onsdag 29 februari 2012

2/12

Januari var såhär. Nu februari:

Februari 2012

Det har blivit ljusare och jag har blivit äldre. Februari har varit ganska tyst och jag tänker att mars kanske inte behöver vara det. Vad som faktiskt skett är att jag har tagit beslut om framtiden och här tänker jag stanna lite till. Nu kan någon annan få ta nästa beslut åt mig och se till att det slutar krypa längs med ryggraden. Drömmen om maj. Drömmen om igår.

Februari 2012 (2)

måndag 27 februari 2012

nya ansikten, men samma [...]

Ibland känns det nya väldigt gammalt. Vi håller inte handen, sover inte sked. Du berättar inte för mig hur fantastisk jag är. Jag lockar inte alls med dig på dumheter. Egentligen kanske allt är gammalt och kanske söker jag mig till det för att jag vill veta vem jag var. Perioderna blir kortare. Cyklerna allt mer intensiva. Timmarna ökar i antal och min bröstkorg krymper kring det som spränger där innanför.

Det är inte tillståndet utan rädslan för det och dess konsekvenser.

lördag 25 februari 2012

Om natten

Det är ungefär så som sömnlösa nätter ser ut i februari. 


onsdag 22 februari 2012

inga dygn.

Det här var längesedan. En natt utan sömn. Klockan är fem och jag dricker kaffe. Är klockan på riktigt morgon snart? Att föra oväsen före klockan sju känns som att trampa runt i en grav. Mina öron måste vänja sig vid dagen. Allt annat blir oheligt i väntan på det tillåtande ljuset. Där någonstans kanske mina sinnen samarbetar. Nu gör jag inte bara det dåligt som borde göras, även det som måste göras sköter jag helt utan bravur, inte alls. (Jag förstår inte hur en kan framtidslängta och framtidsrädslas så mycket i samma ynkliga millisekund.)

tisdag 21 februari 2012

+3

21 februari och det känns nästan som vår när solen värmer ansiktet på balkongen. Den inneboende cynikern kan dock inte låta bli att se efter vad SMHI har att säga och där, genom pedagogiskt utformade tabeller, får jag veta att det väntas snö under de fyra kommande dagarna. Snö och plusgrader. Det känns nästan som vår.

måndag 20 februari 2012

search:

Ett par personer hittar hit genom att googla mitt namn och jag undrar vem som ödslar tid på att googla mitt namn, jag googlar inte ens själv mitt namn för jag vet att ingenting spännande dyker upp. Det lilla obehaget i att någon, vem som helst, har hittat (kanske) vad hen sökte och nu undrar vad tusan jag gör på cyperspace. Kräks ut rätt mycket ångest är svaret på den frågan förresten. Om det undgått någon.

Ibland är jag glad också.

söndag 19 februari 2012

om det är söndag

har tappat framkallningsvätska på mina fötter och där finns ingenting att se / världen är precis lika grå som i går / den ohanterliga känslan när välmåendet runnit ut och lämnat ingenting - inte ens sorgen / hur länge ska en be om någon som håller ens hand och hur många gånger kan en säga nej innan alla har försvunnit / det är så mörkt i februari när det börjar bli ljust

maggio kan sjunga aldrig nöjd, jag kan sitta tyst

fredag 17 februari 2012

tre minnen

Att som barn lägga huvudet på kudden. Håret är fuktigt av saltvatten från kvällens sista dopp. Det är en sådan kväll när mamma och pappa inte orkar tvinga in oss i duschen trots att de vet om att det kommer att bli fläckar på kudden. Egentligen spelar det ingen roll. Det är sommar.

En februaridag precis som denna. Det är nog första året på gymnasiet. På altanen är det några plusgrader och jag tar på mig pappas tröja, en halsduk och mina vinterskor och sätter mig i solen. Det är så varmt att det går att sitta där och läsa. Dagar som den är det någonting med ljuset. Trots att det är vinter vet en att snart, snart blir det vår.

Juli. Jag är arton och han ska fylla tjugotvå. Det är varmt och jag har en ny klänning på mig. Han säger att den sitter så fint. Fredrik tar min kamera som står på bordet och smyger iväg. Jag känner en varm hand på min arm och jag är så kär i honom. Han pussar mig på munnen och jag hör ljudet från slutaren på min kamera.

onsdag 15 februari 2012

bara onsdag.

Och nu: en decimeter snö på balkongen, ljummet kaffe, kalla fötter och lillasysters musik. Allt går väldigt långsamt och jag fredagslängtar. Det kanske vankas besök och jag tänker bara 2009. Ibland är det så fantastiskt tacksamt att bli äldre och låta åren gå. Kanske hade åren gått ändå, men jag inbillar mig att jag låtit dem. Tillåtit dem.

måndag 13 februari 2012

ideal.

I höstas undrade jag vad som hände. En del av svaret hittar vi nog nedan:



Det är så lätt att ta offerrollen när den här typen av material presenteras. Jag vill inte att vi gör det. Jag vill att vi inser att det är en sjukdom och inte fåfänga som drabbar barn efter barn efter barn i världen och sedan sitter som en ömsom skrikande, ömsom trött och tyst gam med klorna ingrävda i så många människors halsar. Så många halsar i så många år, under så många liv. Jag vill att vi tar kampen. Hur [valfri svordom] kan man låta sådant här fortgå?
Vår i mig, vinter ute. En bättre vecka.

lördag 11 februari 2012

för många går fel.

Old map

Det känns som att jag växer och det är inte bra. Jag vill aldrig växa, bara krympa. Inte ens är jag övertygad om att jag vill växa mentalt. Allt som jag lär mig det lär mig också att det är så mycket jag inte vet och varje gång jag växer inuti så förstår jag bara hur mycket det är som aldrig kommer att växa ikapp. Det var parentesen för det är inte vad jag menar när jag skriver att jag växer. Även om det kanske borde vara det: 

Allt är hjärnspöken och gamla idéer om sanning. När någon ljuger tror jag på det. Det är lättare att tro på lögnen än att sätta sig ner och hålla hand med sanningen. Det tycker jag för att jag är trött. För att jag ibland känner mig svag. Lögnen är så ihållande. Jag måste kalla det för lögn, jag vet inget bättre. Det är inte längre inbillning. Det har aldrig varit en inbillning. Det är lögnen som är sanningen som är felaktig, men kommer vara rätt och rådande för alltid. Jag tror det. Jag tror aldrig att den rådande felaktiga sanningslögnen kommer upphöra. Aldrig i mig. Därför sätter jag eld på mig själv varje dag. Förutom de dagar när jag har gjort vad jag vet är fel, men som är den enda rätta lösningen på det jag inte vill ha. Det som lögnen säger måste försvinna.

torsdag 9 februari 2012

feminismen & lundberg

Saxat ur Johan Lundbergs blogg:

"Problemen är dock uppenbara: hur stora inskränkningar är vi beredda att acceptera för att uppnå ett 50-50-utfall? Och i vilken mån vet vi att ett 50-50-utfall kommer att ge de önskade konsekvenserna i form av en påverkan som gör att människor fortsättningsvis kommer att välja att leva sina liv på det sätt som svenska feminister 2012 finner önskvärt? Visioner om tusenårsriken där man hoppas utplåna skillnader mellan könen framstår som lika vilset utopiska och farliga som visioner om en framtid där mångfalden av klasser inte existerar."


Jag undrar om Lundberg menar att vi - då risken att vi inte lyckas hela tiden hägrar - ska ge upp kampen? Hur ska vi, om inte genom kvotering, lösa problemet med att de höga posterna vigs åt män? Att ordet chef är så starkt förknippat med en person av manligt kön? För mig är kvotering, på kort sikt, ett bra sätt att rubba strukturen. Det strukturella förtrycket. Sen tycker jag, att om man tycker att det är en dålig idé att sträva efter jämn fördelning, så bör man komma med konstruktiva förslag på hur det ska lösas istället. Dessutom vill jag gärna ha exempel på dessa inskränkningar Lundberg nämner i sitt inlägg (och nej, jag har inte läst Axess nr om feminism).

Hela inlägget finns här: http://www.axess.se/blog/post/2012/02/09/Frihet-eller-tvang.aspx

och det snöar fast jag svettas.

Det är ju egentligen bara livsuppehållande, livsförlängande. För vad? December och jag är så arg på världen att jag aldrig skulle kunna tänka mig att tvinga en ny individ till den och jag funderar över meningen med livet. Det inte bara ser svart ut - det är svart. Februari och jag är lika naiv som en sjuttonåring och vill förändra världen. Jag ska bara komma på hur. Mina hormoner balanserar dock lika väl som blomflugorna på diskmedellösningens yta och revoltlustan begravs under smutstvätt och passivitet.
Nu vill jag beta av livets stora ämnen, men vem ska jag tvinga att lyssna? Jag känner mig som den äldsta av dem alla när jag tänker respektlöshet för femte gången denna förmiddag.
Normativitet må vara något uselt, men det finns vissa social normer som behöver upprätthållas för att våra relationer ska fungera. Man skulle kunna önska att jag nu skulle skriva någonting om de stora problemen, om krig, svält, ojämlikhet..ni vet. Det ska jag inte. Jag tänker på den lilla människans relationer och hur hen vårdar dem. Vilka människor som aldrig mer skulle få vara mig nära om jag hade förmågan att skära loss dem från mitt liv. Hur många av dem som jag inte vill skära loss, trots att de brister. Sen får människan göra fel. Det är den oomkullrunkeliga sanningen. Kanske borde jag bara sluta bära nerverna i köttiga klumpar på utsidan av mitt skinn. Kanske borde jag lära mig stänga av hjärnan den här veckan som återkommer varje månad och gör mig till en rädd, pessimistisk och ytterst sårbar person. Fast det är inte vad det handlar om. Människor gör fel ändå. Jag gör väl också fel. Önskar mig mindre samvete, en dummare hjärna och lösningen på vad som händer sen.

onsdag 8 februari 2012

dåligt.


Swedish Hasbeens reklam för 2012. Blir trött, del en miljardtvåhundraåttiotretusenfyrahundrafem. Varför var de tvungna att stoppa in en karl där. Just där. Precis så. På det sättet.

skärpning.

Jag blir ofta trött och irriterad på mig själv. Det är ingenting nytt. Anledningarna är fler än att jag skulle kunna dra mig till minnes alla. Precis nu tänker jag bara på en; Mitt språk förfaller. Ibland läser jag långa texter och funderar på varför jag inte har skrivit dem eller så läser jag texter jag har skrivit och funderar över varför jag inte skriver fler. Helst av allt vill jag fortfarande skriva en bok. En roman. Men jag är så trött och lat och oförmögen att producera någonting. Främst är det här bara oviktigt gnäll. Gnäll som är bland det värsta som finns.

Och vad spelar det egentligen för roll om det skrivs en roman till? Ingen alls. Det kan ju vara värt att tänka på. Ibland.

tisdag 7 februari 2012

Ja tack.

Vill verkligen, verkligen höra Maria Lind, Ulrika Kärnborg, Sophia Artin, Martina Montelius och Arne Ruth prata om kulturklimatet i Sverige. Imorgon 19.00 på ABF, Sthlm. Verkar så väldigt, väldigt lovande. 10tal arrangerar.

måndag 6 februari 2012

en andra månad.

söndagar

hallelujah

vardagsludd

sen kommer våren

Februari, för ett år sedan. Kall, trött och med magkatarr. Stressad till bristningsgränsen. Jag tror ändå att jag var ganska glad. I år hoppas jag på ungefär samma tillstånd, men jag ska försöka vara snällare mot magen. Det ligger alltid ett rivjärn och lurar vid min bröstkorgs botten.

söndag 5 februari 2012


Att vara dubbel är att vara lite bättre. 
23 år idag. Söndag. Jag föddes på en söndag.

fredag 3 februari 2012

om natten och när sömnen kommer.

På vandring hem genom staden igår och jag tänker: allt som gör ont med dig vill jag samla till en liten klump att linda in i tyger och vadd så till den grad att det omöjligt kan göra ont längre. Jag kommer hem och det är omöjligt att sova och jag tänker: det kanske går bra, fast jag blir nog besviken och det är nog ingen idé, men det hade ju kanske varit roligt. Halv åtta och någon spikar i väggen och jag tänker: det är fint att vakna ändå.

Hela veckan har jag drömt mardrömmar och inatt kom den värsta hittills. Det var blod ur mig och blod från min mamma och hon dog och jag minns inte så mycket mer än att jag inte ville somna om när jag vaknade. Varför är det alltid bara mamma som dör?

torsdag 2 februari 2012

och någon borde få ta del av detta.

Februarimorgon nummer två. Jag kliver upp tidigt. Det snöar. Himlen ovanför slottet är mer rosa än slottet självt. Det är garanterat svinkallt ute och jag har sett nyheterna minst fyra gånger. Jag analyserar fortfarande varje dag. Ifrågasätter mitt tillstånd och mina tankar. Det som känns bra kanske inte är det. Det är dumt. Jag är mänsklig. Att gå upp klockan sex får mig att må bättre. Det är redan torsdag.