fredag 30 december 2011

hemma.

Den här dagen känns oändlig. Jag är tillbaka där det är lite kallare, har åkt i nordöstlig riktning igen. Tanken var att jag nu skulle försöka sätta ord på hur det känns, men jag vet inte om jag vet hur det känns. Det känns lite som att ha verkligheten hängande runt halsen igen. Varje gång jag kommer hit igen blir jag förvånad över att det är här jag bor. Att jag har ett hem här. Nu är jag här i alla fall.

torsdag 29 december 2011

här är mitt år.

Klockan är 10.04 en torsdagsförmiddag i december. Det är plusgrader och blåser stormvindar utanför fönstret. För ett år sedan låg det snö i hela landet och jag läste romaner från sekelskiftet. Det är tillbakablickandet jag tänker på nu. För några dagar sedan skrev jag den där årssammanfattningen och den blev mest tung. Därför tänker jag skriva om den nu och tillåta mig själv att se att det här året har varit mycket mer än tungt.

2011.

söndagar

Bestämde mig för att inte avsky vintern och det fungerade. Trots snömassorna, isgatorna, minusgraderna och evighetsvintern så lyckades jag njuta av den. Drack glögg och tittade på På Spåret, umgicks med vänner jag uppskattade och pussade väl någon på munnen utan att veta vad det betydde. Gick på årets enda teaterföreställning - Ibsens Gengångare. 

avbrott

Lyckades på något sätt vara en duktig projektledare och tusen andra saker samtidigt, exempelvis student. Tog Gedin i hand och satt i möten hela våren. Lärde känna min namne som skulle visa sig livsviktig och spenderade många rödvinskvällar med henne. Gick på en live-spelning med Niki & the Dove och blev lite småförtjust. Träffade en ung man som överöste mig med vackra ord och blev lite småförtjust.

Kraków

Åkte till Kraków när terminen var nästan slut och höll handen några fantastiska dagar, inbillade mig att det inte behövde få konsekvenser. Det fick konsekvenser. Såg Anna Järvinen live och hon såg trött ut, men fin. Kramade ut det sista av studentlivet inför sommaren och drack mer rödvin än vad jag läste estetik, men det gick vägen.

det utav sommaren

när vi går genom tiden

Åkte hem till västkusten över sommaren. Mest innebar det att jag stängde in mig på kontoret i nio veckor, men också lite Vi drar till landet-festival och Håkan Hellström i Varberg. Längtade tillbaka till studentstaden och livet. Ville skicka sms om vardagliga betraktelser, gjorde det inte.

repeat

Återvände i slutet av augusti till lägenheten på femte våningen och sen började hösten. Det som varit fint med den här hösten har varit de där vännerna som plötsligt visar sig finnas lite extra, en utekväll med lillasyrrot och dansgolvskyssar som gav gymnasiefeeling, att jag äntligen börjar känna mig lite klokare igen och får tro att min hjärna faktiskt duger till något. Den slutgiltiga summan för hösten och vintern slutar ändå på minus, men just nu tänker jag bara låta det betyda att jag nästa år kommer börja på plus. Jag lärde mig en del utav dig, 2011.


söndag 25 december 2011

hjälp mig att andas.

Min familj är fin. Alla vill mig väl. Jag pendlar mellan sömnlöshet och isolation på övervåningen. Väldigt sällan umgås jag och ler. De är nog arga på mig nu. För att jag förstör. Obekväma med att jag är oberäknelig. Anklagande, fast jag vet om det och inte kan förändra det. Inte nu. Ikväll är det den årliga hemvändaraftonen. Jag tvingas inte till småstaden, men jag tvingas. Min bästa vän, en av mina bästa vänner, är där. Jag måste hålla hans hand lite. Veta att jag fortfarande har en plats. Nu pendlar jag igen, mellan en svag förväntan och elefanten, spindlarna och tårarna. Jag får andnöd. Snälla, bli inte arg.

fredag 23 december 2011

hej audrey.



Utan ord därav två fotografier på den vackraste i världen.

torsdag 22 december 2011

kom.

Är här.
Vill åka kors och tvärs över landet.
Vet att det inte hade hjälpt.
Pappa frågar.
Jag har inga svar.
Håll min hand.

tisdag 20 december 2011

This is it.

Den här terminen tar slut idag. Enligt kalendern pågår den en knapp månad till, men i mig så slutar den idag. Jag tar tåget femtio mil i sydvästlig riktning och det kryper i mig (ja, igen) och jag mår illa (ja, igen) och jag är lite glad (ja, igen), men mest orolig (ja,igen..). Det känns mest av allt som att jag har släpat mig fram genom fyra månader och bara väntat, väntat på något bättre. Det där bättre har inte dykt upp än. Jag är ledsen över att mitt psyke slösat bort en hel termin av min universitetstid, för det är så det känns. Samtidigt vet jag att jag inte kan tänka så, för vad ska man göra. Nu är det hur som helst den sista dagen här och jag kommer somna hos mamma och pappa sent ikväll och imorgon när jag vaknar är jag på en blöt västkust.

Jag har funderat fram och tillbaka kring en årssammanfattning. Det tar emot eftersom jag trodde att hösten skulle ta vid där våren slutade, men istället för att kommer ytterligare ett steg framåt tog jag tusen steg tillbaka och jag vet inte om jag vill se det. Vi får se.

måndag 19 december 2011

någon del.

Vi står och tittar ut genom fönstret. Det är grått. Kommer du ihåg att det var såhär det såg ut redan i november?, frågar jag. Han tittar ner på gatan där två hundar och två människor går. Det skvätter när tövattnet forsar ut ur stuprören.

- Du vet att det inte är ditt fel, fortsätter jag.

Han frågar om jag vet hur de märkte att hon hade legat där länge. Jag svarar att jag inte vet. Han berättar att granen var helt utan barr, att de låg bruna och torra i drivor på golvet under de kala grenarna. Det är fruktansvärt, men det är inte ditt fel, säger jag. Han vet om det, men det hjälper inte.

- Vill du berätta vem hon var?, frågar jag.

snö på slottet.

Det snöar under ett dygn, kanske två. Vitt, men inte vinter, bara blött. Det här är inte fjolåret. På en fest sitter jag på helspänn i tre timmar. Livrädd för att bli lämnad, livrädd för att bli tvingad in i en social situation jag inte kan hantera. Jag förstår allting efteråt. När hon går förbi mig vänder hon ansiktet bort från mig och det enda tillfället är förlorat. Jag tänker att jag kände igen bokryggen och att mina blöta strumpor blir en påminnelse mot hans golv.

lördag 17 december 2011

nu - sen.

Sista helgen i studentstaden på den här sidan om nyårsafton. Igår rödvin, glögg, öl, cigaretter, dåligt ljud, tråkigt dansgolv, goda vänner på mattan klockan halv fem. Idag blir ungefär likadan. Det blir intressant, troligtvis roligt, dansant och sen går jag hem och sover. Nu längtar jag till mor och far. Jag inbillar mig att det blir några lugna veckor och att jag kan stänga av mobilen och sova tio timmar per natt. Det visar sig.

onsdag 14 december 2011

Inatt drömde jag om sommaren.

Liv

Det blommar nu också. Gräsmattan är vitprickig av små, små blommor. 
Varken kyla eller värme. Mest fukt.
Jag jämför vinter, med vinter. I afton vernissage. Likt december året före.

måndag 12 december 2011

ärligt. ärligt talat.

precis som du

Så fort jag tänker tanken att nu ska jag få det att bli bra då vänder det i halsen och min bröstkorg drar ihop sig likt en knytnäve (kursansvarig i skrivarkursen jag läste för ett par år sedan hade menat att en bröstkorg inte kan dra ihop sig så). Precis så känns det. MEN. Och jag menar det här: nu slutar jag älta vad jag tror mig ha gjort fel och varje hålla hand-minut jag har haft. Det må så vara att jag har kastat bort någonting väldigt bra, men det är inte ursprunget eller anledningen till någonting alls. Allt jag känner har sin början i vad fotografiet visar - mitt bröst. 

Halvvägs genom julkalendern snöar det utanför mitt fönster och inne luktar det sött av hyacint. Jag kan inte sova och är ledsen över hur den här hösten och vintern artat sig, men det är inte hans fel och med all cynism jag kan uppbåda hävdar jag att det snart gått över. Den kreativa kick jag just nu omfamnas av i och med min sömnlöshet ger mig direktiv och främst talar den om självrespekt. Jag har raderat fyra telefonnummer och läst skönlitterärt för första gången på veckor (Tikkanens Män kan inte våldtas). Jag måste hitta tillbaka, bara en liten bit på vägen, hur ont det än gör när jag tänker den tanken. Hur illamående jag än blir. (Ungefär här känner jag igen den milda manin som kommer i perioder.)

lördag 10 december 2011

lite ont, igen.

Jag tänker att det egentligen inte handlar så mycket om kärlek och sen ångrar jag mig nästa direkt. Ibland förstår man ingenting. Det finns vissa människor som jag helst utav allt vill knyta fast i mig med små band och alltid, alltid ha dem kvar. Personer som får mig att bli lite bättre än vad jag är och gör att livet fungerar lite mer. Ibland inser man inte hur bra de där personerna är förrän de är borta. Det äter mig. Inifrån och utifrån så gnager vassa små tänder på allt och det svider och kryper och jag mår illa, igen.

Hur kan man inte förstå att när man somnar bredvid någon som ett litet barn efter bara några minuter, då är det kärlek. Att inte ligga vaken halva natten och oroa sig över hur håret luktar när han begraver ansiktet i det eller om han kommer att lägga handen på ens mage och tycka att den är alldeles för mjuk, att bara somna, det är kärlek. Eller när man sitter skavfötters på en balkong i maj och båda två är ledsna och arga och det enda man vill är att luta huvudet mot hans bröst och glömma allt argt och ledsamt för en liten stund, det är kärlek. När fågelhjärtat bankar sönder bröstet och man ligger på rygg på golvet och gråter och ringer sin mamma för att det inte finns någon annan att ringa.

Säg inte att det inte är kärlek.

fredag 9 december 2011

I

Jag skrev poesi redan innan
jag kände begreppet
Det är en trevande kliché
att säga att luften syresätt så
även om det är sanning
Nu är luften trög
Mina framtänder tycks växa
kryper i halsen
Det här är viktigt
Hur jag kvävs

torsdag 8 december 2011

vill fly med bröstet.

Vi kan väl åka iväg någonstans nu, du och jag. Du kan stänga av mina tårkanaler och blåsa sval luft på mina kinder. Jag låter dig bestämma resemålet; Det spelar ingen roll om det blir isblå, östtyska industriområden eller sandfärgade, sydeuropeiska medeltidsgränder. Jag vill bara att vi åker iväg någonstans nu, du och jag. Känslan, när man lämnar Sverige. Den inbillade flykten eller den verkliga. Jag vill åt den förlösande strömmen i bröstet. Nu har jag gett dig mina händer så många gånger. De finns där framför dig och jag vill inte längre ha dem. De är dina att hålla, omöjliga att göra sig av med. Jag har klämt fingrarna i dörren, jag ser hur jag klämmer fingrarna. Allt kan inte vara gott. Det är som om det måste göra ont. Jag klämmer fingertopparna och knogarna och den stora muskeln. Det bara svider, som en retning, jag blöder aldrig. Nu åker vi.

tisdag 6 december 2011

hej

sen kommer våren

Jag tänker att det vänder när man inte märker det och sen är det plötsligt vår igen. 

fredag 2 december 2011

repetition.

Det har varit tyst här ett tag. Inte överdrivet lång tid, men mer tid har passerat än vanligt. Varför? Jag har försökt hitta ord som handlar om någonting annat. Det blir tröttsamt i längden att bara hitta ont i hjärtat här. Och jag har ju mer än ont i hjärtat. Jag har en julstjärna i fönstret och vänner som lyssnar och pratar och dricker glögg och vin och öl och kaffe med mig. Uppenbarligen räcker det inte. Varken för mig eller någon annan. Det är så många som är ledsna den här hösten, den här hösten som övergått till vinter. Jag drömmer om att någon håller min hand ena natten för att sedan vakna med hjärtklappning nästa för att jag tror att dagarna har gått snabbare än vad de egentligen har. Det är konstigt hur det spränger i bröstet, ibland är det en ballong som blåses upp innanför revbenen, ibland en elefant som krossar min bröstkorg. Illamåendet och huvudvärken. Ni ser, det blir fortfarande ont i hjärtat. Jag ska försöka lova att nästa text blir någonting annat.