söndag 31 juli 2011

här.

Det finns liksom inget finare än sommarmorgnar här. Solen som lägger sig till rätt strax nedanför nacken, luften som luktar av havet, tall, fuktig ljung och lite, lite kaprifol. Överhuvudtaget finns det inget vackrare än att vara här på sommaren. Tyst och stilla. Igår när jag öppnade dörren till altanen låg en rådjursbock på gräsmattan och idisslade, idag på min promenad sprang en sork över vägen. På eftermiddagen promenerar jag förbi vackra, brunröda kor och.. nationalromantik. Så känner jag.

fredag 29 juli 2011

mina tre sommardagar.

det utav sommaren

Kastad genom sommaren iklädd teflon. Ingenting har fastnat, jag står vid strandkanten och inser att det är en av sommarens bästa kvällar. Det gör mig bara ledsen för jag vet inte att utnyttja det. Hela veckan har jag gått i dvala och plötsligt känns det som att hela sommaren varit sådan. Jag minns tre dagar av sju veckor. Tre fina dagar av sju veckor som inte alls satt sig.

(Snart ska jag berätta om kärleken jag inte känner och längtan som äter mig.)

onsdag 27 juli 2011

om skrivandet.

Det är något utav en prövning att beskriva efterdyningarna av lycklig kärlek i ett sinnestillstånd av äckel och irritation. Likväl en prövning jag tänker forcera då jag, om jag skulle misslyckas, aldrig kommer vidare. Nu måste hans axlar bli det vackraste jag vet igen. Jag måste lita på hans ord och misstro varje uns av tvivel i mitt hjärta. Allt för konsten - inte sant? Allt för konsten.

tisdag 26 juli 2011

hockney & iPaden



Det är inte en rykande färsk nyhet, men fortsatt värd att uppmärksamma: Den brittiske konstnären David Hockney tecknar på iPad med hjälp av applikationen "Brushes". Just nu ställs hans verk ut på Louisiana och jag tycker att det verkar riktigt läckert. Dessutom, för att förkovra mig lite i fördomar, så tycker jag det är härligt att det är en så pass till åren kommen konstnär som Hockney (som är född 1937) som utnyttjar en iPad-app för att skapa konst.

Titta på färgerna som smälter samman och vibrationerna i bilderna. Jag tycker att det känns som en kombination av att bläddra sig genom en bilderbok för barn och samtidigt se ut över en vy i verkliga livet och på riktigt bli kär i omgivningarna.

måndag 25 juli 2011

för skit är vad det är.

Lite för lite sömn, lite för mycket hormoner och på tok för elak värld. Det känns som att jag kommer gråta i dagar. Nyhetssändningar, dagstidningar, vardagstrivialiteter. Världen har ett gigantiskt övertag just nu och jag är inte där än. Det är så mycket Norge nu och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att inte bo där längre. Det är så mycket världen just nu och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över att bo här. För några veckor sedan läste jag om hur man brände unga flickors bröst för att försöka rädda dem från att bli våldtagna, sen matar (ironiskt nog) media oss med bilder på svältande barn och rubriker om en idiotisk regim, flera idiotiska regimer. Plötsligt uppdagas det att det suttit en man på andra sidan gränsen och planerat terrorhandlingar i nio års tid och ingen vet någonting förrän han tagit livet av nära hundra personer. Vad är det här för jävla skit vi ställer till med?

söndag 24 juli 2011

självanklagan.

Han lägger handen på min rygg, en sekund kanske två, ler ursäktande och så är han borta igen. Det är något med dragningskraften, jag blir rädd för honom. Kindben, intensivt blå ögon, solbrun hy, lockarna och skulderbladen. Det är rost på hans byxor och jag undrar om han vet om det. Jag kommer ingenting säga. Istället säger jag något om att jag var naiv, fortfarande är. Hör mina ord och skäms, får försvinna själv.

Han blundar så länge när han blinkar, jag kan inte sluta tänka bakåt fastän jag bara vill framåt
och så var det det där med att njuta av nuet.

torsdag 21 juli 2011

vi drar till landet!

