söndag 26 juni 2011

jag glömmer aldrig någonting.

Kemisk ångest, emotionell utförsåkning, kallsvett och nej jag vill inte träffa någon. Flackar med blicken och slår plånboken mot mitt bröstben, vill fly. Låt mig fly. Är fast mellan saftflaskorna och chipsen mitt ute på landet i en liten livs utan bakdörr. Ta mig härifrån. Försöker trampa gasen i botten, men hindrar min högerfot när jag åter minns att det är dagen efter sommarens största berusning och att det finns uniformer överallt denna lördag.
.
Pratar engelska en fredagskväll, om distansförhållanden och att dela samma säng. Krossade förhoppningar, drömmar, hjärtan. Han berättar att hon vill, men inte vill, för hon vill inte bli sårad igen och jag tänker att jag är en idiot som inte förstår det själv. Det handlar inte om att vara kär eller förälskad, älska eller drömma om, vad det handlar om är att ibland har man gett bort tillräckligt mycket av sig själv. De bitarna tycks vara bortlämnade, avskiljda från det egna jaget, men egentligen finns nerverna kvar. Sönderslitna, fnasiga, torra och bortglömda, men det enda som krävs är en liten gnutta bensin och elden, elden, för att någonting ska bränna till igen. Inte klok, men informerad.
.
Hon drar mitt kort, 166:- och jag kliver ur, stänger dörren bakom mig och ser samma gamla väg som alltid. Ett steg i taget i en timma och jag vet att jag är hemma. Jag känner cigarettpaketet i höger ficka och minns i samma stund att jag inte längre har någon tändare. I andra fickan ligger telefonen och mina hörlurar som hade hjälpt mig till någon slags förströelse ligger på nattduksbordet, tillika garderoben, i föräldrahemmet. Ett steg i taget i en timma med bara min ilska och sommarnatten som sällskap. Jag slår mig själv i ansiktet, på riktigt, för att jag låter mig beröras av någonting jag inte förstått.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar