onsdag 11 maj 2011

vägarna hit.

När jag för tre år sedan satt avklädd på hans säng och hur min hud nästan brann av längtan efter hans händer, men han var berusad och berättade ynkligt för mig hur jag förtjänade någon bättre. Desperationen i mina ögon, i min andning, i mina fingrar som otåligt försöker få honom att älska mig eller åtminstone min kropp. Hur det alltid har handlat om bekräftelsen mycket mer än njutningen och hur jag kastades handlöst ner i ett gruvschakt utan kunskap om hur jag skulle förhindra det eller åtminstone dämpa fallet (och mamma säger jag vill aldrig att du blir så ledsen igen).

(Lyssnar på Kent, dricker rödvin och känner mig som sjutton fastän jag vet att allt som har hänt har tagit mig hit och format den jag är och kanske kan jag någon gång förändra det.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar