söndag 24 juli 2011

självanklagan.

Han lägger handen på min rygg, en sekund kanske två, ler ursäktande och så är han borta igen. Det är något med dragningskraften, jag blir rädd för honom. Kindben, intensivt blå ögon, solbrun hy, lockarna och skulderbladen. Det är rost på hans byxor och jag undrar om han vet om det. Jag kommer ingenting säga. Istället säger jag något om att jag var naiv, fortfarande är. Hör mina ord och skäms, får försvinna själv.

Han blundar så länge när han blinkar, jag kan inte sluta tänka bakåt fastän jag bara vill framåt
och så var det det där med att njuta av nuet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar