måndag 23 maj 2011

på nyt.

tionde augusti tjugohundranio skriver jag:

Smärtsamt elak, krampar, jag kräks upp din ångest. Det är mig den förtär, min tänder den fräter bort. Jag har inga tänder, bara tysta försvarslösa anklagande ögon som jag stänger när du kommer. Alla mina leenden gör dig matt, du andas inte längre. Jag andas för en, för två, för tre, men du andas inte längre.
Stora, stumma händer vilar i min närhet, men jag känner dem inte. De känner inte mig. Det är som ett svek att inte få vara. Det är som om jag vore styrd av någon annan, någon som saknar respekt för det jag har innanför kalla, tunga revben.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar