måndag 26 mars 2012

det hektiska / det passiva

Knappt någon tid över till någonting annat och samtidigt ger jag mig åt gamla rutiner. Drömmen om västkusten och rädslan för att för alltid bli förpassad någonstans (där jag inte längre kommer framåt), men också den ständiga längtan efter att bli ett foster i min moders mage och aldrig minnas, aldrig frysa.

lördag 24 mars 2012

hej fräknarna

Mars 2012

Under tiden jag tänker alla de där tankarna som är livet samlas fräknarna återigen på min näsa. Det är lite för bra för att vara sant när marssolen tillåter flera timmars läsning på balkongen och även nyckelbenen får chans till en svag nyans av sol. Så sant och så bra är det dock nu. Precis så.

i allra högsta grad: livet

Ofta tänker jag på händelser ur mitt liv som någonting som skrivits ned och som jag sedan läst. I mitt huvud finns dessa händelser beskrivna på ett språk som sakta rör sig framåt, melodin påminner om vågor. Orden kommer stötvis och behagligt. Jag funderar på varför mitt liv presenterar sig självt på ett sådant sätt. Kanske är det ett försök att skapa avstånd mellan jaget och det som gjort mig illa, kanske omformuleras sanningen. Det känns för det mesta som att dessa händelser blir inlindade i något mjukt, likt bomull och sedan placerade i min mage. Jag blir stor och svullen, men det gör inte ont.

onsdag 21 mars 2012

en två tre fyra

x

Vem vågar säga vår i mars,
men det ljusnar.

tisdag 20 mars 2012

nästan måndag.

Vitt igen och jag orkar inte tänka. Försöker vara trevlig, men läser alla utifrån mitt eget mönster och tror inte att någon är på riktigt trevlig. Min mage spricker, först på insidan och sedan också på utsidan när jag försöker laga den. Hur kan jag förresten vara trevlig när jag inte träffat en annan människa på över tre dygn. Ibland blir min port verkligt gigantisk och alla sociala sammanhang skickar spindlarna att springa längs med insidan av mina armar och lägga ägg i min hals.

Nu får veckan börja.

söndag 18 mars 2012

så tar jag hand om mig själv.

Efter midnatt somnar jag nästan på mattan, men vaknar sju timmar senare med kläderna på under en filt på sängen. Jag minns egentligen inte vad jag tänker när jag vaknar. Ett dygn senare har jag samma blus på mig och huvudet har nästan slutat värka. Helgen har passerat utan att den fanns eller var värd sin tid. Tjugotre av dygnets tjugofyra timmar vill jag aldrig vara utan ensamheten. Jag vaknar på morgonen och är lika tacksam varje gång jag vaknar ensam. Vi pratar om det, jag och någon jag är bekant med, en torsdagseftermiddag. Han säger du får inte bli rädd för att släppa in någon. Jag svarar att det är jag inte, jag är bara rädd för att låta någon vara kvar.

onsdag 14 mars 2012

skammen, skulden och mänskligheten.

Alldeles för mycket utav livet går ut på att känna skam och skuld. Det är känslor som är helt avgörande för att samhället ska fungera, men de tar proportioner som jag inte tror är naturliga. Det handlar inte om att göra det en ska eller det en vill, istället handlar det om vad en bör göra. Det nästintill konstanta trycket över bröstet för att jag inte gör vad jag tycker att jag bör göra och vad jag inbilla mig att samhället anser att jag bör göra och vad normen försöker intala mig att jag bör göra.

Och att det inte bara är jag som känner så.

måndag 12 mars 2012

12

April '11

Tänkte rota fram vårbilder från i fjol. Kanske att det gick sådär med den saken. Så är det också väldigt lite som går att styra över.


lördag 10 mars 2012

morgon i mars

Morgon i mars

Misstänker att utsikten inte kommer åter förrän vintern gör sitt återtåg om åtta månader ungefär. Det gör mig ingenting, jag väntar på att träden ska bli gröna och ...tiden bara går.

ensamheten är bättre.

Väldig snabbt och kort får jag det jag vill ha, lite i överkant och givetvis inser jag att det inte alls är vad jag vill ha. Istället ligger jag vaken hela natten och försöker tänka ut strategier för hur jag ska bli ensam igen. Jag tänker att jag måste duscha, jag känner mig smutsig. Det är som om min hud inte är min egen längre och någon annan har lagt sin hud över min. Smutsigt. Dessutom saknar jag och tänker att jag aldrig kommer att bli trygg igen.

onsdag 7 mars 2012

det vanliga om vad vi kallar livet.

På tre dagar hinner jag lära mig att andas igen. Jag klär av mig dåtiden och stänger ögonen, förvägrar tårarna utrymme. Det är nästan så att jag inte förstår när inte någon påpekar att jag lever igen. Stundtals ville jag rycka tag i dem och skaka dem. Hårt. Det här är inte jag? Är det här jag? Tror ni att jag är..va? Jag inser att jag inte vet själv. Gång på gång. Och sen står jag i kaffekön eller tittar ut genom fönstret eller öppnar kylskåpet och där är allt sig likt igen. Jag stänger ögonen.

Det tar aldrig slut och jag är helt förvissad om att det aldrig kommer att ta slut; har helt förlikat mig med det. Tänker att det åtminstone kan bli bättre. Det är ju bättre nu. Stundtals bättre nu.

(Allt är nästan som i fjol. Förutom att jag har i fjol i bröstet. Det hade jag inte då.)

måndag 5 mars 2012

måndag

Varm i halsen och precis lika fattig som vanligt, men nu ser jag fram emot den här veckan och hoppas att den är snäll. Dessutom kan det vara den sista vinterveckan på den här sidan sommaren och nu går tiden sådär förbannat fort igen. Jag väntar mig något väldigt bra och jag tycker inte att det är för mycket begärt.

söndag 4 mars 2012

4

Sådan är ensamheten och så är det att sakna dig: den ligger som en sval bit av något lätt i min högerhand, mina gator blir smutsiga och jag tar aldrig samma väg hem längre. Jag inbillar mig att jag bär den varsamt, men sanningen är att det inte spelar någon roll. Det finns inga stengolv för den att slås sönder mot, bara smutsiga gator längs vilka jag bär den likt ett skört emaljägg i min hand. Sval mot handflatan.

fredag 2 mars 2012

2

x

vårmånad
jag måste framåt
det sitter trådar på baksidan av mina armar
och djur

marsetta och det blir fler.

512. Det kan stämma eller så höftar jag bara. En siffra som vilken som helst. Anledningen. Det kan gå en hel dag och det är soligt och jag ler. Jag tror till och med att mina solglasögon ligger i väskan. Överdoserar socker, koffein, nikotin. Det är ingen dröm. Det är verklighet. Verkligheten luktar tvättmedel. Jag ler. Jag har vänner som bara...hur går det utan dem? Men jag höftar. 512. Det är nog inte långt ifrån. Jag vill ta upp telefon, kasta iväg desperata och ilskna, gråtfärdiga textrader som säger: följ med mig nu. Det skulle skapa oreda. Du står alldeles intill. Det skulle skapa oreda. "det är nog försent"