söndag 17 juli 2011

om att inte ge sig.

Nu slår det mig igen; Det jag har förstått så många gånger innan: Jag är inte ute efter något tillfälligt. När jag, förbannad, tar långa kliv på väg hem en lördagskväll och inbillar mig att min ilska grundar sig i att det inte fanns några vackra ögon, mörka lockar, mjuka leenden att fastna i - då borde jag förstå att det inte alls är vad som gör mig ledsen, arg eller besviken.
Jag har väldigt svårt för att bli lämnad. Då menar jag inga avgörande (i vilken mån nu inte alla förändringar eller uteblivna händelser är avgörande på sitt sätt), livsomvälvande uppbrott utan likväl de tillfällen då jag helt enkelt inte får den bekräftelse jag hade förväntat mig. Det finns tillfällen då jag verkligen önskar att jag förstod vad det är jag inte kan ge mig själv. Varför jag så idogt söker efter de där blickarna, händerna; Situationerna där jag utsätter mig för det som inte alls tar mig framåt.
Jag vill inte ha något tillfälligt. Jag tror att man måste ta sig igenom en hel del för att hitta det beständiga, men ibland (ofta) kan man (jag) redan i förväg se att det som erbjuds mig aldrig kommer bli annat än tillfälligt. Ändå ger jag mig in i det. Drar ut på det. Sårar och såras. Smutsar ner mig själv, smutsar ner andra. För det där lilla extra, för de där händerna och blickarna som ger mig ett erkännande: ja du är kvinna, ja jag vill ha dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar