fredag 31 augusti 2012

det är tur att jag i första hand skriver för min egen skull, för nu är texterna ganska ensidiga. men det här är den bästa typen av ventil och när jag fokuserar på att få fingrarna att springa snabbt över tangentbordet så glömmer jag av att det är så jävla trögt att andas just nu. alldeles nyss när jag inte hittade mina ringar hörde jag min egen röst i öronen prata lugnande med mig medan jag frenetiskt strök med händerna över magen. det jag tänker på mest av allt just nu är hur rädd jag är för framtiden och om jag aldrig någonsin kommer kunna lita på hjärtathjärnan. obalansen, obalansen den är så påtaglig. att inte hitta mina ringar är vanligtvis inte nog för att få pulsen att öka och huvudet att snurra. nu räcker det gott och väl.

torsdag 30 augusti 2012

inatt låg jag i sängen och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle kliva upp igen och jag tänkte att jag hade tagit fel beslut. alkohol och trötthet gör sådant med kroppen - det borde jag ha lärt mig vid det här laget. men inatt hade jag inte lärt mig det och jag var livrädd och hjärtekrossad. idag har jag putsat speglar och skurat badkaret, gömt kaffebryggaren och bäddat sängen noga, noga. om två timmar kommer mäklarfirmans fotograf och sen är det  ännu mer på riktigt och jag ska verkligen härifrån. och jag är fortfarande livrädd, men jag tror inte att jag har tagit fel beslut. jag har bara tagit ett beslut. dessutom tänker jag att man kan ha mer än en stad och att jag kanske inte är en sån som orkar stanna så värst länge och då är jag ju snart på väg igen. om inte, ja då är det väl rätt beslut.

onsdag 29 augusti 2012

jag vill börja brinna igen. jag vill känna hur det drar i huden och innanför bröstbenet. nu känns det som om min kropp är uppbyggd av gelé och pansar och i bröstet finns bara en liten hackspett med en vass och stenhård näbb. det gör inte ont, det bara kliar. den där känslan av att man gör saker för sista gången. den är överallt nu. och det är såhär det ska kännas när man avslutar kapitel. men jag brinner ju inte. jag vill brinna igen. känna hur det drar och hur det är så viktigt att göra det jag gör. att känna det jag känner. och jag vill att allt ska vara ljust. det vill jag.

måndag 27 augusti 2012

det börjar kännas konstigt i kroppen nu. jag kan räkna alla dagar på en hand och har fyllt min första flyttkartong. jag har egentligen inga ord, jag vill bara bli klar, men har för längesedan insett att ingenting någonsin blir klart. det känns som att det inte finns någon bortre gräns för var jag skulle kunna ta vägen nu. det känns som om jag river upp allt. jag tittar på mina vänner och förstår ingenting. jag läser gamla dagböcker och förstår ingenting. det känns som om jag har varit minst tre olika personer under den tiden jag levt i den här staden. hur många fler olika personer kommer jag hinna bli innan tiden är ute?

allting på insidan är kaosartat. jag samlar rynkor och gråa hår, men citerar fortfarande håkan hellström. igår hade jag inga problem med att bli äldre, idag vill jag stanna tiden. allting på utsidan är också ganska kaosartat.

fredag 24 augusti 2012

repetition från oktober

Jag längtar efter:
Att ställa väckarklockan och att leva enligt vissa rutiner. Att ha råd att se världen och att orka springa och bära min egen kroppsvikt. Att sova sked och att komma hem till någon mer.

Jag är ledsen över:
Att människor gör varandra illa. Att allting inte går att samla på samma plats.

Jag äter helst:
Jag vet inte. Det hade varit fint med lite inspiration.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
Det måste kanske vara flytten. Att få lägenheten såld. Att börja någonting nytt.

Det finaste jag vet är:
Ärlighet.

Jag läser:
Inte vad jag vill läsa.

Jag är stressad över:
Situationen.

Jag lyssnar helst på:
Nu det jazz, gärna Oskar Schönning och Francoise Hardy. Som vanligt massor av Håkan.

Jag drömmer om:
Det där som jag längtar efter.