Egentligen bara supermotiverad till helgens utflykt med tält och öl och regn och musik. Festival i liten tappning strax utanför Göteborg. Fina paret och gammalt patrask. Kan inte låta bli att fundera på vad som komma skall. Hoppas mest på riktigt bra människor och badmöjligheter. Kanske någon förtrolig stund under ett träd, precis som för fyra år sedan. Det känns dock inte som att någonting kan göra mig besviken. Nej, ingenting. Jag är bara glad.

www.kartonginn.se

onsdag 20 juli 2011

forever marilyn.


Fanns det inte någon som kunde göra det lite stiligare? Seward Johnson får tummen ner. I övrigt har jag ingenting att tillägga. Bild med tillhörande artikel finner du här.

tisdag 19 juli 2011

pausdagar.

ja, frizon

Skulle kunna tänka "om bara" tusen gånger om, men då kommer jag ingenstans så jag skiter i att tänka så. Är nästan ensam i mina föräldrars hus långt ute på västkusten och glömmer av att njuta av det ibland. Blir ledsen över att inte komma någonstans, istället för att trivas med det faktum att det finns ställen på jorden där det åtminstone känns som att livet tar en paus.

söndag 17 juli 2011

om att inte ge sig.

Nu slår det mig igen; Det jag har förstått så många gånger innan: Jag är inte ute efter något tillfälligt. När jag, förbannad, tar långa kliv på väg hem en lördagskväll och inbillar mig att min ilska grundar sig i att det inte fanns några vackra ögon, mörka lockar, mjuka leenden att fastna i - då borde jag förstå att det inte alls är vad som gör mig ledsen, arg eller besviken.
Jag har väldigt svårt för att bli lämnad. Då menar jag inga avgörande (i vilken mån nu inte alla förändringar eller uteblivna händelser är avgörande på sitt sätt), livsomvälvande uppbrott utan likväl de tillfällen då jag helt enkelt inte får den bekräftelse jag hade förväntat mig. Det finns tillfällen då jag verkligen önskar att jag förstod vad det är jag inte kan ge mig själv. Varför jag så idogt söker efter de där blickarna, händerna; Situationerna där jag utsätter mig för det som inte alls tar mig framåt.
Jag vill inte ha något tillfälligt. Jag tror att man måste ta sig igenom en hel del för att hitta det beständiga, men ibland (ofta) kan man (jag) redan i förväg se att det som erbjuds mig aldrig kommer bli annat än tillfälligt. Ändå ger jag mig in i det. Drar ut på det. Sårar och såras. Smutsar ner mig själv, smutsar ner andra. För det där lilla extra, för de där händerna och blickarna som ger mig ett erkännande: ja du är kvinna, ja jag vill ha dig.

håkan-feber!

när vi går genom tiden

I fredags tog jag tåget för att se en av männen i mitt liv. Håkan Hellström på scen. Det har hänt så mycket de senaste tio åren, men han har fortfarande kvar mycket av det som gjorde honom till Sveriges popunder där i början av nollnoll-talet. I mitt hjärta, konstant. Ruset. Och jag vill också tro att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

till dig någon er.

ibland undrar jag hur många gånger man kan ta upp telefonen ur väskan och tänka att "hur svårt kan det vara att bara skriva det". herregud jag saknar dig så himla mycket ibland och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för hur jag än tänker blir det fel. jag minns inte ens vem det är jag saknar eller varför jag vet bara att ibland tänker jag att "du hade tyckt om att få veta det här" eller så hade du hatat det, men åtminstone förstått och...någon som skakar på huvudet när jag bara äter yoghurt eller säger åt mig att jag inte borde promenera mitt i natten. bara kallar mig för liten, för att jag är det fastän jag tror att jag är så stor, ibland så bara behöver jag dig. någon. du. nu.

onsdag 13 juli 2011

längtar och drar.

juli

Ungefär som det känns när jag varje dag tänker på Barcelona, Paris, Köpenhamn, Berlin eller annan valfri europeisk stad som kan få bli min för ett par dagar. Jag behöver komma iväg igen och vågar inte ens undersöka möjligheterna. Känslan av att vara instängd mellan väggar eller vägar, jag kan inte åka någonstans när morgondagen hela tiden kallar på mig. Om nio dagar åker jag på festival med ett fint par jag känner. Det är lite bortanför väggar och vägar. Snart är det fredag igen. Det är också bortom. Klassisk vardagsslentrian.

tisdag 12 juli 2011

R.

Du kan inte se på mig sådär som om du redan glömt bort vem jag är när jag stått precis här hela kvällen. Jag tror inte ens att du vet om att dina blå bomullsbyxor slitits sönder precis nedanför knävecket eller att det hände när du reste dig från trästolen invid syrénbusken bakom huset. Nu har jag stirrat stint på dina nagelband i fler minuter än vad jag vill kännas vid och när jag tittar upp mot ditt ansikte ser du rakt igenom mig. Jag tror att jag blir galen bara vid tanken på att det inte är jag som orsakar ett något förkortat avstånd mellan dina ögonbryn. Hela ditt ansikte förvrids med några millimeter när du hör hennes namn och jag tror att jag blir galen nu.
För exakt fyra sekunder sedan hörde du en man i kortklippt hår och mörka jeans säga hennes namn och jag hörde honom också, men såg bara dig. Du hatar honom redan fastän du inte vet vem han är och svartsjukan klär dig inte. Din blick känns som åska ovanför mitt huvud, där den är riktad rakt mot honom och all svärta rinner ur dina porer. Det äckel som väller upp inom mig nu hotar att svämma över. Jag mår illa och funderar på om jag borde gå mot badrummet. Främst funderar jag på om du kommer att försvinna om jag går nu och om det kanske är lika bra.

måndag 11 juli 2011

måndag den femte veckan.

nu:

Mitten av juli och jag väntar på att min lugg ska växa. Ibland hinner jag hem till solen. Dagarna går fort på kontoret. Jag ska nog aldrig jobba på kontor ändå. Dagar som går fort utan att berika tillvaron. Jag sitter inne längst ut på halvön. Lyssnar på småbarn som går förbi utanför och de pratar om Lady Gaga. Igår grillade grannarna till sent in på kvällen och jag önskade mig semester och igen någon, något, annat, annan.

I lördags skrev jag sms. Inga brev.

fredag 8 juli 2011

i all sin enkelhet.

Jag kör bil och rättar till backspegeln lite och det blänker till. Med den lilla spaken undertill ändrar jag den till mörkerläge för en sekund. Det hugger till i hjärtat precis då. Någonting gammalt kommer tillbaka och tar sig in mellan mig och nackstödet för att smälla till mig i bakhuvudet. Jag vet inte vad det är, men tanken på att jag inte kört bil i mörker på länge får det att svida. Kanske tänker jag på långa bilresor över gränsen 2009. Jag kör vidare och tänker på vägen några minuter. Det slår mig att det fortfarande värker i bröstkorgen och jag sneglar på mitt eget ansikte i backspegeln och säger högt: - vad? vad är det som gör ont? är det att det inte är 2009 och du bor i norge? är det att det inte är 2007 och du är kär? vad? du vill inte bo i norge, du vill inte vara kär i honom. det är ingenting som gör ont, ingenting alls. sluta nu.
För en liten stund vill jag ha smärtan och värken, bara för att få återgå och vara som jag har varit. Man brukar skaka på huvudet åt de som väljer att må dåligt. Jag passade på att skaka på huvudet åt mig själv. Ibland är det så enkelt.

torsdag 7 juli 2011

brev.

brev

Ibland i mitt huvud skriver jag fortfarande brev till dig. Långa omvägar till det jag vill säga eller korta meningar med fasta, öppna och utmanande ord. Jag glömmer av hur jag började och upprepar mig kanske för när jag kommit till mitten har öppningsfrasen redan suddats ur mitt minne.
Vad jag märker, som jag inte märkte förr, är att skimret har falnat och hettan försvunnit av fukt och dy. Det är som om någon visat mig vägen in i ett arkiv av du och ditt och dina, men egentligen är det bara jag som slutat skriva dina ursäkter. Jag som slutat kalla dig fantastisk. Frihet.

tisdag 5 juli 2011

en tisdag med feber och förkylning.

Det är så varmt om kvällarna nu. Vi borde sitta vid havet och dricka hallonsoda ur glasflaska, dra fingerkrok och stryka lätt över kinden. Dina mörka ögon borde inte vara så aviga, du borde hålla dig från att halka över mina händer med dina grova skosulor. Jag borde sluta drömma feberdrömmar och tillfriskna från mitt sjukdomstillstånd. Vi kanske borde ses.