måndag 28 november 2011

fragment

/pratar kvinnlig orgasm på väg ut och jag anar sjuhundrafemtio centiliter vin i min kropp/hon berättar om tidiga tonår och jag önskar att jag kunde skämmas, men jag kan inte skämmas, jag dömer fortsatt/det vänder sig i magen som när man ätit för mycket salt trots att jag egentligen borde vara hungrig/"jag vet inte hur du ser ut egentligen"/jag tänker inte skicka något kort

fredag 25 november 2011

det här är verkligen livet.

Tiden har rusat sedan september och det är en mardröm att vakna i slutet av november och förvänta sig en månad som enbart består av en siffra och inse att det istället snart bara är trettioen dagar kvar på det här året. Någon gång i början av tjugohundraelva önskade jag mig en fortsättning och nu känns allting mer som ett vakuum eller tusen avslut. Underligt nog så har ju livet just fortsatt. Dag för dag och månad för månad så har livet fortsatt och jag har skapat mycket av vad som är kvar idag. Det är varken fruktansvärt eller mardrömslikt det jag står inför nu, men att ha slumpat bort hela hösten känns ändå som en mardröm.

rött&blått

här

Här, du får mina händer och jag tar värmen från din skjorta. Det smakar hud och kärlek så här i efterhand och medan allt annat skrapats från insidan av mitt huvud finns lugnet som gjorde det lättare att andas kvar.

tisdag 22 november 2011

november.

11.11


och det fortsätter.

Jag brukar tänka på vad det var som gjorde mig irriterad och trött på dig. Det kanske blir lättare att sluta sakna då, inbillar jag mig. Om jag har tur kanske mina ögon slutar svida och sprängarbetet i mitt bröst kanske upphör. Så jag tänker på hur du dansar eller dina oändligt långa resonemang om saker du inte tycker om. Det brukar fungera en liten stund och jag känner vad jag kände vid de tillfällen då jag bara ville fly. Men när den lilla stunden är över så minns jag vinterkvällar när vi var sist kvar på dansgolvet och alla våra vänner hade gått hem och jag minns vad det var jag brukade hylla hos dig redan innan jag förstod varför jag gjorde det; en förmåga att uttrycka i ord vad du vet och tycker. Egentligen ville jag bara fly, precis som vanligt. Ibland tänker jag att det kanske var lika bra. Konstigt nog lyckas jag ändå inte ta mig härifrån.

söndag 20 november 2011

igen. igen, igen igen.

Det är så fint att vi sitter i samma rum och att du sitter i soffan mitt emot mig och att du tittar mot mitt håll och att vi umgås med samma människor. Det är så fruktansvärt att vi inte byter ett ord på fyra timmar. Jag har sagt att jag inte tänker skriva några fler meddelande och den här gången tänker jag stå för det. Annars hade det här inte gått att läsa här.

lördag 19 november 2011

om personen.

Fram till för inte alltför längesedan jämförde jag alla med en person. En person som formade den jag var fram till en viss punkt, men på intet sätt är avgörande för den jag är idag. Även om jag vill inbilla mig att ingen skapar mig, så har jag förstått att alla skapar mig. Så den personen gjorde mig till mycket av den jag är idag, men för en stund sedan släppte jag taget och för en stund var jag mig själv och dömde ingen utifrån den ram denna person lämnat efter sig. Sedan kom en annan person, en ny person.

Ikväll står jag och håller i någons händer, det är ett ganska löst grepp och han ler mot mig och jag ler mot honom och min blick är inte fästad i hans. Min blick är överallt och ingenstans. Jag tänker att egentligen vore det inte fel, men i slutändan så halvspringer jag nedför trappan. Det kom någon och avbröt och nu är jag glad för det. En del av mig tror att efter att jag lyckades hitta en ny person kan alla vara nya personer. Det är dumt. Inte bara dumt, för givetvis kan alla vara nya personer, men det innebär inte att alla är den nya personen. Ikväll finns ingen ny person och jag ska inte tvinga in nästa nya person bara för att den personen som nu är min ram inte kunde vara min helhet.

Förstår ni? Jag förstår att det är kryptiskt. Men i mitt huvud är det precis så här. Jag hade en person, sen hade jag ingen och nu har en annan person blivit det jag jämför allt med. Så länge jag jämför, så vet jag att det inte finns utrymme för en ny person. Jag längtar, givetvis, efter den stunden då personen jag jämför allt med är min person.

fredag 18 november 2011

Vad jag aldrig trodde att jag skulle känna.

Du håller min hand och skrattar åt någonting jag säger. Jag har med avsikt ökat på stegen för att komma före de andra. Nu är eftermiddagen ingen annans än din och min och vår värld är för stunden lite bättre än alla de andras. Egentligen har jag ångest över precis allt vi gör hela tiden, men över ångesten ligger tryggheten som en varm och vacker filt och därför låter jag min tumme smeka din handrygg medan du pratar. Du har inte fått se mig gråta än, men redan sagt att det går bra om jag vill gråta för då kommer du att trösta mig. Det är en bild du har av tvåsamhet: att få vara den trygga mannen. Jag kommer att låta dig vara den personen i ungefär två dygn till, sen kommer jag att släppa din hand och intala mig själv att jag gör det för vår skull. För din och min och för att vi inte är ett vi. Du kommer att få se mig gråta. Ett halvår senare kommer jag ha hittat tillbaka till mitt värsta bröstont och önska för allt jag är värd att du inte hade hittat en ny hand att hålla, ångrat med allt vad det innebär att jag tänkte ungefär en gång för mycket på det vi som inte längre är i närheten av att vara ett vi.

brösttemperatur.

Det är fredag, mina ögon svider och kaffet är varmt. Allting är giftigt, dyrt och skadar vad som är levande. Det är så vi har format världen och nu ska vi väja för konsekvenserna. Mina egna konsekvenser hälsar på mig under de minuter då jag inte riktigt är vaken, inte riktigt sover. Tiden går och jag vet att det är det enda rimliga, men jag önskar mig tillbaka nästan varje dag för att slippa väja.

måndag 14 november 2011

För att det finns ett hopp.

Snubblande svackor, blicken bortanför fönstret och ledsna leder. Jag ber om ursäkt, sedan ber någon annan mig om ursäkt och så ber vi om ursäkt förbi varandra. Hans ögon är som vilka ögon som helst nu och jag undrar vad jag någonsin såg. Förstås såg jag ingenting mer än värmen och allt svalnar. Mitt i natten när jag ännu inte somnat radar jag upp dem i mitt huvud och jag vet vem som är ensam kvar och skapar tomrummet bakom ryggen. Jag är fortfarande rädd och ytterligare lite mer cynisk än för en vecka sedan, men om det fortsätter såhär så ser jag att det går att vända.

söndag 13 november 2011

13.

När en dag känns som den här dagen och jag konfronteras med vad jag redan vet: alla dagar är inte vidriga. Det är då jag blir rädd för vad dåliga dagar gör med människan och det är också då jag får förståelse för det. Jag önskar att jag kunde göra upp en plan för hur jag skulle bli av med de värsta dagarna igen. Det går inte. Tills dess ska jag bara försöka andas genom dem.


För övrigt går det en superviktig dokumentär på tv om kön, plastikoperation och kvinnor. Det är viktigt.

lördag 12 november 2011

12.

De där sekunderna, minuterna eller timmarna när det känns som att det fungerar: Det kommer att ordna sig och jag behöver inte bära på det längre. Jag är rädd att de kommer för sällan. Dansen över bröstet, tunga steg. Jag ser inte tiden då det inte kommer att kännas såhär och det gör mig givetvis ledsen. Det gör mig givetvis väldigt ledsen. Det gör mig också ledsen att jag skapade den här ytan för att jag skulle få göra det jag gör bra och sprida det jag hoppas ska ge någonting, nu känns det som en bubblande, giftig gröt som sprider smitta. Någon slags ånger, ledsamhet, dåligt samvete, men i slutändan mest smärta.


Och jag saknar. Gud jag saknar så jag inte förstår någonting. Och jag förstår ingenting.

torsdag 10 november 2011

tio.

Sanningen fast jag måste vara tyst nu för man kan inte upprepa sanningen heller. Det är svårt att tänka klart när nästan allt går till att tänka inåt. En liten stunds frid för att jag måste prestera och sen tillbaka i promenadspåret och jag försöker reda ut. Jag har skjutit ifrån och sagt förlåt och det är bara förklaringen kvar och den består av två ord som ofta är tätt sammanlänkade: flykt och rädsla, rädsla och flykt. Flera gånger i timmen måste jag tänka "andas, andas med magen" och så suckar jag djupt. Vill att helgen ska ta slut, vill visa vad jag kan, vill att helgen ska börja, vill sluta prestera. Blir arg för att det här slösar min tid, min viktiga tid. Så tröttsamt och inte alls insiktsfullt, men precis som det känns. Väntar på minusgraderna och skäms för att jag redan fryser, mina läppar svider och jag trycker in fingrarna mellan revbenen och gräver efter syftet med det här. Vill säga något mer.

onsdag 9 november 2011

Ungefär lika snurrigt som i huvudet. Kaos.


Försöker inleda den här raden med något slags sinnestillstånd, men vet inte riktigt vilket jag ska välja: Det där jag vaknar på morgonen och det inte känns så jobbigt att gå upp, alls? Kanske ska jag ta det där jag försöker trampa genom asfalten när min rygg och armar invaderas av kalla kårar och spindlarna, alltid samma spindlar? Eller kanske det när jag vet precis vad jag saknar och hjärtat hugger? Troligtvis blir det tillståndet då jag vill kräkas, har småkryp över hela kroppen och inte förstår hur det ska ta slut, men jag hade lika gärna kunnat välja det där jag ler. Jag skrev för ett tag sedan att jag inte ville vara rädd för mig själv. Det är underligt att tänka på kontrollen, jag försöker forcera bort behovet, samtidigt som jag helt tappat förmågan och ibland har den ända ut i naglarna. Ni förstår, jag förstår inte hur det blev såhär. 

(Och ändå har huvudet lugnat sig och trycket krympt för jag inbillar mig att jag vet lite mer. Kanske har det bara flyttat runt i kroppen. Kanske vet jag ingenting.)


november 9.

Morgonsolen i ögonen och sakta kommer vintern. Jag ser inte riktigt slutet. Vi måste gå tillbaka. Hela tiden upprepar jag man får inte ångra sig. Allt ångrar mig. Och så tryggheten i oron och osäkerheten över vad som är.

Det är ett år sedan snön kom.

tisdag 8 november 2011

november.

känner igen
mönstret i bröstet
att inte våga känna efter

ser varje linje i spegeln
försöker tänka rätt
vill bara fel

vill verkligen bara fel

måndag 7 november 2011

Ett försök.

april

Någonstans tycker jag ändå att det är fint. Att äntligen kunna känna efter igen. Den här gången vet jag vad det är och även om det är som det är, blev som det blev och var som det var så känns det lite fint. Det är konstigt och fel, men jag antar att nästan all kärlek gör världen lite bättre. Även den som känns som grus i bröstkorgen. Känslan av att ha lagt någonting väldigt trasigt på en väldigt ren yta, ett nytvättat lakan. Det går åtminstone att se vad som är fel och kanske går det att göra det helt igen.

Kärleken, inte som jag minns den, men som den är.

Det tar sådan tid ibland. Att förstå vad det är som växer i bröstet. Kanske ett år. Kanske ett halvår. Plötsligt är det som om någon ritar ett diagram av allt kaos i huvudet och varje detalj blir glasklar. Varje detalj. Nu har jag ett diagram och jag har förklaringar, motiveringar och tydliga drömmar. Åtminstone på ett plan. Det är förstås för sent nu. Det tog ju sådan tid. Någonstans känns det ändå så mycket bättre. Trots att det är helt fruktansvärt.

söndag 6 november 2011

..gör något.

Mitt bröst vibrerar. Jag har glömt hur det känns när överarmarna är spindelfria. Kilometer efter kilometer läggs på mina knän och de värker. Jag försöker bara andas. Till slut kommer det inte att spela någon roll. Därför kan jag likaväl trycka på [Skicka] och sen kasta telefonen från balkongen. Om jag bara förstod varifrån detta kommer. Är det ens sant det jag skriver?

: Jag måste ta ett beslut och sedan måste jag gå vidare. Det här fungerar inte.

Ja, det här är till dig, om dig och precis såhär är det.

Lördag och jag grät inte. Söndagen har tagit sig nästan två timmar in i mitt liv och jag gråter inte. Det är smärtsamt, men jag vet inte hur smärtsamt för jag känner mig domnad. Som om allt jag någonsin känt är ställt på ända och det hjälper inte att jag får höra att jag borde ta beslut nu. Jag sa ju att jag inte skulle ta beslut. Förvisso menade jag rent logistiska beslut, men det hade gärna fått gälla även de känslomässiga. Varför ska jag rota i någonting som inte bara sårar mig, men även någon jag bryr mig väldigt mycket om, när det ändå inte kommer leda till någonting annat än samma förvirring som jag har tampats med sedan en sen majafton tidigare i år.

Det finns en promenad som jag minns tydligare än någonting annat. Det är en promenad som tog mig från en säng klockan halv fyra. I början av maj snöade det och jag hade legat på en axel jag egentligen inte ville lämna. Hade omständigheterna varit annorlunda hade jag stannat och var någonstans hade jag varit idag om utgången hade blivit den där omständigheterna vore annorlunda? Jag ville stanna. Jag minns hur tankarna liksom fäktade sig fram och tillbaka mellan mina tinningar och jag ville vända och gå tillbaka och aldrig igen gå utanför det där rummet. Nu är vi, minst sagt, utanför det där rummet och varje gång jag ser taket på det där höghuset så vill jag gråta. Jag är glad att du har träffat någon som vill vara med dig överallt och ingenstans - hela tiden, men jag är ledsen över att det inte är jag. Jag är innerligt ledsen över att det inte är jag.

Varför tänker jag att jag ska lösa det här? Varför tänker jag att jag ska få dig tillbaka? Och kanske mer aktuellt än någonsin: Varför vill jag ha dig tillbaka?

lördag 5 november 2011

Lördag.

Jag sa någonting om att det känns som att ha gjort slut och sen skrev jag någonting om att mitt hjärta inte känts såhär krossat sedan tjugohundraåtta. Det tar tid för mig att förstå, men nu har jag gjort det. Inte är det konstigt att det känns som det enda uppbrottet jag upplevt när jag beter mig precis som mitt enda ex.

Nu klappar jag mig själv på huvudet, andas lugnt och säger det ordnar sig, det gör ju alltid det - det vet du. Jag har bestämt mig för att ordna upp det här och även om jag ännu inte vet hur eller egentligen varför så kommer jag att göra det och det kommer att gå vägen. Dessutom har jag gett mig själv beslutspaus fram till mars. Det betyder fyra månader av nuet. Det måste gå vägen.

Ikväll ska jag dricka kvarglömd öl och absolut inte gråta. Jag lovar.

norlin + järvinen


Absolut finast just nu.

fredag 4 november 2011

27

Texter om ångest. Texter om illamående. Texter om ett stressat hjärta. Texter om att inte duga. Texter om att ångra sig själv. Texter om saknad. 

Det är verkligen ingen rolig textsamling det här.

3 förlåt

...förlåt för allt jag kommer att säga till dig om en timma eller kanske förlåt för allt jag inte kommer att säga. Förlåt för att jag ringer och pratar utan att andas och sen sjunker ihop och gråter. Förlåt för att jag inte har sagt någonting tidigare, förlåt för att jag säger något alls.

...jag vill säga förlåt för att jag vet att du skulle vara så besviken på mig. Du skulle vara förvånad och stolt, men du skulle vara så besviken också. Förlåt för att jag fortfarande beter mig som du gör trots att det har gått åtta år och jag borde låtit dig växa upp.

...förlåt för att jag inte kan älska er lika mycket som ni älskar mig. Förlåt för att jag måste ha er på avstånd för att kunna vara familj. Förlåt för att jag inte vet hur jag ska hantera er smärta när ni kan hantera mig.

torsdag 3 november 2011

onsdagslivet.

Fick rödvin, balkongcigaretterna, dansgolvssvetten och lite mer. Det fina i att ta Håkan och BD hit och skapa ett litet Göteborg, men också det felaktiga i det. Jag känner mig som sjutton, men med ett mycket äldre hjärta som vet att ingenting varar och trots att det var åratal sedan jag hade tandställning känns kyssarna precis som gymnasiets tandställningskyssar på fyllan. Men det var fint. Det var fint med rödvinet och dansen. Det var fint med kyssarna och det där hoppet som alltid vaknar oavsett vem och hur och när. Det var fint att någon log och tittade mig rakt in i ögonen. Det är fint att människor lägger armen kring min midja eller kramar mig och jag tycker att det är fint att hålla om dem tillbaka.

onsdag 2 november 2011

Rödvinslängtan

matthäng

Rödvinslängtar, tänker sitta på mattan och dricka rödvin, stå på balkongen och röka cigaretter, dansa på ett svettigt dansgolv, ignorera bröstet. Jag måste.

tisdag 1 november 2011

hej november, nu är det såhär.

Perspektiv som leder till handling och där det äntligen kom något ur det som känns förlösande trots att mitt bröst är tjockt och jag inte lyckades idag. Inte lyckades prata, le och vara som vanligt. Allt jag skriver nu känns så gnälligt, ledsamt och egocentrerat. Jag önskar inte att någon tycker synd om mig, jag vill bara ha det sagt. Det enda jag behöver är en ventil. Nu är jag någonstans där jag inte kan andas ordentligt, där jag gråter på allmän plats och där jag tappat hunger och genuin glädje. Allt som är möjligt vill jag lyfta av min bröstkorg. Jag vill inte behöva vara rädd för mig själv.