lördag 28 april 2012

om våren

om någon kunde knäcka näsbenet från insidan av mitt kranium
det skulle kännas såhär
fyrfotade klövdjur som sparkar med vassa kanter av ben mot svagare
och om våren är de inte bara de som blir nya

...

det är olika mörka
men samma barn
och det säger jag tyst för mig själv
när jag tvättar mina armar
hur många mörka hårstrån kan jag plocka från mina vita lakan
hur många är mina egna

...

och sen när vi vaknat igen och det absolut inte spelar någon roll och hur trött jag är på att ta prinsessteg längs med bilvägen och aldrig mer veta om det går att hålla någons hand.

fredag 27 april 2012

spela sig själv ett spratt.

Åh. Vad dumt. Vad bra. Jag vill gå och lägga mig igen och värma händerna mot din mage.

tisdag 24 april 2012

lite mer av aprillivet

4

Lite mer tillfreds. Det går när solen ÄNTLIGEN återvänder. När kroppen slutligen lugnar sig efter en veckas nervernapåutsidanavkroppen-känsla. Snart blommar körsbärsträden här också och snart är det maj. Allting går så fort. Dagarna blir lite längre, rymmer lite mer. Halsen är sliten och det är nedräkning och planering. Hoppfullhet som är på intet vis bra, men på alla vis ofrånkomlig. Det är samma tid på året - igen. Verkligen ett år senare, verkligen så påtagligt nära fortfarande och den bilden av allting får stanna och bilden av nutiden seglar som sakta iväg. Borta. Och på det hoppfullheten. Det här blir intressant.

måndag 23 april 2012

önskar en smula

Idag har jag tänkt på hur det känns att bära ett djur i tröjan. Att ligga på rygg i soffan och ha en liten hund på magen, att vika upp tröjan över den lilla hunden och resa sig upp - som en känguru går man sedan med ett varmt, pulserande bylte innanför tunn trikå. Nu vill jag ha det så, igen.

söndag 22 april 2012

april blir aldrig grönt

människor blir arga tröttnar
lever på utsidan
av
mig
utrymmet försvinner
dessa ansikten en kväll till

lördag 14 april 2012

april, hej.

Tre skivor hårt bröd och det känns som om jag har ätit flera kilo grus. Lördagsmorgonen under täcket med kläderna på. Mitten av april och det känns som februari. Igen. Jag tänker att jag har gjort bort mig. Det känns alltid så när en blottar sig och sedan får en dörr i ansiktet. Ändå än mer besviken på motparten. Den andra hälften av det här scenariot. Skammen. Besvikelsen. Tröttheten. Snön. Och världens gulligaste kompis.

onsdag 11 april 2012

ord i följd.

Linningen lossnar från midjan. Mina jeans hänger bredvid mitt duschdrapperi. Det växer i köksfönstret. Det växer i mitt andra fönster också. Blommar. I trappuppgången träffar jag min granne. Han som lämnar lappar om kalla element i mitt brevinkast. Ibland blir gamla människor nästan döva. Jag tänker att det måste vara jobbigt. Jobbigt när kroppen ger upp. Det är tungt att inte kunna förmå sig själv att göra det hjärtat vill. Det är jobbigt när allt ger upp. Nu var det ett tag sedan sist. Mitt huvud har inte gett upp, jag tänker inte låta kroppen göra det heller. Väntar på solen, så jag också kan växa. Det är lite grått nu.

tisdag 10 april 2012

dejt.

Imorgon ska jag göra en sådan där sak som jag aldrig gör. Jag ska göra något som innebär att jag petar i ett par linser i ögonen, ägnar eyelinern lite extra tid och kanske lägger ner ett läppstift i väskan. Framåt eftermiddagen sitter jag sedan och ler och är trevlig, kanske sådär härligt ironisk som bara jag kan vara och efteråt går jag därifrån och tänker att det är då själva fan att alla bra karlar har gått mig förbi. Friskt vågat - hälften vunnet får nog stå för någon annan än mig i det här fallet, men det är ungefär så töntigt som det känns.

måndag 9 april 2012

månadsskiftet

April '12

Har ännu inte sammanfattat mars månad och minns inte riktigt längre vad den innehöll förutom någon slags surrealistisk upplevelse av det hektiska livet. +2 grader och regn, min pelargon växer enbart på höjden då den inte har något utrymme för sina rötter att ytterligare breda ut sig.

söndag 8 april 2012

nytt och evigt.

Vädret sätter sig på tvären och jag är uppriktigt ledsen över att fortfarande gå runt frysande i höstjacka. Samtidigt är det en fråga om dagar och dessutom blir det långsamt grönt. Lite för långsamt. I alla andra avseenden är det i allra högsta grad vår. Årstiderna följer samma mönster som alla andra år. Mitt liv infekteras på samma sätt som alla andra år. Nu är det bara en fråga om huruvida sommaren kommer spegla sig i det onda eller det goda. Vilka blir konsekvenserna av mina, ännu okända, handlingar?

På tal om våren så är det alldeles snart på dagen tio år sedan jag förlorade min farfar. Jag har tänkt mycket på döden det senaste. Dödsfall i familjen. Paniken som griper hjärtat och jag undrar vem jag skulle ringa. Det är en så konstig sak att fundera på och samtidigt helt normal när jag slås av tanken på att förlora den enda verkliga trygghet jag har. Jag vill givetvis ringa någon som inte längre finns. Så har det alltid varit. Ingenting blir tryggare än det en skapar själv.

fredag 6 april 2012

resor

Mest är det ord om hur jag ser ut och hur mina revben känns genom tröjan, hur mina hårtoppar är slitna och behöver klippas av. Äter jag ordentligt? Promenerar jag någonsin? Har jag börjat skriva på min uppsats och varför fnissar jag så mycket, jag är nog trött. Hur går det med de där pojkarna och fungerar datorn som den ska? Allting är egentligen omtanke och innan jag åker får jag höra att jag är nog alldeles lagom mager. Jag säger tack och kliver ur bilen, står på Skanstorget i solsken och tänker på kullersten. Femtio mil därifrån, på ett annat torg, tänker jag att jag kanske aldrig kommer att vara hemma utan kullerstenen och vinden som river i en alldeles för tunn jacka. Å andra sidan vet jag inte riktigt hur det känns att komma hem.

söndag 1 april 2012

tryck

Jag känner ingenting. Det var såhär det skulle komma att bli och det visste jag redan innan. Nu när allting är över känner jag mig avtrubbad, mitt huvud rymmer bara vakuum och om det hade hjälpt hade jag kastat mig från en hög höjd bara för att få känna smärtan då fallet tar slut. Jag kastar mig inte någonstans ifrån, givetvis inte, har inga ambitioner att dö eller skada mig själv. Lite hade det dock hjälpt om någon bara kunde komma förbi och slå mig på armen. Det som inte längre finns i mig, det behöver jag nu i fysisk form.