måndag 31 oktober 2011

om det går.

x

Det är konstant nya vågor som sköljer rakt över livet. Jag håller stenhårt kring min bröstkorg samtidigt som jag pratar, ler och kämpar för att inte börja gråta. När jag reser mig upp måste jag luta pannan mot dörrposten, det blir nästan svart. Under tiden jag försöker leva precis som vanligt och prata, precis som vanligt, attackerar mitt huvud mig med uppmaningar och sarkastiska kommentarer. Så kommer jag hem, in och får ta paus. Då nås jag av det sorgligaste besked jag fått på flera år och försöker tänka klart, vara vän och samtidigt inte kasta mig själv åt ett annat håll för att mitt ont inte går att mäta med hans. Hur säger man att det inte är så bra just nu, utan att bli någon annan?

söndag 30 oktober 2011

kan inte andas.

Du känner dig helt utan sammanhang. De ler mot dig, men du känner dig helt utan sammanhang. Rivsåren sträcker sig från dina öron och ner på dina handleder. Du är full av blåmärken och känner dig helt utan sammanhang. Klockan två vaknar du och dör och vaknar och dör och du vaknar och dör. Du lever, men du är säker på att du dog. Du har lärt dig hälsa, säga det är bra och du säger det. Igen. Dina rivsår längs med halsen och det är bra. Du vaknar och dör och det är bra. Du ler, det är bra. Vad du egentligen vill säga: Allt du sa det stämmer nu och allt jag sa det finns inte, förstår inte.

lördag 29 oktober 2011

Den lilla kroppen

51

Ofta tänker jag på ideal. Det finns så många tusen, men mest tänker jag på vårt kvinnliga kroppsideal. Vad som faktiskt påverkat oss. Hur det blev såhär och varför vi i så stor utsträckning tagit till oss en helt orimlig norm.

När min mamma var omkring tjugo år gammal arbetade hon i en godisbutik. Hon har berättat för mig att hon gick upp ganska mycket i vikt under den här tiden och att hennes kollegor kunde skämta om det. Detta är något som förvånat mig. I min värld kan man inte påpeka att någon har gått upp i vikt, absolut inte skämta om det. Mamma förklarade att hon inte upplevde att det då fanns inte samma oro kring ätstörningar och vikthets. Det här var tiden då sjuttiotal blev åttiotal.

Jag är född 1989. När jag var nio år gammal stod jag och två eller tre andra flickor i min klass med ett måttband och mätte våra midjemått. Trots att jag var ett litet barn så var mitt midjemått någon centimeter större än de andras. Vad säger det - att jag fortfarande idag minns detta så otroligt väl? Vad säger det om den generation som vuxit upp under de senaste tre decennierna?

Jag tänker inte gå närmare in på min egen relation till min kropp, andras kroppar och faktorer som mat och träning, men det är en inte helt okomplicerad historia. Saken är den att jag har svårt att förstå att det finns någon som varit tonåring de senaste årtiondena som inte har en komplicerad relation till sin kropp. Kanske säger det mer om mig än om vår samtid, jag är inte säker. Mer komplicerat är dock inte denna text än att en enda fråga kvarstår:

Hur blev det såhär?


fredag 28 oktober 2011

De senaste dagarna.

oktober '11

Byter hårfärg till något nygammalt och närmar mig en mer ursprunglig ton. Det jag tror ska bli veckans värsta dag blir istället den bästa och jag skriver slarvigt om att jag är glad i min dagbok innan jag somnar. Vaknar och kan knappt stå upp, min navel vilar mot ryggraden. Vill inte finnas när vi möts och det känns som att det ösregnar, det är nog enklast att inte säga hej.

onsdag 26 oktober 2011

Som det är, precis nu.

Allt som är fint i oktober när jag försöker älska hela världen. Som att världen går i ljus, varmröd och det är kolsvart ute klockan sex. Vid samma klockslag brygger jag lite för mycket kaffe och hör att min granne är vaken för han spolar också vatten. Han är gammal och går dubbelvikt och jag tänker att man måste ha en innehållsrik vardag när man tvingas vara vaken så många timmar och lever ensam.
Fast ändå all smärta för hur mycket jag än försöker älska världen så somnar jag inte om nätterna och mina tankar far runt i huvudet och tillslut vill jag kasta mig in i väggen för ingenting hjälper. Jag förstår vad jag saknar och det är min värld, med människor som är mina. På intet vis känner jag mig ensammast i världen, men ibland bara undrar jag hur vissa behåller sin trygghet?

tisdag 25 oktober 2011

En bit svar.

aprilkväll


Jag längtar efter:
Onsdag eftermiddag när en av mina kurser är avslutade. Tryggheten i något annat än mig själv och det som är mitt.

Jag är ledsen över:
Att jag behandlat människor fel och tappat dem på vägen.

