torsdag 30 juni 2011

nästan.

17

Blir lite galen för en stund av tystnaden, tröttheten och huvudvärken. Sakta går det över. Det är hett trots att det blivit svalare, regnet och åskan ligger på lur. Imorgon är det fredag och jag ser fram emot det så mycket. Ser fram emot vänner jag saknar och några lediga timmar.

onsdag 29 juni 2011

om sommaren.

all this stuff

Sommarsvetten som kryper som små iglar längs med magen. Huden liksom rör sig. Det går bra att vara här då. Då när man kan komma från jobbet och ändå både hinna bada i saltvattnet, dricka kaffe i bikini och sen lyssna på fåglarna som pratar med varandra utanför fönstret och jaga ut getingar som väljer fel sida av ytterväggen. Jag blir kär igen. I livet.

måndag 27 juni 2011

ärlighet och tillvaratagandet.

sommar igen

Jag längtar efter tystnaden, tänker på framtiden. Drömmer om andra städer, nya ansikten. Men i natt när jag inte kunde somna bestämde jag mig för att göra det bästa av den här sommaren och tiden här och hitta vägar här också. Äta middag med bästa vänner och gå på museum. Ett steg i taget.

fortsätt.

is making me old

Tillfälligt inhyst under snedtak och randiga påslakan tänker jag på framtiden. Det är kanske det enda jag tänker på just nu eftersom jag inte vill tillbaka. Framåt, framåt, framåt för en lång, lång tid.
I små, taniga, ynkliga doser älskar jag att vara här. Då när jag får hålla handen, pussa på kinder, prata om ett bra förflutet, dansa till sönderlyssnade klassiker, kanske bada lite i havet eller ligga still på altanen och inte behöva prata med någon.
Nu är det inte smått längre, veckor har förflutit och jag har så många kvar. Jag slåss med tanken på mig själv och förvrider självbilden och samtiden, verkligheten och något som luktar surt. Bortåt framåt för att det inte går att ta sig åt något håll här. Allt blir gammalt och luktar surt.

söndag 26 juni 2011

jag glömmer aldrig någonting.

Kemisk ångest, emotionell utförsåkning, kallsvett och nej jag vill inte träffa någon. Flackar med blicken och slår plånboken mot mitt bröstben, vill fly. Låt mig fly. Är fast mellan saftflaskorna och chipsen mitt ute på landet i en liten livs utan bakdörr. Ta mig härifrån. Försöker trampa gasen i botten, men hindrar min högerfot när jag åter minns att det är dagen efter sommarens största berusning och att det finns uniformer överallt denna lördag.
.
Pratar engelska en fredagskväll, om distansförhållanden och att dela samma säng. Krossade förhoppningar, drömmar, hjärtan. Han berättar att hon vill, men inte vill, för hon vill inte bli sårad igen och jag tänker att jag är en idiot som inte förstår det själv. Det handlar inte om att vara kär eller förälskad, älska eller drömma om, vad det handlar om är att ibland har man gett bort tillräckligt mycket av sig själv. De bitarna tycks vara bortlämnade, avskiljda från det egna jaget, men egentligen finns nerverna kvar. Sönderslitna, fnasiga, torra och bortglömda, men det enda som krävs är en liten gnutta bensin och elden, elden, för att någonting ska bränna till igen. Inte klok, men informerad.
.
Hon drar mitt kort, 166:- och jag kliver ur, stänger dörren bakom mig och ser samma gamla väg som alltid. Ett steg i taget i en timma och jag vet att jag är hemma. Jag känner cigarettpaketet i höger ficka och minns i samma stund att jag inte längre har någon tändare. I andra fickan ligger telefonen och mina hörlurar som hade hjälpt mig till någon slags förströelse ligger på nattduksbordet, tillika garderoben, i föräldrahemmet. Ett steg i taget i en timma med bara min ilska och sommarnatten som sällskap. Jag slår mig själv i ansiktet, på riktigt, för att jag låter mig beröras av någonting jag inte förstått.

lördag 25 juni 2011

jag slår mig själv i ansiktet och vet att det inte är jag som borde ha de slagen, jag spottar på mig själv när jag borde spotta på någon annan.

blå

Han var lång, hade vackra armar och skrattade mycket när jag träffade honom. Han var alltid ärlig och visade mig stor respekt, tog hand om mig även när han inte kunde. Jag var liten, mindre än nu, yngre än nu. Jag älskade honom väldigt, väldigt mycket.
Ännu är han lång, men jag tänker inte längre på hur hans armar ser ut eller om han skrattar. Det enda jag noterar är hur han gång på gång drar mig i smutsen. Ingen annan har utnyttjat mig så, ingen annan behandlar mig med sådan respektlöshet.
Jag vill säga att det krossar mitt hjärta, men jag kan inte ens gråta över det faktum att någon jag burit med mig i flera år gör så mot mig. Jag lovade mig själv för tre år sedan att aldrig bli likgiltig igen, men i det här fallet kan jag nog låta mig själv göra ett undantag. Du förtjänar inte mer och jag förtjänar mycket bättre än dig.


jag slår mig själv i ansiktet och vet att det inte är jag som borde ha de slagen, jag spottar på mig själv när jag borde spotta på någon annan.

torsdag 23 juni 2011

ingen puls.

Jag vill låtsas att jag står i ösregnet och känner vattenmassor rensa mig från inomhusdagar framför datorer. Kanske bara en liten semester till ett annat land eller åtminstone en annan stad. Finns det någon som vill följa med mig?
Torsdag morgon och jag kräks. Jag är inte gravid med hans barn och jag vill inte vara det. Midsommarafton och han kommer att försöka igen och det finns ingen mening med att plocka alla sju blommor för jag vet att jag kommer att vakna till kaffe och cigaretter ändå. Det är inte ens säkert att jag vill längre, ingenting med det är spännande. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag är så glad att det blev det.

söndag 19 juni 2011

åter på en lördag.

