torsdag 28 juni 2012

Om pappas hjärta skulle stanna så skulle mitt nog också göra det. En av världens mest utslitna fraser förblir sann: Det kommer aldrig finnas en bättre man i mitt liv.

onsdag 27 juni 2012

junirapport

Bortsett från att tiden på kontoret antingen får min hjärna att bryta ihop eller lämnar den helt ostimulerad och att min kropp inte på något sätt är van vid heltidsaktivitet så fungerar det mesta ganska bra. Fördelen med fyrtiotimmarsvecka är att energin går åt till saker och ting och lämnar mig lite för trött för att tänka lika mycket som jag gör när jag är ledig eller halvledig. Det och att jag verkligen verkligen uppskattar mina lediga timmar och verkligen verkligen längtar till helgledigheten.

Saker jag konstaterat är:
Att jag som vanligt inte vill flytta till Stockholm, men kanske inte hit heller (fast jo, eller nja, eller va eller..).
Att det förvisso är fint att bo hos mor och far, men att det också kan vara extremt frustrerande.
Att jag önskar mig möjligheten att resa.

Samt att det är så otroligt svårt att lita på att människor inte för vidare sådant en sagt i förtroende till dem och att mitt umgänge varit förvirrat sedan jag var nitton.

måndag 25 juni 2012

Det ösregnar fortfarande. Och blåser. Tolv grader är allt vad västkusten har att bjuda på. Det är snart juli och det har inte varit varmt sedan i maj. Jag vill bara bada. Nej, det är inte det enda jag vill, men det hade varit fint.

Nu är jag åter på kontoret, men det känns mer uthärdligt i år. Tjugofem är klart bättre än fyrtiofem. Augusti är inte så långt borta och jag tycker om att kunna längta till helgen. Extra mycket när det finns saker att se fram emot.

På tal om längtan. Kanske mer saknad. Jag är fortfarande dum. Det är inga tvivel om den saken. Men så är det också väldigt få personer som lyckas rubba rytmen i min bröstkorg. Vad tråkigt att det ska bli fel bara. För det här är fel.

söndag 24 juni 2012

Fast jag kan liksom inte bestämma mig. Helst av allt vill jag flytta hem till mamma och pappa och leva låtsasliv. Ännu mer helst av allt vill jag leva låtsasliv med personen jag önskar att jag satt ihop med. Vad dumt.

Inatt var jag på en båt och dansade. Klockan tre ösregnade det och vi tog en taxi över bron och jag bestämde mig för att Göteborg är fult och ohållbart. Det kanske inte är sant, men så spelar det heller ingen roll vad som är sant för jag lyssnar ändå inte på mig själv. Jag lyssnar på någon annan.

fredag 22 juni 2012

För att mitt förra inlägg var så fult, för att så många av mina inlägg varit så fula. Jag menar inte innehållsmässigt, även om det kanske gäller för det också, men rent utrymmesmässigt. För mycket luft, för mycket vitt, för lite text. Det enda som är värre än en ful blogg är en riktigt uselt skriven sådan och där har jag väl ännu inte hamnat.

Jag behöver skriva av mig.

I slutet av förra sommaren eller i början av hösten så hade jag bestämt mig för att lämna Uppsala lagom till där vi tidsmässigt är nu. Jag var trött på tillvaron och hade blivit kär i Göteborg igen. Sen passerade nästan ett år och precis som jag tidigare skrivit så försvann det året mellan mina fingrar och lämnade inga starkare avtryck, skapade ingenting. Vad jag nästan glömde under det där året var min Göteborgslängtan. Ibland i november låg jag på mattan eller i sängen och längtade hem, men då längtade jag hem som ett barn gör. Ett barn som vill lägga sig i en säng och sova i flera veckor. Ett barn som tas om hand. Jag är inget barn och därför bestämde jag mig för att jag inte längtade hem. Men så blev det vår. Väldigt påtagligt blev det vår och väldigt påtagliga blev också mina okategoriserade och flyktiga Göteborgstankar. De sista veckorna i min lägenhet och omkring den, då när maj övergår till juni, slogs hamnstaden och universitetsstaden oupphörligt i mitt huvud. Känslan av att Uppsala inte finns på riktigt bara växte. Jag vet att Uppsala finns på riktigt, men jag var inte säker på att vi fanns på riktigt - tillsammans.

Jag kommer inte att påstå att jag har mycket kvar i Göteborg eller dess omnejd. Det finns ingen illusion om att jag kommer att bli lycklig (tillfreds, lugn, bubblande) av att byta stad och flytta femtio mil. Det är inte ens säkert att jag gör det (än). Men det är som om jag har en variant på den biologiska klockan i mig. Jag söker efter framtiden och jag kan inte se den i Uppsala. Det har jag aldrig kunnat. Jag har alltid tagit mig själv för väldigt hemkär; när jag var nitton trodde jag aldrig att jag skulle lämna Göteborg. Kanske är det vad som kommit ikapp mig. Kanske kommer det att gå över snart.

Så jag pratar med mina föräldrar. Mamma säger: "du har redan bestämt dig, jag hör att du redan har bestämt dig". Jag svarar att det har jag inte alls det, trots att det för en stund är väldigt skönt att inbilla mig själv att jag inte behöver tvivla längre. Sen tänker jag på saker som finns i Uppsala, saker som jag inte för mitt liv vill lämna. Men så vet jag också att man alltid lämnar någonting och att somligt även lämnar en.

Jag har inte bestämt mig. Städerna kommer att fortsätta slåss i mitt huvud. Jag hade en bild av den jag skulle vara när jag lämnar Uppsala och den personen är jag inte, men inte heller tror jag att jag finner den personen där. Den konstanta skräcken för misslyckanden och kampen mot vad jag anser vara flykt fortsätter i mig. Om en månad kommer jag att behöva fatta vissa avgörande beslut och det är lika delar vidrigt och förlösande.
sanningen:

överväger på allvar att återvända till hamnstaden för gott. åtminstone för nu. åtminstone för ett bra tag. så mycket på gott och ont.
Midsommarafton. Kanske har jag, de senaste åtta åren, haft en självklar plan för den här dagen vid två tillfällen. Alla andra gånger ha det kaosartat slingrat sig fram till någon fest som i bästa fall har varit uthärdlig. Inte i år. I år blir det inga blommor i håret, ingen systemetkasse i handen och varken hångel eller besvikelse.

Midsommarafton. Ett så tydligt bevis på hur tillvaron ser ut. Och hur den inte ser ut.

måndag 18 juni 2012

17

Bilden av den eviga idyll mitt föräldrahem kan vara. Snart kommer jag hem.

fredag 15 juni 2012

i still owe money

Så kommer dagen då jag kan räkna det som är kvar på en hand. Halva juni har passerat. Jag förstår som vanligt ingenting. Nu har jag varit ledig i fler dagar än vad jag vill kännas vid och även om ledighet kanske innebär att ingenting behöver bli gjort så har jag ändå svårt att acceptera att jag ingenting har gjort.

Jag drömmer att jag gråter. Okontrollerat och av ilska och uppgivenhet. När jag vaknar tar det tid att förstå vad som hänt.


Allting är bara brist på utveckling. Framtidsångesten är ofrånkomlig. Jag är rädd för åren och studielånen och stiltjen. Men så är jag också rädd för allt.

I min dröm åker jag till Göteborg på onsdag och där blir sommaren fin och jag lugn, fast spänd av förväntan och plötsligt händer allt det där som ännu inte hänt. I verkliga livet åker jag till Göteborg på onsdag.

onsdag 13 juni 2012

rapport från sval juni.

Hur det alltid blir så mycket lättare att göra ingenting i juni när solen skiner. Promenerar förbi hundkexen och fåren. En svag doft från snart överblommade syrénbuskar. Trötta tanter med lika trötta hundar. En flaska vatten på balkongen. Pelargoner som skjuter i höjden på fönsterbrädan.

Om en vecka är jag på andra sidan landet. Plötsligt, eller precis som alltid, tycks det som om jag har mycket lite kvar där. Något mindre än vad som finns här. Den här staden upphör dock aldrig att kännas som en paus i livet. Känslan av att det snart måste ta slut förföljer mig. Det paradoxala i att jag väntar på att någonting ska börja.

måndag 11 juni 2012

Det här med
hjärtat.

Och det här med
hjärnan.

Det här med att tänka sig bara några få millimeter in i framtiden för att kväva det som får andra att ligga sömnlösa.

Jag har inga ambitioner att försöka fly någonting, men nu behöver jag ta mig härifrån.

fredag 8 juni 2012

hej,

tänkte så här: vi ska bli ihop nu och du ska följa med mig hem till mina föräldrar några dagar. inget sådant där sitta och dricka kaffe, fika, lära känna familjen utan bara hänga hej godmorgon vi åker iväg en sväng, går och badar, kanske lagar mat tillsammans sen och alla är glada solen skiner det är fint att leva. vi får sova i den stora sängen i emmas gamla rum för den lilla är så liten och vi får plats, men man vill ju sova gott också. hålla handen, puss och kram hej godmorgon god natt sov så himla gott, vill du ha kaffe, svart ja, kanske frukost sen när vi har badat och den går att äta på altanen för det är sommar och tjugo grader på morgonen. nu börjar snart fotbolls-em och jag hinner inte skriva mer.

hej då.
lite ny sol, läser om en gammal bok och en bild från ett regnigt april.
rödvin, öl och cigaretter. jag har sommarlov en stund till.
bruna händer, andra händer att sakna och 
STÅ INTE SÅ NÄRA MIG JAG VET INTE VEM DU ÄR.
och: herrfotbolls-EM på radion.



torsdag 7 juni 2012

Självbevarelsedrift är en definitionsfråga, men det avtagande intresset förkläder jag till självrespekt och på så sätt kan jag lura mig att jag är bättre än vad jag egentligen är. Jag har sommarlov, semester eller bara ett uppehåll i tiden. Vad det än är så är det någonting som ännu inte börjat. Det regnar, blåser och mellanlandet är det här. Jag får glädja mig åt förklädnaden. Den tycks hållbar.



måndag 4 juni 2012

juni, juli, augusti.

Sommarlängtar. Det är juni nu. Jag saknar Göteborg.


Två sekunder från havet och skogen och rådjuren och älgarna.
 Slottskogshäng, sommargator och blöta festivaltält.


Så jag skriver listor över vad som komma skall. Och vad fint det blir.



fredag 1 juni 2012

hej juni, nu skärper vi oss.

Veckan som varit och vad jag önskar att jag hade kunnat skylla på. Det är juni idag. Etthundranittiosju och en halv högskolepoäng senare. Nästan fyra år sedan jag klev in på Humanisten i Göteborg. Nästan tre år sedan jag packade pappas Mercedes full med flyttkartonger och åkte över gränsen. Två år sedan, nästan på dagen, sedan jag flyttade ut från Storgatan och åkte femtio mil för en västkustsommar utan inkomst. Nästan två år sedan jag satt på ett mäklarkontor och skrev på kontrakt, fick tre uppsättningar nycklar. Nästan ett år sedan jag åkte de femtio milen igen för en västkustsommar på ett kontor i ett industriområde. Väldigt snart ett år sedan jag senast låg naken bredvid någon jag aldrig mer tänker klä av mig inför eller låta mig kläs av inför.

Det borde finnas någon inneboende stolthet, styrka eller känsla av frihet som i detta nu borde frigöra sig från sin håla och bubbla upp. Någonting som borde få mig att springa och köpa bubbel eller åtminstone kasta mig in i duschen för att få känna mig ren och ny inför det som är rent och nytt. Jag tänker att den känslan kommer. Jag ska bara hitta det som är rent. Konfronteras med vad som kan tänkas vara nytt.

Mamma ringde igår.
Jag sa: Allt är som vanligt.