äntligen rutinlivet igen. Gå upp. Åk till universitetet. Studera. Ät. Träna. Ha fritid. Sov. Gör om. Som jag har längtat.
Precis nu känns det som att ensamlivet börjar och kanske måste jag sluta följa mina vänner på Instagram och Facebook för att lättare släppa saknaden och den där nu-missar-jag-en-kväll-jag-hade-velat-vara-med-om-känslan. Kanske blir det inte verklighet än på ett tag, kanske har det redan blivit det, men ikväll skrev jag kontrakt och nu känns det som att jag sitter i smuts som inte är min och helst av allt vill jag nog inte uppleva den här känslan någonsin igen.

fredag 14 september 2012

Vill klappa mig själv på huvudet på två olika sätt.
1. Det här med att jag inte beter mig som en sextonåring och hör av mig i tid och otid till människor som absolut inte förtjänar min tid (och otid). För en gångs skull (kanske tillfälligt) inser jag mitt eget värde och att det inte finns någon poäng i att jaga runt efter saker som inte är värda det. Eller människor för den delen. Jag tänker: man får höra av sig, det finns ingenting olagligt i det - men det finns en gräns. Just nu är jag väldigt långt ifrån den gränsen och jag har för avsikt att stanna här.

2. När en tjugotreåring (jag) sitter och pratar förnuftigt om barn och döden och livet däremellan och tror att sanningen är inom räckhåll. Att med emfas säga om och inte när och tänka att nu jävlar är jag vettig och förväntar mig inte att livet ska stå mig bi med det som gemene man förväntar sig. Det här med att uppfinna hjulet igen..å andra sidan är det väl mänsklighetens öde. Ibland får en passa sig för att inte bli en översittare.

torsdag 13 september 2012

Utveckling och kunskap rankar jag högt. Det är svårt att inte ständigt blicka framåt när en vet att hela tiden finns chansen till mer utav båda. En gång i tiden var jag fruktansvärt rädd för förändringar. Det är jag inte längre. Det kan jag omöjligt vara med tanke på vad jag rankar högt. Något jag däremot är - trots min längtan efter mer, bättre, klokare, starkare - det är trög. Jag är bra på att få saker gjorda om de verkligen måste göras. I alla andra lägen är jag väldigt, väldigt, väldigt duktig på att rulla tummarna och inte göra någonting. Därför skriver jag en lista i höst, en lista jag har skrivit många gånger och i många år, med förhoppningar om att jag ska göra mer för att vara den personen som kan och inte bara önskar, mer.

onsdag 12 september 2012

Anländer Uppsala kring lunch och känner igen allt. Stationen är grå, bussarna gröna. Jag vet precis hur jag ska gå för att komma rätt och känner igen den stressade blicken hos de som ännu inte lärt sig att hitta i staden. Med tanke på hur beslutet tärt på mig så är jag förvånansvärt kall när jag kliver av tåget, som om det stundande avskedet inte betyder någonting. Kanske har det att göra med vad jag kom fram till om att det går att ha flera städer, kanske har det att göra med att jag vet hur ofta tågen går, kanske har det att göra med att jag i hela kroppen känner att det är rätt beslut. Nu vill jag bli klar. Utanför Systembolaget tittar jag rakt in i ett ögonpar med tillhörande välansat skägg och slarvigt uppsatt hår. Min enda tanke är: nej, jag tänker inte bli kär i någon de kommande dagarna. Sen går jag in och köper rödvin som jag tänker dricka på min matta i lägenheten jag snart säljer.

tisdag 11 september 2012

Planen för dagen är att skriva kontrakt på en lägenhet. Jag räknar iskallt med att någonting kommer att gå snett och jag blir utan bostad. Men vad spelar det för roll egentligen när människor skjuts ihjäl i bostadsområden och andra sitter inspärrad i decennier utan rättvisa eller ens befintliga domar. Det är den där balansen. Den finns förstås inte.

söndag 9 september 2012

I mellanlandet innan livet har börjat. Där jag måste säga till mig själv att det här var mitt beslut. Det har jag förträngt. Att jag tog beslutet. Det känns som om det är någon annan. Det är skönt att det var jag som gjorde det. Nu finns det ingen att beskylla om det skulle gå snett. Jag kan inte lägga mig i fosterställning och vänta på att allting ordnar upp sig. Projektet är mitt och det kommer inte att gå snett. Jag ska bara bli klar med livet innan och flytta ur den tillfälliga kokong som mitt föräldrahem är.

lördag 8 september 2012

Föga förvånande bestämmer jag mig för att det är dags att börja skriva musik och vilken tidpunkt är bättre vald än den då jag kan sjunga med en röst som inte är min egen. En vecka av hosta och snor har plockat fram en röst jag inte riktigt känner igen. Det är bra för ändamålet, jag kan fokusera på orden och ackorden och strunta i huruvida rösten träffar rätt eller fel.

fredag 7 september 2012

En natt innan jag somnar hinner jag bli kär tre gånger. Det är någonting med hans mjuka hårstrån mellan mitt långfinger och mitt ringfinger och det är någonting med den där underläppen mot tummen. Det går snabbt att skapa illusionen av ett annat liv och nästan lika snabbt går den av på mitten.

Jag blir aldrig kär. Inte i mjukt hår och inte i läppar, inte i ögon eller underarmar. Jag är bra på fantasibilder och låtsaskonversationer. Duktig på att memorera det vackra och förtränga det smutsiga, nästan elaka. Så jag kanske förälskar mig ibland. Två gånger om året, inte mer. I någon som aldrig kommer att förälska sig tillbaka. Då kan jag behålla mina illusioner och mig själv. Ingen behöver någonsin söndra det som är jag.

Det har hänt att jag blivit kär. Oftast för sent eller för otydligt. Ibland med kortvarigt resultat. Och det där med att gammal kärlek aldrig rostar - det är inte sant. Gammal kärlek rostar sönder och faller i bitar. Gammal kärlek ligger som smutsigt damm i hörnen. Gammal kärlek försvinner undan i vinden och det behöver inte vara fel.


och den där natten när jag blev kär - det var igår
och den där natten när jag blev kär - då sov jag ensam

torsdag 6 september 2012

höst

Eftersom lilla bloggen hamnat i en känslosvacka så är det dags att trycka in lite framåtanda.

Saker att se framemot:
  • Flytten till hamnstaden
  • Dela stad med gamla och nya förmågor
  • Införskaffa det där träningskortet
  • Sova en hel natt utan att hosta
  • Stockholmshelgen i slutet av september
  • Chess på GöteborgsOperan
  • Basker, halsduk och nya handskar
Och om man får önska: yogaklasser, vänner som väljer Göteborg, förmiddagshångel, ett fint litet jobb och fred på jorden.

onsdag 5 september 2012

så går jag sönder lite av saknad och det var jag ju förberedd på, men det gör ont ändå. jag är så dålig på att vara otrygg.
(det är så märkligt hur jag i de flesta lägen kan skriva utan att tänka, men så fort det rör sig om någonting knutet till prestation så fastnar orden och formuleringarna blir klumpiga. jag måste öva, men absolut först av allt måste jag sluta hosta.)

tisdag 4 september 2012

om två saker som kanske är samma

1. När jag satt på tåget västerut i söndags tänkte jag på en konversation som ägde rum några dagar tidigare. Jag och en vän pratade om drömjobb eller snarare var det väl så att han pratade om mina eventuella drömjobb. Under konversationens gång så sa jag egentligen inte så mycket, jag funderade mest på vad i hela världen mitt drömjobb skulle kunna vara för något. Några dagar efter att den här konversationen hade ägt rum så träffade jag en annan person. Vi pratade om min utbildning och vad man blir och jag sa "jag har väl släppt det här med drömjobb, jag blir glad bara jag får något med tanke på hur branschen [kulturbranschen] ser ut". Saken är den att det där nog inte är riktigt sant. Jag skulle förvisso bli glad för ungefär vilket arbete som helst just nu, som hamnar innanför ramarna för vad som skulle kunna vara ett "kulturjobb", men jag har nog inte riktigt släppt det där med drömjobb för när jag satt där på tåget så slog det mig igen; det enda jag på riktigt vill, det är att författa. Att skriva romaner.

(Jo, jag tycker om kultur. Jag tycker om konst. Jag vill andas den luften och vara i de miljöerna, men den där drömmen som kanske aldrig blir mer än en dröm och som jag kanske nöjer mig med är en dröm finns ständigt närvarande.)

2. Jag väntar otåligt på att livet ska börja. Efter två nätter under det polkagrisrandiga täcket i det som en gång var mitt flickrum hemma hos mamma och pappa så undrar jag när allting ska ta fart. Borde jag inte ha en lägenhet, ett jobb, kurslitteratur att läsa, projekt att driva, vänner att dricka öl med och ett träningskort ungefär precis nu. Ungefär så tänker jag och sen förstår jag att jag inte ens har flyttat ur min gamla lägenhet än, att jag har varit på ett, endast ett, seminarium, att det är bostadsbrist och arbetslöshet samt att relationer tar tid och att jag dessutom ägnat de senaste två dygnen åt att hosta lungorna ur mig. Kanske får jag vänta lite till.

söndag 2 september 2012


Det bästa är nog ändå att det inte känns som att jag ska lämna någonting eftersom att allting kommer att finnas kvar - bara lite längre bort.


lördag 1 september 2012

jag tänker på det där med kärlek. det gör jag ju ganska ofta ändå. jag tänker att det är så väldigt längesedan. jag tänker också på hur jag alltid menar att jag aldrig faller för de fina killarna som i sin tur faller för mig. jag tänker att det inte är sant. för hade de fula killarna som jag faller för fallit för mig så hade jag tyckt att de var fina.

och så tänker jag på spelet. spelet som jag vägrat spela i så många år och som jag i somras (för ja, sommaren är över) fick lära mig att man måste spela. det där med att vara ärlig och tydlig och säga alldeles för tidigt att du, om du vill ses så vill jag ses för jag tror att du är bra det följer inte reglerna. man måste följa reglerna.

igår drack jag öl efter öl efter öl och spelade sådär obrydd och ovetande om allt. dansade och halkade och rökte cigaretter och fokuserade blicken på en punkt som inte fanns. jag skreksjöng till håkan hellström-låtar och tappade nästan rösten. gick vidare och pratade om dejter som inte blev något och kände hur någon pussade mig i håret. hamnade på efterfest och bad om cigaretter och kindpussades med någon jag inte förstår mig på, kramade någon annan som varit borta länge. tillslut stod jag där i korridoren och pratade om regnet och hösten och förminskade mig själv genom att säga redan innan jag frågat att han inte borde prioritera att gå hem med mig. han den där som jag trodde var lite bättre, som jag trodde var lite snällare. han som strök med baksidan av handen över min mage i somras, ni vet. han kanske är lite bättre, han kanske är lite snällare, men han är inte ärlig sådär snabbt som jag behöver.

och inatt när jag kom hem tänkte jag alla tankar jag inte får tänka och kände hur allt kröp längs med min hals och sen somnade jag med kläderna på under en filt och det var inte ens i protest den här gången, bara utav trötthet och tröttheten. jag tänker på kärleken och på spelet och på hösten och på drömmarna och på att jag kanske borde sluta dricka för en stund och få kroppen i balans igen. och allt är bara konstigt och imorgon åker jag härifrån och jag har varit här så länge.