fredag 30 september 2011

då, nu, sen.

Jag undrar hur man kan gå från att älska någon så mycket, till att vara ointresserad, nästan besvärad av det egna, spelade intresset. Dåtiden hör ihop med dåtiden på så många plan just nu och jag vet att jag har skrivit det förr: jag vill bara framåt. Bara framåt.

Dessutom undrar jag hur man kan lägga så mycket tid på att tänka på någon som man inte ens är säker på att man saknar. Där det står "man" går det bra att läsa "jag" för det är precis vad jag har gjort den senaste tiden. Tänkt och tänkt och tänkt och funderat på om jag bör ringa. Jag är på riktigt rädd och gör det inte. Jag tror att vad svaret än blir så kommer jag att göra fel igen.

Till sist vet jag inte riktigt vad framåt är och på ett sätt är det bra, men på många andra sätt är det svettigt. Vad gör jag sen?

torsdag 29 september 2011

blandband.

Ibland:
Hur det luktar när man fastnar med håret i någons skägg och har en tunn, duvblå bomullströja mot handflatan.

Ofta:
Betong i lårmusklerna. Sömnlöshet. Rutschema. Jag är så trött på att inte kunna sova. Det är samma tankar om och om igen i huvudet och jag försöker låtsas att allt är vitt, jag försöker låtsas att jag sover i himlen, jag försöker räkna, jag försöker allt. Snart är det helg, då kan jag sova igen. Det bara är så. Jag gör allt rätt, men kontrollen sparkar mig i huvudet hela natten.

På morgonen går jag över kyrkogården. Jag lovade att jag skulle fotografera den innan allt grönt försvann, nu är det höst igen. Jag går förbi Arvid, tänker att det är ett så fint namn. Tänk att träffa en Arvid? Sen går jag förbi Ruth, hon var bara sju år. Jag kan inte ens föreställa mig död längre och tänker på sjukhus och familj.

måndag 26 september 2011

bättre, så mycket bättre.

2011/09 - 3

Allt är så mycket bättre idag. Trots att jag inte kunde sova inatt heller. Trots att jag pratade alldeles för fort imorse. Allt är så otroligt mycket bättre och jag har gjort mer än vad jag har gjort på länge och än är det lite kvar att göra. Först te till min kropp.

söndag 25 september 2011

- men jag vet det ordnar sig.

otoño

Framtidsambivalens.
Framtidshopp.
Framtidsambition.

på sätt och vis dog du ut ur mitt liv.

Folk försvinner - jag förstår. Det brukar inte göra särskilt ont i mig. Inte sagt att det en gång i tiden inte slet ur det i min kropp som då höll mig samman, men nu - nu brukar det inte göra särskilt ont i mig alls. Jag väljer själv att försvinna ibland, inte alltför ofta, men det händer. Försvinnandet är inte min starka sida.

När jag var tio år bodde jag i källaren i ett sjuttiotalshus byggt i tegel. En kväll kom min pappa ner för trappan och satte sig på min säng. Han berättade att farmors hund hade varit sjuk länge och att hon nu inte levde längre. Jag minns det så väldigt väl, jag minns att pappa satt till höger om mig i sängen, jag minns att det var mörkt utanför de små källarfönstren, jag minns klädskåpet längs ena väggen och jag minns att jag sa "vissa får inte dö" och samtidigt försökte andas mellan alla tårar och snyftningar.

Ibland känns det som att människor omkring mig dör fastän de inte gör det. Fastän jag vet att de är i allra högsta grad levande alldeles runt hörnet, att jag kanske kommer att sitta på samma förfest som dem om bara några veckor eller kanske nästa helg, att de kanske kommer stå framför mig i kassakön om en dag eller fyra. Men de har dött ändå. De har dött därför att vi har dött och ibland kommer sorgen över mig. Den där sorgen som är så ful. Ful för att den är självförvållad. Jag slet loss hud med min kniv och blod skvätte över mina kläder och mitt ansikte och nu sörjer jag. Det är fult.

lördag 24 september 2011

väljer rätt.

I juli tänkte jag att min längtan efter sena nätter och rödvin skulle komma att återvända så snart jag var tillbaka i den sömnlösa studentstaden. Nu är det september och det bästa jag vet är att ta helg redan på fredag och spendera helgen långt bort från alkohol och svettiga klubbar. Den här lördagen känns som en söndag och ändå har jag en hel söndag kvar imorgon. Nej, det blir ingen alkohol och ingen klubb. Det blir promenader genom radhusområden och nytvättade kläder.

torsdag 22 september 2011

torsdagsrapport:

Precis nu: Jag har ingen mat hemma, då äter jag alltså inte. Ställer mig längst fram och hjärtat ungefär slår sin väg ut genom bröstbenet, men jag lyckas tygla det och sen flyter det bara på. Exhibitionism, men också förmågan att få andra att se sig själva som något bättre än vad de trodde. Göteborgslängtan har bytts ut till den mer  vettiga helglängtan och jag tänker handla mat och promenera, sitta på min bäddade säng och andas.

tisdag 20 september 2011

om något viktigt.

Isabella Löwengrip skriver något beundransvärt. Hon berör ett ämne som ännu idag aldrig tappat sin aktualitet: Att kunna frångå idealet till förmån för sitt eget välbefinnande. Jag tycker att det är beundransvärt därför att jag själv har otroligt svårt att släppa idealet. Tillsammans med så många andra är jag inlåst i de ramar som utgör en felaktig uppfattning om hur kvinnas kropp ser ut.

Det behövs så många fler som belyser detta ämne. Läs.

måndag 19 september 2011

det är verkligen höst nu.

En till Melissa Horn-höst och jag vet inte vad det betyder och en till projekthöst och jag vet precis vad det betyder. Jag har inga pengar, mitt hjärta är tomt - det dammar snart igen, jag vill gå tills jag svettas, jag vill springa till dess att jag inte vet var jag är längre. Nu är allt bra, mina höstkvällar förutbestämda och nu är allt dåligt, jag tvivlar på vad de kommer att betyda i framtiden. Jag önskar att jag kunde berätta allt, jag tänker aldrig berätta någonting igen. Varför tar det alltid för lång tid innan jag inser att det inte är värt det? Varför är jag inte värd det? Jag vill inte vara värd det.

Jag intalar mig att jag saknar dig fastän jag vet att jag aldrig kommer att sakna dig tillräckligt mycket. Nitton ord som förklarar mig precis (och därför tänker jag aldrig berätta någonting igen).

känns som måndag.

Allting är vattenpölar och skyfall mot fönsterrutorna. Leriga byxor och blöta tår. För små paraplyer som blåser sönder i september. På vinden, nedstoppade i en kartong, hittar jag tröjorna jag kommer att gömma mig i ytterligare en vinter och i en annan ligger halsdukar och mössor.
Jag är glad och ledsen om vartannat nu och hade du fortfarande funnits kvar så hade du kommit dragandes med din hobbypsykologi och dina teorier. Kanske är det lika bra att du inte gör det och kanske får jag fason på känslor och hormoner snart.

lördag 17 september 2011

det känns som helg.

Det bästa är när livet är precis som man vill ha det. Att få sitta ensam en hel dag för att dagen därpå dricka kaffe på en balkong hemma hos sådana man tycker om. Tillfredsställelsen i att det inte krävs mer än så för att det ska vara bra. När jag går hem tänker jag "det är sådant här jag kommer att sakna" och vad jag kommer att sakna det, men det kommer jag att göra oberoende av var någonstans jag stannar eller åker. Livet kan vara precis som man vill ha det ändå. Jag tror det.

fredag 16 september 2011

om framtiden, igen.

Den enda som får ta plats nu är strategen. Jag har trängt undan romantikern. Hon gör ingen nytta här ändå. Det finns ingen ork till sms-oro eller ordvalsångest. Därför är ni alla mina vänner och jag kommer att håna er lika mycket allihop. Det är så jag fungerar nu.
Strategen gör lässcheman och projektdagböcker, hon följer en rimlig budget och har slutat röka för gott, promenerar om morgnarna. Emellanåt lutar hon sig tillbaka, bara för ett ögonblick och då är romantikern där. Romantikern som gör Göteborg till sina drömmars stad och ser sig själv prata om barn med en man hon sedan länge inte träffar. Romantikern som lever med det förflutna i en framtidsdröm.

Det här är sanningen: Om åtta och en halv månad kan jag ta ut min kandidatexamen här i studentstaden. Jag kan titulera mig färdigutbildad, något jag misstänker att jag inte alls är och då är alternativen att stanna eller att inte stanna. Alternativen är studentstaden eller resten av världen. När både strategen och romantikern sagt sitt så leder vägen till Göteborg. Av anledningar jag ännu inte kan sätta fingret på så leder alla vägarna dit.
En viss oro och rädsla känns befogad; Jag har inte varit fast på västkusten sedan läsåret 08/09, då när jag gick under på Göteborgs Universitet och hade ett hjärta som inte höll ihop överhuvudtaget. Det är dock inte det enda; jag är rädd för att lämna sammanhanget där människor tänker som jag tänker. Jag är rädd för att komma tillbaka till en plats där ingenting har hänt förutom att jag inte längre passar in. Jag är rädd för att återigen ingå i ett umgänge som gör att jag aldrig kommer loss, som gör att romantikern aldrig kommer loss.

torsdag 15 september 2011

vad är nästa steg?

Nu vill jag göra allting med kärlek igen. Ge hela mig till allt som händer och öppna hjärtat för alla människor. Ett anfall av spontan naivitet sköljer över mig och strategen i mig talar förnuftigt om styrdokument och planering. De går liksom hand i hand; uppdragen och kärleken. Det enda jag måste förstå är att utanför bubblan betyder allt jag gör inte särskilt mycket alls och därför behöver jag en ny nivå. Jag ska ta mig till en ny nivå.

tisdag 13 september 2011

nej, inga fler lucky.





Efter att ha börjat dagen med allt det som får mig att känna mig bra och nyttig och motiverad så studsade jag rakt in i väggen och nu ligger jag under dubbla filtar på min bäddade säng och inte ens varm choklad hjälper. Det gör ont i magen och i hjärtat och jag önskar att det inte gjorde det.


Men hösten och tröttheten får inte trycka ner mig och jag promenerar bort det mesta av tyngden och trycket. Den dåliga sömnen är ett bevis på att min kropp ut sin rätt efter många år av cigaretter; Jag har slutat röka och sömnlöshet är inte helt ovanligt då, sägs det. Eftersom det är ungefär det enda som är jobbigt med att sluta så är det förstås bara till att tacka och ta emot. Tack.

måndag 12 september 2011

och jag vill bara säga förlåt.

Jag är ledsen över att jag fick dig att le, att jag gjorde dig gladare än vad du vanligtvis var och för att jag fick dig att känna någonting. Förlåt för att jag höll din hand när jag inte önskade mig någonting annat än många, långa timmar tillsammans med dig. Du får ursäkta att jag uppskattade din torra humor och dina få leenden, dina dämpade skratt.

Om vi hade börjat i samma klass idag så hade jag suttit och tittat på dig och undrat vem du var och fram tills dess att jag hade tagit reda på det så hade jag strategiskt satt mig i närheten av dig och frågat dig om kurslitteratur eller cigaretter. Vi hade sakta lärt känna varandra och gått och köpt kaffe tillsammans i pausen, pratat om att köpa termosar istället och tagit sällskap några hundra meter på vägen hem. Men vi kommer aldrig läsa samma kurs och vi kommer inte lära känna varandra igen och jag har slutat röka och saknar dig.

en måndag.

Klockan är halv fem när jag vaknar upp ur en mardröm. En dröm som placerat mig i en värld där en vän till mig var på väg att gifta sig och flytta tillbaka till sin hemstad. Jag vaknar med hjärtklappning.
Två timmar senare sitter jag med kaffekoppen till vänster och promenadtightsen på. Jag väger hemstad mot större stad och försöker att tvätta bort den hinna av nederlag som Göteborg bär på i mina ögon. Någonstans tror jag att jag alltid kommer att vänta på den dagen då jag flyttar dit. Hem. Det är inte ett nederlag och jag måste kväva flyktlustan.

söndag 11 september 2011

tiden här.

Hösten blir verklighet när jag tänker att det kanske inte vore så dumt att plocka ned den där lådan med mössor och tjocka halsdukar från vinden och jag sitter och har hemlängtan. Jag förstår ingenting. De senaste två åren har jag spenderat långt från det jag nu längtar hem till. Stundtals har jag bott hos mina föräldrar, men den mesta tiden har jag bott långt från dem och långt från Göteborg. Nu känns det som att jag redan har börjat ta avsked av Uppsala och förbereder mig för att återvända. Återvända hem? Det är någonting som har förändrats i min kropp. Känslan är annorlunda. Det är som om någon satt ett bäst före-datum på den här staden och jag först nu hittat stämpeln. Det känns bra - och ledsamt. Mest bra.

om helgen.


sista juli

Hela helgen har spenderats på altanen och i soffan,
på promener och i sängen.
Juli har bjudit på högsommar och jag är inte mätt än.
Nog tar det emot att stänga in sig på kontoret i två veckor till,
men det är ju bara två veckor till.

Farmor lånade ut en bok hon nyss läst till mig och beskrev den med orden
"Den handlar om svarta hembiträden på 60-talet i USA. Det låter inte jättespännande, men den går nästan inte att lägga ifrån sig."
Jag håller med. Det är en riktigt bra skildring och jag har läst över tvåhundra sidor det senaste dygnet. Ett bra betyg, för det var längesedan jag hade koncentration till det.

lördag 10 september 2011

det goda

Luften luktar brända mandlar, solen skiner, gräset är fortfarande grönt och går fortfarande att sitta på. Några timmar utan kavaj och mina vänner ler och tar på sig sina solglasögon. I mig finns någonting jag aldrig vill ska lämna min kropp: Den bubblande känslan av glädje som sänder små brinnande skott ut i mina armar och mina ben och som får mina mungipor att dra sig uppåt. Jag tror att framtiden är ljus.

(Idag lyssnar jag på det här. Tänker lite såhär.)

fredag 9 september 2011

Paul Auster, Invisible

För några veckor sedan, då när det fortfarande var sommar och jag satt hemma hos min farmor på hennes terass med utsikt över havet och oändliga mängder rosor, berättade hon om en författare jag borde läsa. En författare jag redan kände till och visste att jag borde läsa. Inte alltför många dagar efter att detta samtal ägt rum var det dags för mig att ta tåget till Uppsala och jag fick låna en bok av min far för att ha något att läsa under resan. Boken var Paul Austers Invisible.
De senaste åren har jag bara läst engelskspråkig litteratur i ett syfte; att tillgodogöra mig information som rör den kursen jag för stunden studerat, min motivation inför att ta mig an Austers verk var förhållandevis låg. Jag blev därför på djupet förvånad när jag insåg att jag inte ville lägga ifrån mig boken.
Jag har ingen tidigare erfarenhet av Paul Auster och därmed ingenting att jämföra med när det kommer till hans övriga alster. Däremot kan jag jämföra med mycket annat jag läst och Invisible utmärker sig. Det är en riktigt välskriven, genomtänkt och synnerligen fängslande roman. Austers personbeskrivningar gör att man (hur uttömt uttrycket än må vara) lär känna de ganska få, men så påtagliga och närvarande personerna.Vad som börjar som en vardagsskildring på första sidan fortgår fortfarande i mitt huvud flera dagar efter att jag har läst ut boken. Jag kan inte minnas senast det hände.

Läs Auster, jag ska läsa mer utav honom.

som igår.

som igår

Du är så dum. Jag vill bara att du ska vara stolt över mig, åtrå mig. Det är så lätt att ljuga dig rakt upp i ansiktet och säga att jag har förändrats. Det har jag inte, inte nämnvärt. Fortfarande leker samma dåliga tankar på blodigt allvar i mitt huvud. Här är jag, ditt bevis för det.

onsdag 7 september 2011

oviljan.

Parbildning. Det regnar från alla håll i den här staden inatt och jag tar på mig tofflorna och gör varm choklad på mjölk, kakao och socker. Parbildning. Emellanåt tänker jag att jag borde promenera mer, men oftast kommer jag aldrig iväg. Parbildning. Jag har börjat skriva på min roman igen även om jag tycker att den är ointressant och saknar värde. Kanske exploderar den i mina händer, kanske lär jag känna den. Parbildning.

Varje dag får jag höra historier om middagsval, kompromisser och bekvämlighet. Jag berättar om någon jag inte känner som inte ens försökt hålla min hand. Mina ord känns mer som leriga, luftfyllda blåsor än förväntansfulla leenden. All distans är god just nu och jag vill inte behöva ta beslut igen. Det kommer att explodera i mina händer igen, men inte än. Det bästa är att det inte kommer att hända än.

(Lyssna på det här och det här.)

ett hus vid vattnet.


Min aversion gentemot Stockholm som stad mildras sakta. När jag lyckats undvika allt som för mig är synonymt med staden - hets, stress, personal som saknar intresse för sina kunder, oväsen - så känns det inte så illa ändå. Något som aldrig känts illa är stadshuset. Ragnar Östbergs stadshus, som invigdes 1923, är ofrånkomligt en av de byggnader som etsat sig fast i mitt medvetande, oväsen eller ej.

söndag 4 september 2011

tillbaka där jag inte vet.

Mina ben på väg hem, tunnare och snabbare än vad jag är. Någon har använt svår ingenjörskonst i hissen och spegeln är inte densamma. Jag känner inte igen vad jag ser, känner inte igen mig i vad jag ser. Det var fullt med folk alldeles nyss. Svett och en ölfuktig kjol. Du var helt ointresserad, jag bara onyanserad. Allt ansvar, alla beslut och försök vill jag lägga i dina händer. Det är som att inte försöka trampa på grodorna i norra Danmark, var jag än sätter fötterna så gör jag fel. Dig vill jag inte längre trampa på, men vet inte heller längre var du är. En snubbel-metafor hänger i luften och jag vacklar nästan rakt in i väggen när jag dansar till  musik jag aldrig hört.