Upprepningar under blommiga täcken. Igen. Det känns ibland som att det kommer att vara såhär för alltid. Det kommer det inte. Givetvis. Nu känns det så. Fågelhjärtat, chocken, likgiltigheten.

Det är som att gå med förbundna ögon på en plats man aldrig har lämnat. Jag har sett allting förut och behöver inte titta, men gör det ändå. Tunna hårstrån mot fingertopparna, len hud som luktar precis som den alltid har gjort och varje rörelse är en rörelse jag redan kan. Någonting som ligger inpräntat i min hud och aldrig tycks försvinna.

Det känns ibland som att det kommer att vara såhär för alltid. Precis när jag insett att det aldrig mer kommer att vara så blir jag påmind och neddragen, uppdragen, indragen i det igen. Inte ens på gott och ont, bara på. Lite fint, inte fult, inte längre.

lördag 18 juni 2011

fotografiska ställer ut.

"Charles and Jim" - Robert Mapplethorpe (1973)

Nu vet jag vad jag ska göra när jag är tillbaka på östkusten i slutet av augusti.

söndag 12 juni 2011

drömmar och ryggrad av sten.

juni

I natt möblerade jag om för att vi skulle bo två. Mina drömmar vill ha mig åt ett håll, mitt huvud åt ett annat och mitt hjärta släppte jag av någonstans mellan Katrineholm och Skövde. Jag trivdes i min dröm, min verklighet är en annan. Saknar kattungen lite, kanske ger mig åt substitutet nu när jag återigen är på västkusten.

torsdag 9 juni 2011

junidagarna här.

juni
juni

Vaknar under dubbelt bomullstyg i vitt och grönt. Det är för varmt för syntet och dun. Vacklar ut på balkongen och det luktar värme, sol. Precis som alla andra år före det här året. Då på altaner någon annanstans, nu på min balkong. Min.

onsdag 8 juni 2011

present

semester

Firar semester i sängen i brist på sol. Det är fint ändå.
Dags att byta sängkläder och tvätta bort något gammalt.
(Jag vill säga något ofärdigt, nyss påbörjat, framtiden.)
Men ändå: livet som är det enda och det bästa.


tisdag 7 juni 2011

fortsätt!

Papp

Kanske kan jag inte få fler fräknar nu, huden blir bara brunare och brunare. Garvat sommarskinn. Trettio grader utomhus och jag går långa promenader, svettas mer än vad som borde vara möjligt. Hänger i parker, äter glass i solen, kaffe i solen, sallad på balkongen, öl och vin. Lyssnar på Håkan (ni vet) och älskar tiden bara lite grann igen. Det är på väg uppåt och jag tror jag kanske börjar bli förväntansfull igen. Livet smakar lite bättre igen.

På söndag åker jag härifrån, ner till västkusten och mannen på bilden som är min far. Då får jag bada, jobba och se sommaren susa förbi.

söndag 5 juni 2011

bästa.

Studenten 2011

Lillebror.

Student i onsdags och jag grät bakom mörka solglasögon. Någonstans tacksam över att det är familjens sista för jag kan inte hantera det så väl som jag önskar. Fina lillebror.

lördag 4 juni 2011

mellan solsvedd hud och sena sms.

i maj

Någonstans får man ta sig själv i kragen och sluta anklaga, avsky och förkasta sitt eget jag. Till den punkten har jag nu kommit: Jag blir trött på mig själv när jag hela tiden glömmer av att jag bara kommer att leva det här livet och att det inte är värt att spotta sig själv i ansiktet över saker som i grund och botten är bra.

Att vara ärlig. Att försöka vara ärlig. Att försöka ge någonting en ärlig chans.

Det är en fin egenskap. Ett bra sätt att leva. Nu har jag gjort det igen - försökt, varit ärlig - och det slutade inte på bästa sätt, men jag ångrar det inte. Ingenting.

så säg det då.

Så:

precis som jag slutade. Jag vill inte. Önskar mig bort ifrån allt, både här och där. Det finns så få saker kvar. Inte för att de bästa människorna i världen inte finns här, men för att jag alltid andas på samma sätt. Någonstans där kanske jag borde förstått orsaken till alla cigaretter och allt vin. Det finns dock bara ett sätt att ta död på allting nu och det finns inga preparat som dödar. Jag borde sätta stopp för mig själv i detta nu. Vilket jag, givetvis, inbillar mig att jag har gjort. Det har jag inte. Inte om jag känner mig själv. Kanske förtjänar jag allt det jag har gått igenom, kanske inte. Hur som helst är jag här igen. Och jag vill lyssna på den här skivan tusen gånger om igen och tänka att det ordnar sig (ÄVEN OM JAG INTE TROR PÅ DET).


kanske förtjänar jag det här.

torsdag 2 juni 2011

texter, juni.

Levrat blod och fukt. Det luktar järn och blöta fötter.
Jag vet att det är jag som luktar när jag ser mina fötter och de fuktiga strumporna. Han grät länge, mina strumpor blev blöta och jag ville slå honom. Gå därifrån och tvinga honom att resa sig upp och sluta gråta. Det var inte mitt fel, intalade jag mig själv. Han slog knogarna mot mattan och torkade sitt fuktiga, kladdiga ansikte mot mina fötter.

Blodet finns för att jag finns. För att jag är kvinna, för att jag har ytliga blodkärl i min näsa, för att jag är arg eller snubblar omkull, diskar trasiga glas eller river upp små sår i sömnen. Blod som blir svarta klumpar.

Jag ville verkligen slå honom i ett försök att inte slå mig själv.