Jag blir nostalgisk av:
Det mesta och ingenting alls. Vill fortfarande framåt.

torsdag 23 augusti 2012

man fattar att kroppen inte riktigt orkar med längre när det stundande mäklarbesöket innebar andningsövningar på mattan och illamående. de senaste veckorna har mina lungor krympt till ingenting och mina luftrör blivit trängre än hålet i en synål. det är så jäkla konstigt hur kroppen reagerar på stress och oro. och nu är jag lugnare igen eftersom det, så klart, gick bra (vilket jag intalade mig själv, men lungorna lyssnade inte). jag tror ändå inte att jag förstår vad det är jag gör med mitt liv nu. mitt undermedvetna verkar ha greppat vilken gigantisk förändring jag kommer gå igenom, men jag förstår det inte. därför förstår jag inte min kropp och min ångest. herregud vad märkligt allt ska vara. det är ju bara en flytt. bara femtio mil. bara en återvändo efter tre år på andra orter. bara ett hejdå till majoriteten av mina vänner. bara något helt nytt.

onsdag 22 augusti 2012

det är som att jag inte vet var jag ska börja. jag kan inte packa ner mitt hem förrän det blivit någon annans hem. dagarna går så långsamt och den här processen kommer att ta sådan tid. jag har varit ledig i veckor, men mitt huvud vill ha semester. min kropp vill bli omhändertagen, behöver vitaminer och rutiner. ungefär varje sekund tär lite grann på min hud, mina ögon, mina lungor. jag är otålig och utmattad och kan inte sluta tänka på hur skönt det hade varit att dela allt det här med någon.

tisdag 21 augusti 2012

För bara några minuter sedan skickade jag ett mail till universitetet som varit mitt hem (!) de senaste två och ett halvt åren. Jag tackade nej till två år till. På torsdag kommer det en mäklare till det som i tanken varit mitt hem de senaste två åren. På torsdag ska det pratas pengar.

Jag har bestämt mig. Tydligen har jag bestämt mig. Och jag tror att det känns rätt i hjärtat. Äntligen. Jag skulle kunna stanna här utan att vantrivas - det finns det inga tvivel om. Men jag kan inte nöja mig. Jag måste få försöka, göra någonting annat, vara någon annanstans, tvivla lite mindre.

lördag 18 augusti 2012

kanske att jag sprängs i bitar litegrann

jag antar att jag har bestämt mig. jag vill vara bekväm och bo kvar i min lägenhet. men egentligen vill jag inte det. därför ska jag ringa mäklare. därför ska jag putsa fönster. därför ska jag rensa mitt vindsförråd och packa ner allt jag inte behöver. därför ska jag slita ut mitt hjärta och se det ramla sönder mellan mina fingrar. sen ska jag laga det igen.

i slutändan är det enda som är på riktigt smärtsamt det faktum att jag måste lämna mina vänner. att mina relationer kommer att blekna därför att femtio mil inte på något vis kan bli mindre än just femtio mil och för att vi aldrig kommer att sitta och diskutera kurslitteratur över en tiokronorskaffe igen. jag har förberett mig för det här avslutet hela sommaren. i förebyggande syfte har jag tänkt igenom hur det kommer att se ut när jag flyttar. det är så jävla hjärtskärande, men jag vågar inte stanna. jag vågar inte göra någonting jag inte tror på. jag behöver kanske en paus eller så behöver jag ett avslut, men just nu måste jag tänka och det gör jag inte om jag inte byter plats.

det är jobbigt. det är jobbigt att gå ut i göteborg och veta att sommaren snart är slut och att de människor jag springer på bara är här tillfälligt och att vissa av dem kommer att återvända till studentstaden och fortsätta studentlivet. mitt liv. jag är inte rädd för att missa några fester eller parkhäng, jag är bara rädd för att bli ingen alls. som om jag raderas från kartan och upphör att existera. som om jag aldrig mer kommer att finnas och att ingen någonsin kommer att tänka på mig igen. i samma sekund som jag skriver de orden så inser jag hur befängda och fåniga de är. för även om jag antagligen skulle vinna OS-guld om det fanns en gren som gick ut på att behålla så många människor och minnen som möjligt under huden så är jag inte den enda som har den förmågan.

och till sist: som vanligt griper jag efter halmstrån och den här gången är det skönt att det specifika halmstrået också lämnar. det och det faktum att tågen inte kommer att sluta gå.

måndag 13 augusti 2012

den konstiga känslan av att ha bestämt sig, men inte veta vad beslutet innebär eftersom det ligger dolt inuti kroppen och inte är tillgängligt för mitt medvetande riktigt ännu. den konstiga känslan av att inte riktigt vara bekväm med somliga delar av mig och istället vilja vara den riktiga personen. istället vilja vara den personen som åker över sextio mil för en fest och ett hejdå. fast jag är ju den personen. hur jag nu är det, när jag inte känner mig som den.

jag är så lyckligt lottad och jag är så värdelös på att ta beslut. inatt sov jag tolv timmar, drömde mardrömmar och visste knappt var någonstans jag var när jag vaknade. jag saknar way out west och jag saknar sommaren, jag saknar flykten och jag saknar resorna. jag är så rädd för ovissheten att jag vill fly för att slippa konfronteras med den. igår satt jag på ett tåg i fyra timmar och läste mail, blev stolt och ville gråta samtidigt. jag kan inte erkänna för mig själv att resultaten är ett bevis på min förmåga, jag ser bara hur livet aldrig slutar envisas med att säga:

du. måste. ta. ansvar. för. dig. själv. och. ditt. liv.

torsdag 9 augusti 2012

sommaren smyger sig på oss igen. givetvis får västkustfestivalen vackert väder. den är som förföljd av medgång. jag morgondagslängtar och mår bra. solen skrämmer de värsta hormonerna och de envisaste av tankar och plötsligt har jag nästan glömt desperationen i de nattliga textmeddelandena. men bara nästan. inför morgondagens musikaliska upplevelser känner jag inte enbart glädje och förväntan, det finns en liten uns av oro inför vem jag kommer att springa på i den inhägnade slottskogen. hursomhelst är den oron så pass liten att den på intet viss kommer att få solka min soliga popfredag. oavsett om det blir vassa armbågar, lysande ögon eller ingenting alls så kommer jag hålla handen med min bästa vän och han kommer att pussa på mina kinder. jag kommer byta hemligheter med min syster och träffa människor jag glömt av varför jag känner.

och på lördag åker jag tåg och buss i för många timmar för att träffa en så himla bra person i ett knappt dygn och vinka hejdå och känna vemodet och nystarten och kanske bakfyllan och tröttheten. när jag på söndag sätter ner fötterna på halvön igen ska jag sova länge och sen ta beslut. det försöker jag lova mig själv. och alla andra.

onsdag 8 augusti 2012

där de senaste dagarna präglats av skam, beslutsångest och en långsamt växande hormonanstormning. kombinationen är inte den vackraste. men! och det här är viktigt. jag försöker göra det som känns rätt och riktigt nu. som att köpa dyra biljetter för att få minnas saker som kan vara bra att minnas. spendera timmar mitt emot (herregud när ska vi bo på samma plats) min underbara vän. radera telefonnummer som jag överanvänt innan jag ens hunnit reflektera över hur det kommer att få mig att må.

och ungefär: studentstaden känns trygg, men som ett gift för min lust och kärlek. hamnstaden känns liten och som det tråkiga, vuxna beslutet. utlandet känns som en barnslig flykt där jag kommer sakna mer än njuta. huvudstaden känns som en omöjlighet eller en möjlighet. slutsats: jag vill ingenstans eller överallt.

onsdag 1 augusti 2012

det där med att alltid stå beredd med garden uppe och misstänksamt snegla åt höger och vänster och gärna bakåt också om det gick. hur det är att aldrig låta sig själv lita på någon och att aldrig fråga rakt ut på grund av någon slags inneboende rädsla för att bli tillintetgjord och skrattad åt. men vem skrattar åt någon som visar uppskattning? vem hånar den som vågar? ibland tänker jag att jag är värre än alla dem som jag tror ska såra mig, för jag har utan att ge dem en chans avfärdat dem som personer beredda att såra någon annan.