söndag 19 juni 2011

åter på en lördag.

Upprepningar under blommiga täcken. Igen. Det känns ibland som att det kommer att vara såhär för alltid. Det kommer det inte. Givetvis. Nu känns det så. Fågelhjärtat, chocken, likgiltigheten.

Det är som att gå med förbundna ögon på en plats man aldrig har lämnat. Jag har sett allting förut och behöver inte titta, men gör det ändå. Tunna hårstrån mot fingertopparna, len hud som luktar precis som den alltid har gjort och varje rörelse är en rörelse jag redan kan. Någonting som ligger inpräntat i min hud och aldrig tycks försvinna.

Det känns ibland som att det kommer att vara såhär för alltid. Precis när jag insett att det aldrig mer kommer att vara så blir jag påmind och neddragen, uppdragen, indragen i det igen. Inte ens på gott och ont, bara på. Lite fint, inte fult, inte längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar