tisdag 31 juli 2012

& jag förlänger tiden lite till. spelar ut de nya korten lite för snabbt (kanske). och så saknar jag att arbeta. därför att ett arbete ger någon form av trygghet och struktur. ett arbete genererar pengar och innesluter en i en tillvaro där det är lite lättare att låta bli att ifrågasätta sitt eget val av sysselsättning. kanske även svårare för andra att ifrågasätta, om nu någon gör det. ja, det kryper i kroppen igen.

måndag 30 juli 2012

packar ner patti smith, robert mapplethorpe, the tallest man on earth, en flaska vatten och min kamera och åker in till staden och konstmuseet. köper en liten anteckningsbok med blanka blad på vägen för att jag inte längre klarar mig utan en. vandrar runt i den tempelliknande miljön som folktomma museer är och tittar, begrundar, förkastar och drömmer. jag, som har en fil. kand. i konstvetenskap, vet fortfarande inte mer än den känslan som antingen uppstår eller uteblir. kanske är jag ingen akademiker, ändå.

när jag promenerar längs med avenyn tänker jag att det inte håller. jag hör inte hemma någonstans och det inbegriper hamnstaden. det är inte första gången den tanken slår mig och jag försöker slå tillbaka: en sinnesstämning ska inte ta ifrån mig vad som kan vara min framtid. om det är nu min framtid.
på vägen hem läser jag de sista sidorna i just kids och vet inte vad jag känner. hennes ord har tagit mig in i någonting jag hade glömt och jag minns hur jag drömde när jag var nitton och inser att jag drömmer likadant fortfarande.

så är jag tillbaka i föräldrahemmet. den kallaste av somrar. snart kommer jag kanske att bli galen av närvaron. jag tittar på bilder som någon bekant har tagit. fotografier från studentstaden. jag hör inte hemma någonstans. nu regnar det igen, himlen är nattsvart av åskmoln och jag vill saker jag inte vet hur de uttalas.


läser bloggar fastän jag har tröttnat för längesedan, går nog hellre och lägger mig på soffan med patti och låtsas att det ännu inte försent att förändra allt. tänker på hur det är när man bara vill vara någons nära vän, men hur det inte går och hur han lutar sig fram och pressar läpparna mot min panna, stryker med händerna över min rygg och säger att det är helt fantastiskt att se mig. och jag säger: det är fantastiskt att möta dig här och jag menar det och önskar att han skulle stanna, men bara som min vän för jag faller aldrig för de godhjärtade.

söndag 29 juli 2012

/och sen när alla korten blåst ur händerna och de oroliga fötterna står nästan stadigt på en uteservering vid en damm då blir den vuxna en sextonåring igen och fnissar åt frågan, men kysser sen tillbaka. nästan alla skämt är sanna och även om jag bara skojade så blev det sant tillslut ändå. det kanske inte är fint att slita i någon, men det är heller inte fint att slå ut med armarna och himla med ögonen åt frågor som är viktiga och inte är ett förklätt hån. då vaknar jag hellre i en nittisäng med någon som tycker att mitt hår luktar gott och som stryker med fingrarna över min mage innan vi går ut genom dörren och promenerar ner till spårvagnen/

onsdag 25 juli 2012

/även om hjärtat slits ungefär itu just nu. någonstans mellan dröm och verklighet eller då och sen. om jag bara kunde nå någon slags övertygelse om vad som vore bäst för resten av livet. eller åtminstone en liten stund. jag vet bara att jag inte kan återvända om jag lämnar. inte på samma villkor som jag kan återvända nu/
Det är mer sommar än sommar och jag ska berätta vad jag verkligen önskar mig idag: Att alla mina vänner, eller åtminstone de flesta jag känner, kunde bo i samma stad och att vi kunde göra samma saker. Det sämsta med att vara semivuxen och plugga i olika städer, jobba i olika länder, det är att man aldrig, aldrig få leva sommarliv ihop. Saknar 2009 och hänget så jäkla mycket sådana här dagar när mina bästa är på tusen olika platser. Om två veckor ska jag dygnetrunthänga med bästa killen och om några dagar ska jag gå på sommarlovssemesterarbetslöshet och förhoppningsvis ligga på en filt med bra människor mest hela dagen.

Och ja, annars mår jag bra. Varje kväll innan jag somnar bestämmer jag mig för Göteborg och vissa morgnar när jag vaknar har jag bestämt mig för Uppsala igen. Idag sökte jag ett jobb och en lägenhet och jag kommer inte få något av det, men jag försöker i alla fall och då kommer det nog ordna sig så småningom.

Nu måste jag ut på altanen.

tisdag 24 juli 2012

Känner ungefär: Varför är det inte alltid sommar?
Annat: Nu har jag spelat ut mina sista kort och i höst vill jag bara vara någonstans där det känns hemtrevligt. Precis var som helst, kanske långt härifrån, men det måste vara mjukt.

torsdag 19 juli 2012

festivalliv

Imorgon åker jag på festival. För ett år sedan åkte jag på festival. Om ett år hoppas jag att jag åker på festival. På något konstigt vis har kombinationen av människor förfinats. Det senaste tillskottet gör mig varm i bröstet. Det betyder så mycket att ha kvar somliga. Att det som bevisas att det finns någonting värdefullt.

Jag hoppas på fler värdefulla saker. Minnen och så.

söndag 15 juli 2012

Så. I fredags fick jag umgås med en så himla fin tjej och träffa gamla vänner och inte så gamla vänner och någon jag tänker på ibland. Det regnade och blåste och var kallt och alla undrade var sommaren var. Jazz och blaskig öl. Igår, som var lördag, fick jag träffa en av mina absolut bästa och dricka vin på en balkong och hänga med människor som jag tycker så mycket om. Idag fick jag krama världens bästa kille, alla kategorier, människan jag inte förstår att jag kan leva så långt ifrån. Världens bästa. Så. Det har varit en lång helg och den har varit bra. Dagboken. 

Jag tänker på saker vi pratade om idag. Om trygghet och det där med att inte behöva jaga eller spela några spel. Att bara få vara med någon. Och nu tänker jag så. Väldigt mycket. Och jag tänker på familjer och barn och kärlek och är väl lite trött efter helgen och ganska blödig, men ändå på gott humör och det känns som att jag har fyllt på med kärlek i bröstet. Det låter så fånigt, men det är så det känns.

Till sist: Att inte stanna någonstans för att det är bekvämt. Att inte låta sig själv stå ut med saker för att det kanske blir lite jobbigt att ta sig till nästa plats. Att försöka tänka undan alla om, kanske och nycklar och mer om det inte fanns några hinder, om det inte behövdes några pengar och om det inte gick att misslyckas - vad skulle jag göra då?
Efter några glas vin och cigaretter dör oron. Idag läser jag att vi glömmer ord och händelser, men minns känslan vi hade. Kanske. Nuförtiden är jag bara ointresserad. Av vissa saker. Av andra väldigt mycket intresserad. Så drömde jag om ett svin. Att svinet var ett svin. Men vi kysstes.

tisdag 10 juli 2012

jaha.

Jag tänkte skriva: Jag har aldrig varit bra på att skiljas från någonting. Sen insåg jag att det inte är sant. Det fanns en tid då jag inte ville bli av med någonting. Varje liten sak ville jag ha kvar. Allting bar på något litet minne jag inte ville skiljas från. Men det är inte sådan jag är längre. Nu vill jag kasta allt förutom det absolut nödvändigaste. Därför borde jag kunna skiljas från min lägenhet. Hur mycket jag än tycker om den. Hur mycket min den än är.

Det känns som att jag stegvis förflyttar mig. Allra mest för att jag behöver göra någonting annat. Jag behöver, om inte sluta, så åtminstone ta en paus från studentlivet. Jag önskar mig ett arbete och en inkomst, lite färre skulder och lite mer trygghet. Jag som aldrig ens velat ta emot pengar från min familj eller släkt har lån på mer pengar än vad som är verkligt. Det är inte säkert att jag var skapad för det.

Mitt agerande känns så typiskt mig. Handlöst. Tvärvänder. Byter planer. Kastar mig ut eller in i någonting jag inte alls känner. Bara. För. Att. Jag. Måste. Iväg. Och sen kanske det inte ens blir så i slutändan, men nu känns det verkligen som att det blir så i slutändan.

fredag 6 juli 2012

Det här är min bas. Min utgångspunkt. Min hamn. Det här är stommen och alla andra metaforer för vad som utgör det frö från vilket livet reder sig. Trötta sommarjobb och kriser till trots. Urvuxna rum och ensambehov. Somrarna på den här platsen är oslagbara. Jag vill för alltid återvända hit. På något sätt. Men så behöver jag också en ny bas och min hud vill ha salt.

torsdag 5 juli 2012

Blir sjuk på exakt samma vis som förra året vid den här tiden, bara lite värre. Sover hela dagen och försöker trycka bort huvudvärken med mina handflator. Allt vatten jag dricker vänder i magen. En hysterisk dag och sen är det över. Imorgon jobbar jag min andra fredag och sen är det bara tre kvar.

Beslutsångesten har inte minskat och jag vet fortfarande ingenting. Det beror förstås mycket på vad beskeden säger om några veckor. Jag önskar mig verklighet. Inga fler bubblor.

måndag 2 juli 2012

we are nowhere and it's now & jag vill bara gå hem med dig

Den här idyllen är den här idyllen är den här idyllen. Tall och hav. Pors och gräs. Sand och en. Det är så fantastiskt, jag kan inte med ord berätta hur fantastiskt det är. Att inte hela världen alltid ser ut såhär är synd och skam. Ännu mer vill jag bosätta mig under en sten, fast den här gången på ett helt annat vis. Jag vill bara vara väldigt nära det som gör mig glad just nu. Sommaren och kusten. Den västra.

Och helgen som var och tanken: är det så här det kan vara? Och helgen som var och informationen och ilskan, men mest uppgivenheten för även om knark är bajs så knarkar nästan alla och vad jag än tycker så hjälper det inte alls. Men knark är bajs och knark är äckligt.

söndag 1 juli 2012

Och tanken på att i två år till sitta i min lägenhet och äta frukost ensam ger mig gåshud och kväljningar. Det kanske inte är meningen med livet. Ändå.