fredag 27 maj 2011

torsdagsnätter.

Återigen känner jag mitt hår vila mot min rygg, delvis för att jag ligger på mage och ryggen är bar under en solblekt hårman och delvis för att det börjar bli långt igen efter novembernattens impulsiva saxlek.
Ingenting känns för jävligt just nu, trots att jag bränt vaden på kokhett vatten och träffat mannen jag inte blir kär i, men tycker är lite för snygg för att inte vilja ha i min säng. Det är en konstig konstellation och en konstig känsla:

att vilja, men att vilja så mycket mindre än vad som gör det värt.

Jag känner mig någonstans ordentlig som håller vad jag lovat mig själv och väntar på vad jag hoppas ska vara lite bättre än allt som varit de senaste åren. Samtidigt som jag tänker att om det inte är bra nog, så överlever jag det också. För jag har lärt mig. Överleva. Trots att jag gör så jävla mycket dumt igen och måste gömma mig under tyger och lögner (precis som vore jag 17 igen).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar