söndag 23 oktober 2011

Den provokativa accessoaren


Rökande 18-åring sommaren 2007.

När jag var femton år rökte jag min första cigarett. Det var midsommarnatt och jag hade väntat på den cigaretten länge. Jag rökte med förväntan och glädje, den här cigaretten skulle ju komma att förändra mig och hur andra såg på mig. Cigaretten skulle få mig att bli någon jag ville vara.
Tidigare hade jag varit en aktiv motståndare. Tobak var det dummaste jag visste och jag propagerade högt och tydligt om det idiotiska i att röka. Om nätterna sov jag stolt i gamla Non-smoking generation-tröjor.
Jag kan inte svara på varför min inställning förändrades. Kanske är det något jag kan skylla på puberteten. En sak jag vet säkert är att jag efter att jag hade rökt den där första cigaretten fortsatte att röka. Jag rökte mig genom hela gymnasiet och fortsatte på mitt första jobb och i mitt första förhållande. Jag rökte på universitetet i Göteborg och jag rökte på mitt lagerjobb utanför Oslo. Jag har fimpat cigaretter i Frankrike, Tyskland och Polen. Idag är det över sju år sedan jag tog mitt första bloss.

Det finns ingen som röker i Sverige idag som inte vet allt om de risker som rökning medför. De flesta vet också vilka hål tobaken gräver i plånboken och hur röken, om den får gro ordentligt, sätter en unken prägel på vinterjackan och sommarklänningarna. Även jag vet allt det här och som rökare blir man dessutom ständigt påmind av människor som tycker om att påpeka den självklara idiotin i att röka.
Under min egen tid som rökare har jag aldrig mått bra av cigaretter. Somliga av mina vänner har hyllat nikotinets rus. Jag har själv alltid blivit trött och sömnig av det. Min mage har dessutom dragit ihop sig i kramp och varje förkylning har följts av hysteriska perioder av hosta. Däremot har jag alltid älskat estetiken kring rökning. Det stilfulla i att suga på en tunn tobaksrulle. Rökning som image. Jag kunde inte se mig själv utan attributet cigarett, trots att jag visste om att jag kunde klara mig utan nikotinet.

Plötsligt hände det ändå: En söndagseftermiddag för snart två månader sedan rökte jag en cigarett och jag mådde precis som jag brukar må: Dåligt. Jag kände mig äcklig och på riktigt smutsig inuti. Tanken for genom mitt huvud – kanske ska jag sluta. Aldrig tidigare under de sju år som passerat har jag sagt rakt ut att jag ska sluta röka. Jag har väntat på dagen då min vilja att sluta skulle vara starkare än den att faktiskt röka. Den här septembersöndagen rotade sig den viljan.
Mitt tolvåriga jag skulle håna mig för att jag gett sju år av mitt liv åt tobaken, men jag hoppas att hon också skulle vara lite stolt över att jag slutade. Jag är stolt över att jag har insett att min kropp är den enda kropp jag får och om den ska se ut som jag vill att den ska se ut och om den ska bete sig som jag vill att den ska bete sig, ja då måste jag också behandla den därefter. Dessutom, när jag numera går förbi människor med en cigarett i handen, ser jag inte längre något stilfullt eller vackert, jag ser bara en människa som slösar sin kropp på någonting som luktar starkt och kostar mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar