onsdag 7 mars 2012

det vanliga om vad vi kallar livet.

På tre dagar hinner jag lära mig att andas igen. Jag klär av mig dåtiden och stänger ögonen, förvägrar tårarna utrymme. Det är nästan så att jag inte förstår när inte någon påpekar att jag lever igen. Stundtals ville jag rycka tag i dem och skaka dem. Hårt. Det här är inte jag? Är det här jag? Tror ni att jag är..va? Jag inser att jag inte vet själv. Gång på gång. Och sen står jag i kaffekön eller tittar ut genom fönstret eller öppnar kylskåpet och där är allt sig likt igen. Jag stänger ögonen.

Det tar aldrig slut och jag är helt förvissad om att det aldrig kommer att ta slut; har helt förlikat mig med det. Tänker att det åtminstone kan bli bättre. Det är ju bättre nu. Stundtals bättre nu.

(Allt är nästan som i fjol. Förutom att jag har i fjol i bröstet. Det hade jag inte då.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar