tisdag 31 januari 2012

myrsteg.

Januaris sex sundhetstecken:

Jag är rastlös på eftermiddagarna.
Mitt alarm ringer konsekvent kl 06.00 varje vardagsmorgon.
Sockersuget är borta och nikotinsuget är i ganska hög grad förpassat till helgerna.
Jag tar mig för att göra saker jag inte absolut måste göra.
Människor är inte fullt så skrämmande i nuläget.
Jag har återtagit yogan.

1/12

January 2012

Om någon skulle fråga: Men Malin, vad gjorde du egentligen hösten 2011?
Då kan jag svara: Jag vet inte, men mitt hår växte i alla fall. 

Nu är januari snart slut. Januari som var en ganska bra månad. Snön och mörkret. På Spåret-kvällarna på min matta och mycket vin, mycket öl. Jag har väl förstås pussat någon eller några. Ingen jag vill ha. Om fem dagar fyller jag år. Februaribarn.

luf(s)tfylld njutning

Folkoperans reklambanner som återfinns på en stor nyhetssajt provocerar mig. Det är troligtvis precis vad som är avsikten med den, men likväl så provocerar den mig. En uppblåsbar docka, sexleksak, med en gigantisk O-formad mun. Jag har för mig att jag läste en krönika om den eller hörde ett inlägg på radio, kanske i Spanarna, om den och någon annan liknande reklam. Jo, så måste det varit. Jag tänker bara på passivitet, objektifiering och så äcklas jag en smula. Jag vet inte om jag gillar parallellen operasångerska(-sångare) och uppblåsbar Barbara.

fredag 27 januari 2012

saker jag tänker på just nu


Berlin - Inte för att jag känner ett akut behov av att åka dit precis nu, men för att jag var där för ett år, en månad och kanske två veckor sedan. Och vad som tog fart. Då. Dåtiden.

Feminism - För att människor omkring mig - som jag betraktar som bildade och införstådda med samhällsstrukturen - fortfarande ser jämställdhetsfrågan som en ICKE-fråga. För att samma människor fnyser åt feministiska teorier och könsegregering som vore de inlägg av kulturministern i debatten kring kulturarbetarens vara eller icke vara.

Bekräftelse - Eftersom det är vad allt i slutändan kretsar kring.

tisdag 24 januari 2012

Väldigt kort om Erik Helmersons inlägg i Ohlsson-Ullgren-debatten om kulturvänstern:

(här är det)

Bör staten sluta arbeta för jämställdhet?
Har kunskap bara ett värde om den leder till samhällsinnovation som är direkt synlig?
Varför har Helmerson missat de inlägg i debatten som är på Ohlssons sida?


Och en stilla undran: Vad är det för förmanande offerroll den borgerliga sidan tagit?


söndag 22 januari 2012

för att du ler.

Det är så konstigt hur du säger att det var du som blottade strupen när jag gör det gång på gång. Det är så konstigt att jag gör det när du aldrig på riktigt håller mig. Jag försöker komma ihåg när löven trillade av träden utanför mitt fönster, men jag minns inte. Det måste varit längesedan för trots att det rasar snö från himlen är vi bara två månader från våren. Och det är konstigt att det ska bli vår igen. Det är konstigt hur jag fortfarande inte lämnat mörka lockar och kattungen bakom mig. Jag tycks aldrig kunna lämna något, men det är lögn. Min enda, gigantiska kärlek har jag lämnat. Långt, långt bakom.

fredag 20 januari 2012

cirkeltankar cirkelhjärta cirkelvärld.

Idag är en sådan där dag där jag vaknar med lite ont i hjärtat, det brinner bakom ögonen hela dagen och tankarna från igår släpper inte. Jag tänker på det där som hjärtat ville, som hjärtat inte fick. Är hemma, försöker städa bort allting och spelar lite gitarr, sjunger lite. Plockar fram ackorden till Adolphsons Trubbel, inser efter några rader att jag hellre vill höra honom sjunga den och sätter på hans visa. Kokar broccoli och nynnar med, kommer att tänka på den här tjejens tatuering och letar upp blogginlägget. Läser kommentarer och så hittar jag överraskande nog  mig själv i kommentarsfältet och plötsligt är jag där jag började:

Postat av: malin
har gått runt och nynnat på precis den under 3 krakow-dygn. så fint.
2011-05-08 @ 13:26:24
URL: http://gracil.blogspot.com


måndag 16 januari 2012

hej du, igen.

Det där lilla trycket över bröstet har hittat tillbaka. Bara lite. Men tillräckligt för att det inte ska kännas fullt så bra som det gjort de senaste dagarna. Kanske är det måndagen, kanske är det helgens slitage på kroppen, kanske är det någonting annat.

Jag står på balkongen och det är fortfarande milt och allt som minner om våren, förra vintern eller vad den där balkongen varit med om. Det är dumt, kanske mänskligt, men dumt. Återigen tror jag att det aldrig någonsin kommer komma någon. Någon tillräcklig, någon för vem jag är tillräcklig.

Självkänslan. Tröttheten. Och hur jag inte riktigt orkar behöva tänka på andetagen, igen.

söndag 15 januari 2012

menar du kärleken?

För att det inte betyder någonting.
Ligger vaken och tänker på någon annan. Alltid samma någon.
Varmt bröst mot ryggraden. Han håller så hårt och smeker insidan av min arm med tummen.
Jag undrar om jag borde gå hem. Det känns oärligt att stanna.
För att det inte betyder någonting.

lördag 14 januari 2012

är en människa sitt könsorgan?

Det är september månad 2011. Jag ska hålla tal i en kurs och behöver ett ämne att tala för eller emot. Någonting att argumentera kring. Jag börjar läsa om steriliseringskravet som gäller för de som genomgår en juridisk könskorrigering. Sätter mig in i det faktum att personer som rent juridiskt vill ändra sitt kön inte får göra det om de inte först steriliserar sig. Jag läser debattinlägg, bloggar, artiklar och inser att vi är väldigt nära en förändring av denna lagstiftning och tänker att det nästan är lite fult att propagera för avskaffandet av något som snart kommer att avskaffas ändå. Det känns dock som ett bra ämne för mitt tal så jag håller det och gör ytterligare tjugo människor uppmärksamma på hur det faktiskt ser ut.

Januari 2012. Nyheten kommer. Lagstiftningen kring juridisk könskorrigering ska förändras. Nu behöver inte längre den som genomgår en könskorrigering vara ogift eller svensk medborgare. Det är bra. Personer som genomgår denna juridiska process behöver inte längre skilja sig först. Fint. Men vänta, man måste fortfarande sterilisera sig. Byråkratin kräver ett kirurgiskt ingrepp som för alltid gör det omöjligt att i framtiden fortplanta sig. Varför?

När jag skrev mitt tal i höstas så drog jag paralleller till de tvångssteriliseringar som människor utsattes för i Sverige fram till 1976. Människor som av olika anledningar inte passade in i samhällets mall för en sund befolkning tvingades till sterilisering. Det kunde vara unga kvinnor som hade sex med "för många" män. Män och kvinnor som ansågs asociala. Människor med funktionsnedsättningar. Detta gör man inte längre. Nu är de enda som tvingas genomgå en tvångssterilisering de personer som har en annan könstillhörighet än den deras kropp enligt normen tillhör.

Lagstiftningen om steriliseringskravet för juridisk könskorrigering är förlegad och heteronormativ. Förslaget till den togs fram när homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom. Vi lever i ett system som ännu inte insett att könstillhörighet inte nödvändigtvis är bunden till det könsorgan man föds med. Den vi är definieras inte av det kroppsliga könet utan av vad vi känner, tänker och hur vi handlar.

Hur kan vi fortfarande ha en lagstiftning som ställer kravet på sterilisering mellan en grupp människor och deras möjlighet att leva det liv de vill? En lag som sätter kravet på sterilisering mellan människan och rätten till vår egen kropp, en rätt som utgör en del i vår grundlag. Att kravet på sterilisering fortfarande kvarstår efter förändringen av lagstiftningen är skandal. Det är en omänskigt.

onsdag 11 januari 2012

Ett nej kan betyda ja och våld kan fungera som afrodisiakum

Jag läser nu Barn av sin stad, den andra boken i Per Anders Fogelströms serie om fem böcker på ämnet livet i Stockholm mellan 1860-1960. Fram till idag har jag aldrig funderat över när dessa böcker skrevs eller under vilken tidsperiod Fogelström levde (eller om han fortfarande lever). En snabb sökning gjorde mig dock uppmärksam på att Per Anders Fogelström föddes 1917 och dog två månader före sin åttioförsta födelsedag i augusti 1998.

Anledningen till varför detta väcker mitt intresse är att jag den senaste tiden tänkt lite extra på hur kvinnorna skildras i Barn av sin stad. Jag tycker, rent generellt, att Fogelström är en skicklig författare och att hans böcker rymmer trovärdiga människoskildringar. Strax innan jag lade undan boken igårkväll läste jag dock en passage som gjorde mig trött. En av bokens huvudpersoner, Emelie, hamnar nära en man. Emelie är vid den här tidpunkten mellan 20 och 25 år och har ännu inte sällskapat med en man, än mindre haft sexuellt umgänge med någon. I scenen som Fogelström målar upp sitter hon nära en stor och råbarkad, men ung karl på en bänk. Han har under kvällen haft handen kring hennes midja och vi har genom Emelies tankar fått veta hur trygg hon känner sig i att få vara liten intill en man. Strax innan de ska skiljas åt blir mannen väl framfusig och tar ett stadigt grepp om Emelies bröst och lår. Emelies reaktion beskrivs som förskräckt och ovillig, men det hela löses sedan på fredlig väg. Vad som irriterar mig i den här scenen är de tankar som Fogelström ger Emelie en stund efter denna händelse. Då är hon trots allt nästan glad över vad som har inträffat och hon ler åt sina blåmärken och tänker att hon ändå tyckte om det en smula; det att få vara liten hos en karl och hans händer mot hennes kropp.

Det är ingen ovanlig skildring av kvinnans sexualitet och inte heller är den ouppmärksammad, likväl vill jag ta upp det. Fram till det stycke jag ovan beskriver så har kvinnorna i Fogelströms bok skildrats som förhållandevis passiva när det kommer till sex. Det enda undantaget jag kan dra mig till minnes är när en annan ung kvinna i boken prostituerar sig. Bara det är en diskussion i sig, men kort sagt handlar det givetvis om att hon genom att sälja sin kropp gör ett dåligt val, något som "tillåter" henne att synda.

Trots den irritation jag känner inför dessa skildringar tror jag ändå inte att Fogelström var ute efter att döma någon på detta vis när han skrev sin bok. Jag tror till och med att Barn av sin stad, när boken publiceras 1962, var en förhållandevis jämställd skildring på flera plan. Om kvinnors undanskuffade roll i historieskrivningen har vi redan hört mycket och även om Stadserien är en serie skönlitterära verk så fungerar den ändock som en beskrivning av svensk historia.

Min poäng är dock, innan jag fortsätter med fler iakttagelser på området, att kvinnan här framställs som en person som säger nej, men innerst inne vill säga ja. Någon som blir utsatt för våld, men när allt kommer omkring uppskattar det litegrann. Utåt sett är hon madonnan - den passiva, oskyldiga, rena - men på djupet är hon den hungrande, djuriska kvinnan som söker tryggheten hos en man.

Med detta i bakhuvudet tar jag mig vidare till det ljuva 80-talet och filmen 9½ weeks, regisserad av Adrian Lyne, där vi ser samma mönster. I förhållandet mellan Elizabeth och John är Elizabeth den undergivna och John den som har kommandot. Under filmens gång funderade jag mycket på om den var ett försök till uttryck för kvinnlig frigörelse, men för varje bildruta blev jag mer och mer säker på att det var raka motsatsen. Trots att Elizabeth frigör sig tillslut så bygger allting på Johns villkor. Det är främst en scen som får min jämställdhetshjärna att på riktigt tröttna. Elizabeth och John bråkar och John kräver att hon ska kuva sig vilket hon vägrar. Vad som sen sker är vad jag skulle kalla för en "regelrätt" våldtäkt som sedan övergår till ett samlag som båda är med på. Elizabeth tänder helt enkelt på våldet.

Jag har nu berört två enskilda nedslag i 60-talslitteratur och 80-talsfilm. På intet sätt kan dessa sägas sammanfatta vare sig 60-talets litteratur eller 80-talets filmskapande, men vi behöver inte titta långt för att se liknande exempel upprepa sig i andra verk. Vi behöver heller inte anstränga oss särskilt mycket för att se de i vår egen samtid. Kvinnans djuriska lustar behöver bara en knuff i rätt riktning (ganska ofta är den inte bara metaforisk utan rent bokstavlig) för att hon villigt ska ge sig åt mannen. Ett mer inlindat exempel på detta tycker jag att det sista avsnittet i den förhållandevis aktuella serien Anno 1790 som sändes i SVT under november och december är: den vackra fru Magdalena sitta mer utsläppt hår och sliter loss köttet från ett ben hos den f.d. poliskommissarien. Behöver jag säga mer?

(För att göra det hela ännu mer aktuellt räcker det att ta sig till nyheter24 och Dennis Danielssons raggningsråd: en kvinna som säger nej, hon menar egentligen ja.)


måndag 9 januari 2012

lite liv igen.

Stoppade raggsockor på fötter i storlek 36, svarta handsydda mockasiner från Röda Korset och minusgrader. Nästan sju. Det ligger tunt med pudrig kramsnö på en grustäckt cykelbana och jag går fort, men mina ben är kortare än medellängd. Mitt liv är kunskap nu och jag önskar jag visste mer, men är tacksam över att jag får chans att lära.

I helgen pratade jag bara om självkänsla, hela tiden. Det är så intressant hur man en dag kan stå framför spegeln och tänka att det nog inte är omöjligt att lägga världen för sina fötter, för att i nästa sekund vara övertygad om att den personen som är den viktigaste säkerligen avskyr en. Av ingen anledning alls (ett svar som dröjer). Osäkerheten är ett hån.

Efter att ha ätit gröt och gröt och mer gröt så insåg jag att det kanske vore bra att ha lite mat hemma och plötsligt äter jag grönsaker varje dag och kylskåpet ekar inte fullt så tomt som det brukade göra förr. Inatt fick jag till och med sova ordentligt och nog var jag trött när jag kom hem, men jag lyckades med allt idag. Allt jag skulle göra har jag gjort och jag var inte ens trött förrän det var över.

torsdag 5 januari 2012

står still, men fel.

Jag saknar balans. Det är rätt enkelt, men det tar sådan tid att komma fram till. Jag har försökt göra så mycket för att hitta den. Ofta tänker jag på vad jag vill göra och skriver listor, planerar dygnsrytmen och timmarna då jag inte sover. Gång efter annan inser jag också att det inte är så det fungerar. Det går inte att planera in balans i livet.
Istället lägger jag för mycket tid på saker jag inte ens vill lägga tid på. I ett försök att få någonting ur mig. I ett försök att hitta någonting som kan få mig i rätt takt. Det går ganska dåligt. Jag önskar fortfarande att jag slapp ta ansvar.


torsdag.


Finding Neverland visas på tv och jag som skulle skriva en inlämningsuppgift. Det beskriver min vecka ganska bra. Allt är till hälften klart.

måndag 2 januari 2012

tolv fräscha månader.


Nyårsafton blev ungefär helt perfekt. Middag för två och tolvslaget på balkongen. Precis som hon hade drömt en natt för några veckor sedan. När klockan närmade sig två gick vi på fest och sen försvann vi på varsitt håll. Dagen efter när jag vaknade berättade jag hur bra det hade varit för honom. Han som klappade mig på ryggen i tio timmar och pussade mig mellan skulderbladen.

Det är nytt år och är det något jag tänker låta det vara så är det precis det.