Jag äter helst:
Jag har tappat aptiten. Havregrynsgröt är dagens bästa.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
Det vet jag inte alls vad det skulle kunna vara.

10

Det finaste jag vet är:
Ärlighet.


Jag läser:
Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Strindberg väntar på nattduksbordet.

Jag är galet stressad över:
Framtiden. Att allt efter maj 2012 är dolt i oklarhet.


Jag lyssnar helst på:
Precis nu är jag väldigt förälskad i Patrick Wolfs senaste.

Jag drömmer om:
En anledning att stanna kvar.

Jag blir nostalgisk av:
Känslan av november och december i fjol.

måndag 24 oktober 2011

Allt som tagit mig hit.

44

I mitt bröst är jag här. Det är tjugohundratio och minusgrader. Dit vill jag tillbaka. Detta saknar jag.

söndag 23 oktober 2011

Den provokativa accessoaren


Rökande 18-åring sommaren 2007.

När jag var femton år rökte jag min första cigarett. Det var midsommarnatt och jag hade väntat på den cigaretten länge. Jag rökte med förväntan och glädje, den här cigaretten skulle ju komma att förändra mig och hur andra såg på mig. Cigaretten skulle få mig att bli någon jag ville vara.
Tidigare hade jag varit en aktiv motståndare. Tobak var det dummaste jag visste och jag propagerade högt och tydligt om det idiotiska i att röka. Om nätterna sov jag stolt i gamla Non-smoking generation-tröjor.
Jag kan inte svara på varför min inställning förändrades. Kanske är det något jag kan skylla på puberteten. En sak jag vet säkert är att jag efter att jag hade rökt den där första cigaretten fortsatte att röka. Jag rökte mig genom hela gymnasiet och fortsatte på mitt första jobb och i mitt första förhållande. Jag rökte på universitetet i Göteborg och jag rökte på mitt lagerjobb utanför Oslo. Jag har fimpat cigaretter i Frankrike, Tyskland och Polen. Idag är det över sju år sedan jag tog mitt första bloss.

Det finns ingen som röker i Sverige idag som inte vet allt om de risker som rökning medför. De flesta vet också vilka hål tobaken gräver i plånboken och hur röken, om den får gro ordentligt, sätter en unken prägel på vinterjackan och sommarklänningarna. Även jag vet allt det här och som rökare blir man dessutom ständigt påmind av människor som tycker om att påpeka den självklara idiotin i att röka.
Under min egen tid som rökare har jag aldrig mått bra av cigaretter. Somliga av mina vänner har hyllat nikotinets rus. Jag har själv alltid blivit trött och sömnig av det. Min mage har dessutom dragit ihop sig i kramp och varje förkylning har följts av hysteriska perioder av hosta. Däremot har jag alltid älskat estetiken kring rökning. Det stilfulla i att suga på en tunn tobaksrulle. Rökning som image. Jag kunde inte se mig själv utan attributet cigarett, trots att jag visste om att jag kunde klara mig utan nikotinet.

Plötsligt hände det ändå: En söndagseftermiddag för snart två månader sedan rökte jag en cigarett och jag mådde precis som jag brukar må: Dåligt. Jag kände mig äcklig och på riktigt smutsig inuti. Tanken for genom mitt huvud – kanske ska jag sluta. Aldrig tidigare under de sju år som passerat har jag sagt rakt ut att jag ska sluta röka. Jag har väntat på dagen då min vilja att sluta skulle vara starkare än den att faktiskt röka. Den här septembersöndagen rotade sig den viljan.
Mitt tolvåriga jag skulle håna mig för att jag gett sju år av mitt liv åt tobaken, men jag hoppas att hon också skulle vara lite stolt över att jag slutade. Jag är stolt över att jag har insett att min kropp är den enda kropp jag får och om den ska se ut som jag vill att den ska se ut och om den ska bete sig som jag vill att den ska bete sig, ja då måste jag också behandla den därefter. Dessutom, när jag numera går förbi människor med en cigarett i handen, ser jag inte längre något stilfullt eller vackert, jag ser bara en människa som slösar sin kropp på någonting som luktar starkt och kostar mycket.

90 år av dans.


SVT visade en dokumentär om Anna Halprin igår. Det är någonting med dans, som att det jag ser går rakt in i min kropp.

http://svtplay.se/v/2576283/veckans_forestallning/dans_mot_alla_odds__anna_halprin

lördag 22 oktober 2011

en annan oktoberlördag.

xxxx

Han ligger bredvid mig med huvudet lutat mot ena handen och den andra på min mage. Det är mitt på dagen och jag håller på att somna. Vi ligger ovanpå överkastet och jag fryser lite trots att jag är fullt påklädd. Han säger något, jag hör inte riktigt vad. Mina ögon är slutna och jag lägger min hand på hans. Han trycker sina läppar mot min kind och drar mig intill sig, viskar: du lilla fina. Mitt hjärta känns för stort för kroppen, jag är så kär i allt han är.

fredag 21 oktober 2011

att inte vara tyngden.

Äsch, jag måste verkligen ta mig i kragen. Hälften av min tid tror jag att jag är den där tjejen som inte kan eller orkar någonting. När det där släpper så är jag ju inte hon. Egentligen vill jag göra allt och är lycklig och nöjd med lilla livet.

Idag ska jag ta hand om halsen, pyssla med tusen saker och försöka komma ihåg att jag är den där tjejen på fotografiet. Ingen annan.

59


torsdag 20 oktober 2011

torftigt.

5

Det blir en förkyld höst igen. En Melissa Horn-höst med obehag och värme i halsen. Vissa nätter sover jag inte alls, andra gånger kan jag inte vakna och när jag väl gör det vill jag bara sova igen. Det sitter en fågel utanför mitt fönster och jag minns inte om den kallas för blåmes eller gulsparv. Istället för att bädda sängen klipper jag av mina naglar och rycker kluvna hårtoppar från hårstråna. Det är konstigt hur det alltid blir såhär och när jag tänker på det ökar pulsen, fågelhjärtat fladdrar och hostar innanför bröstbenet och jag vill gömma undan allt det där som är jag.

(Ibland vill jag knyta nävarna och säga: Det var inte såhär det skulle bli. Men jag vet att det finns en mening någonstans. Jag ska bara hitta den. Den ska bara synas mer ofta. Vissa stunder undrar jag om jag lyckats välja bort livet. Jag hoppas inte det.)

tisdag 18 oktober 2011

vi kanske inte ska ses.

Kraków

Så, du kastar spindlarna över henne igen och låter dem krypa utmed hennes armar. Hon sitter bra där vid sjön, på stranden, med fötterna mot bryggkanten i vad som ser ut att vara en mycket obekväm ställning. Du tycker att hon sitter bra och låter de små, mörkbruna djuren hagla ner över hennes huvud och rygg. Ilska, obehag, illamående, trötthet, likgiltighet, saknad, avsmak - allt det du känner, det känner hon också. Är det bra så?

söndag 16 oktober 2011

söndagskärlek.

hemmet

Det finns så mycket saker som kan göra människan galen och så många delar av livet som bara trasar sönder och sårar, drar ner och dödar, därför finns det inget bättre än den där stillsamma njutningen. Det är precis mitten av oktober och jag sover länge, bakar havrescones till frukost, går en rask promenad i solen och möter mängder av andra motionärer, möblerar om, kokar knallgrön soppa på broccoli, spenat och ärtor, skrubbar köket, dricker kaffe och stoppar raggsockar, njuter.

lördag 15 oktober 2011

hjärta livet, igen.

Fastnar med skosulorna i golvet. Det är klibbigt av utspilld öl och sött vin. Belysningen är dämpad, hysterisk, obefintlig. Det var så längesedan jag var ute såhär sent. Konstiga danssteg till musik jag inte tycker om, men jag ler ändå för det är roligt. Det är roligt. Äntligen är det roligt igen.

Dessutom har jag saknat mina vänner.

fredag 14 oktober 2011

the circle married the line.


Inte vet jag hur det gick till, men jag tror att jag blev vuxen någonstans längs vägen och det blev visst Feists sound också. Lyssna på senaste skivan Metals (Feist – Metals). Så himla fin, från start.

onsdag 12 oktober 2011

lägesrapport, hösten tjugohundraelva: del två.

Ibland förstår jag att jag svartmålar allting lite för mycket. Mina flyktplaner blir kanske för dumdristiga, men ibland har jag bara lite svårigheter med att hitta poängen med allt . Det enda jag vet är att jag vill leva. Rotlösheten gör mig galen, samtidigt innebär den också den största friheten någonsin.

Jag har så många fina vänner precis här. Det är inte så konstigt att jag inte ser dem när jag inte låter dem synas. Kanske var det bara lite sömn som behövdes för att jag skulle orka igen. Trots gårdagens ord så börjar jag faktiskt uppskatta att umgås igen, sådär avslappnat i en soffa där man mest bara retas och pratar om det lilla alltet.

tisdag 11 oktober 2011

lägesrapport, hösten tjugohundraelva.

43

Jag försöker verkligen intala mig själv att jag hellre skulle umgås och skratta och prata om sådant jag tycker är viktigt eller roligt eller bara är. Det är förstås fint, allt det där, men jag har verkligen ingenting emot ensamheten. Den är så behaglig. 

Och så älskar jag hösten: kylan, mörkret och det friska i förruttnelsen. Det känns dessutom som den tiden på året då man absolut kommer undan med att inte umgås mer än nödvändigt.

söndag 9 oktober 2011

kalla mig naiv om det känns bra.

Ikväll tänker jag på asyl och människor på flykt, människor som längtar efter något bättre. Jag vet ingenting eller mycket lite om migrationsverket och invandringspolitik, men i slutändan handlar det väl bara om en sak: Människor som flyr från sitt eget och många andras helvete för att få en ny chans och hitta en bättre tillvaro. När vi inte bistå de som har det sämre och istället skickar dem tillbaka till precis samma helvete, kanske några grader värre, vet vi inte vad medmänsklighet är. Hur kan man förvägra den törstande vatten? Hur kan man förvägra den otrygge lite dräglighet? Jag har aldrig förstått poängen.

om att vilja gömma sig.

48

Min ensamhetslängtan gör mig rädd. När det kryper spindlar på mitt skinn. Tanken ger mig puls och jag vill undan. Hur kan jag vara så otrygg med människor som bara vill mig väl? Idag finns det bara en person. Det är inte första gången.

lördag 8 oktober 2011

litteraturen & kärleken. världen & kärleken.

Förra helgen läste jag ut Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och när jag lämnade tillbaka den på biblioteket fick jag, som bekant, istället med mig Tikkanens Emma & Uno - visst var det kärlek. Boken om Märtas släkt läste jag ut i torsdags på X2000-resan västerut. Nästa litteratursteg blev att, direkt efter att jag druckit kaffe med min bästa vän och pratat om spruckna förhållanden och kärlek i största allmänhet, inhandla David Nicholls En dag. Förstår ni var jag vill komma?

Allt är kärlek. Arvid och Lydia, Emma & Uno (Märta och Harry), min vän och hennes ex, våra vänner och deras partners, Emma och Dexter. Jag satt på biblioteket i fredags och lyssnade på artonåringar som pratade om förhållanden, om att såra någon och om att bli kär. Alla pratar om det. Allt är kärlek.


(Stina - nu vet du vad jag läser. Lustigt att du nämnde Söderberg.)

fredag 7 oktober 2011

hej?

åter

Ganska ofta, ett par gånger i veckan, skriver jag ner saker om mig själv. Ni får läsa om trötthet, ångest, framtidsmotivation, höstkärlek, västkusthjärtat, kulturintresse...men jag har ingen aning om vem det är som läser. Trots det är det nära tjugo personer om dagen som gör precis det - läser. Nu är det er tur: 

Vilka är ni? Känner jag er? Var bor ni? Vad ser ni mest fram emot den här hösten?

onsdag 5 oktober 2011

författarparentes.

Jo, jag bestämde mig ju för att lägga min roman åt sidan och låta den dö. Nå, dö kanske är ett hårt ord, men den har stannat i växten och man tror inte att den någonsin växer igen. Det var för mycket av sådant jag inte har någon lust med längre.
Jag saknar redan att ha en bok att vända mig till och arbeta med och hoppas att jag snart börjar igen. Att det då blir något som får bli längre än fyrtio sidor. Något jag har lust med. Annat går jag inte med på.

fyra veckor av sömnlöshet.

Paris, November

Det faktum att min energi räcker i ungefär två timmar gör mig ledsen. Jag tappar koncentrationen och motivationen och nu när dagen bara precis börjat snudda vid eftermiddag så vill jag lägga mig ner och sova. Det ska jag inte. Jag har petat i mig min lunch och ska sticka ner fötterna i träningsskorna och gå ett varv. 

Imorgon åker jag till Göteborg och det ska bli så skönt.

måndag 3 oktober 2011

oktober säger: måndag.

111002 - 3

111002 - 2

Iskalla element, den sömnlösa kroppen, värkande axlar och kurslitteratur på hög. Det är bra ändå. Jag läser Märta Tikkanen (Emma & Uno - visst var det kärlek) emellanåt och promenerar. I förmiddags mötte jag en äldre herre med sin rödbruna retriver. Vi hejade, sådär som jag tycker att människor gör alldeles för sällan och det gjorde mig glad, rörd, sedan nedstämd. Det förunderliga psyket.

Förra veckans bästa var stadsbiblioteket och hur bra jag är mot min kropp nu.
Förra veckans sämsta var all oro över hur och om jag ska säga förlåt, säga något alls (den fortsätter idag).

söndag 2 oktober 2011

hösten

Oktober

Mitt bästa är det här. Låg puls, rosiga kinder, sval luft. Puttrande kaffebryggare, en doft av nybakat bröd, rak rygg. Mitt bästa är utan mycket.

lördag 1 oktober 2011

om det vänder.

Igen

Oktober.
Jag är hellre ensam.
Det är någonting som inte stämmer, men jag är inte säker på vad.