tisdag 31 maj 2011

det till synes oförenliga.

du maj

Det är som helt oväsentligt att ens skriva:


jag är fortfarande ledsen att jag trampat sönder
& jag saknar, saknar, saknar dig.
Det finns ingenting att säga.

måndag 30 maj 2011

men maj.

30.11

Det slutar viss aldrig blåsa, inte någonstans. Jag har små sår överallt och lite stöldgods kvar från helgen. Mellanting är ordet nu. I bubblan mellan vad som händer och vad som inte händer. Orden som inte förklarar någonting, orden som uteblir. Jag ville ju vara glad och förväntansfull.
stöldgods
Jag försöker.

söndag 29 maj 2011

maj: 28.

Någon gång mellan natt och morgon, i samma säng, under samma täcke, berättar han saker som får mig att nästan gråta. Berättelser om sådant som inte får hända. Jag vill skölja bort allt som är elakt, trasigt och krångligt. Stanna kvar i det som inte gör ont: läpparna, tungan, händerna, nyckelben, len hud precis ovanför höfterna och tystnaden. Den som inte gör ont. Låta allting fastna där då fågelhjärtat slutar hamra så förtvivlat och en liten bit av hans kind dröjer sig kvar mot mina läppar. Det blir inte så, mellantimmarna tar slut och övergår i ofrånkomlig och regnig söndagsmorgon. Att hålla hårt hur länge som helst är omöjligt och tillslut tvingas jag stå i morgonrock i hallen, plocka upp tidningen från golvet och låsa dörren efter lördagen. Allting tar slut. Alltid.

fredag 27 maj 2011

torsdagsnätter.

Återigen känner jag mitt hår vila mot min rygg, delvis för att jag ligger på mage och ryggen är bar under en solblekt hårman och delvis för att det börjar bli långt igen efter novembernattens impulsiva saxlek.
Ingenting känns för jävligt just nu, trots att jag bränt vaden på kokhett vatten och träffat mannen jag inte blir kär i, men tycker är lite för snygg för att inte vilja ha i min säng. Det är en konstig konstellation och en konstig känsla:

att vilja, men att vilja så mycket mindre än vad som gör det värt.

Jag känner mig någonstans ordentlig som håller vad jag lovat mig själv och väntar på vad jag hoppas ska vara lite bättre än allt som varit de senaste åren. Samtidigt som jag tänker att om det inte är bra nog, så överlever jag det också. För jag har lärt mig. Överleva. Trots att jag gör så jävla mycket dumt igen och måste gömma mig under tyger och lögner (precis som vore jag 17 igen).

måndag 23 maj 2011

på nyt.

tionde augusti tjugohundranio skriver jag:

Smärtsamt elak, krampar, jag kräks upp din ångest. Det är mig den förtär, min tänder den fräter bort. Jag har inga tänder, bara tysta försvarslösa anklagande ögon som jag stänger när du kommer. Alla mina leenden gör dig matt, du andas inte längre. Jag andas för en, för två, för tre, men du andas inte längre.
Stora, stumma händer vilar i min närhet, men jag känner dem inte. De känner inte mig. Det är som ett svek att inte få vara. Det är som om jag vore styrd av någon annan, någon som saknar respekt för det jag har innanför kalla, tunga revben.

en bättre kombination.

Tiden rinner iväg. Jag vill inte tänka på det, men det är precis vad som händer. Den försvinner under mina fötter och mellan mina fingrar, skapar tovor i mitt hår där den försvinner undan snabbt. Evighetsvinter blir sommar blir en blåsig vår jag iakttar genom fönstret.
Hans vattenglas stod kvar i två dagar och jag sneglade mot sängen när jag plockade undan det och försökte komma på hur det kändes att ha en kattunge mot halsen om morgonen när jag vaknade. Varmt, tung andhämtning och oron i kroppen. Jag tänker inte glorifiera det, men jag önskar att vi hade gjort om det varje dag förra veckan och varje dag den kommande veckan och fortsatt så tills tiden helt runnit undan och tågen vill till sommaren igen.

lördag 21 maj 2011

i korthet.


En bild från min webkamera bara för att jag kan. Ikväll dricker jag vin i alla fall, fastän jag sagt till mig själv att det kanske vore bäst att ta en paus och tänka igenom saker lite mer. Å andra sidan blir jag hela tiden tillsagd att jag tänker för mycket och då kanske det är dags att lägga ner och bara göra.
I vanlig ordning känner jag att det är dags att bli lyckligt kär, men världen är inte där än. Jag sneglar på dig ett tag till och tänker bli den som inte är den i fortsättningen. Nu är jag bara den hela tiden.
Ikväll bal eller åtminstone efterdyningarna av en bal. Imorgon: en annan dag.

saker som gör mig glad.



Veronica Maggios senaste platta. Den är värd alla hyllningar. Älskar.

fredag 20 maj 2011

saker som gör mig ledsen.

Den 8e maj skriver jag:
Det bästa tiden på året är nu och jag ska försöka att inte slå något i bitar.
Snart två veckor senare och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det blev svalt och blåsigt igen och jag blev sval och slog allting i bitar. Det gör ont i mig och jag är trött på att behöva ta beslut som drabbar andra. Egentligen vill jag bara stänga av allt, men jag har saker i mig som inte går att stänga av. Ömhet och varma händer runt kalla fingrar. Vattendroppar mot kinden. Någon som säger tyst du är så naturligt fin. Hur svårt ska det få bli innan det blir enkelt? Mitt hjärta håller på att slå sig ur min kropp stundtals, för vadå? Och varför får det inte vara enkelt?

torsdag 19 maj 2011

baby.

Dricker alkohol, sover bort föreläsningar, drömmer märkligare och märkligare drömmar. Träffar människor och blir förminskad till någon med syra i magen och alldeles för lång lugg. Göm mig. Jag vill vakna utvilad i hans säng med solen på andra sidan persiennerna. Höra ljudet av vatten mot nykaklat golv och ligga stilla och vänta. Blött, nytvättat hår och rena läppar. En liten hand mot ett större bröst och morgonpromenaden hem i solskenet. Drömmen om sommaren och hela hjärtan.

onsdag 18 maj 2011

det är så som det är.

Jag vet inte när jag blev världens största egoist, men nu har jag insett att det är precis vad jag är. Jag har bestämt mig för vad jag vill nu och jag måste bara ta reda på hur jag ska få det ur mig. Ont i magen, dubbelslag, skit i bröstet, ångest, ilska. Jag vill vilja, men jag kan inte.

måndag 16 maj 2011

precis nu.

Allt eller inget. Snubbeltråd och felriktad längtan. Skiftningarna i livet sammanfaller väl med skiftningarna i väder och ibland har jag ingen lust. Då är det enklare att kasta sig över sina studier och tvinga bort tankar på någonting som är ingenting som inte sammanfaller med någonting annat än dubbelslag och oreda. Allt är oklart och jag har ingen lust till det eller till att göra någon ledsen. Alls.

onsdag 11 maj 2011

vägarna hit.

När jag för tre år sedan satt avklädd på hans säng och hur min hud nästan brann av längtan efter hans händer, men han var berusad och berättade ynkligt för mig hur jag förtjänade någon bättre. Desperationen i mina ögon, i min andning, i mina fingrar som otåligt försöker få honom att älska mig eller åtminstone min kropp. Hur det alltid har handlat om bekräftelsen mycket mer än njutningen och hur jag kastades handlöst ner i ett gruvschakt utan kunskap om hur jag skulle förhindra det eller åtminstone dämpa fallet (och mamma säger jag vill aldrig att du blir så ledsen igen).

(Lyssnar på Kent, dricker rödvin och känner mig som sjutton fastän jag vet att allt som har hänt har tagit mig hit och format den jag är och kanske kan jag någon gång förändra det.)

låta gå.

42

Jag drömde om linfrön, långt varmt hår och att jag viskade i ditt öra

(men jag tror att jag bestämt mig för att sakna dig).

måndag 9 maj 2011

onyanserat.

Att sparka sig själv i magen genom att filtrera tomma ytor genom min smuts och vad som kommer ut på andra sidan är inte vackert inte ens i närheten. Jag hade gjort vad som helst för att inte vara som jag är när jag är precis som jag är utan ursäkter för min idioti. Klarar inte av att se huden läkt eller bröstet intakt när det spränger i varenda jävla nerv jag har utanpå och inuti. Kan jag kasta mig från balkongen eller skrika att fan jag älskar dig, nej jag älskar livet för mycket och dig för lite för att sluta andas sluta vara ärlig. Jag önskar att jag var ärligare inuti och inte bara utanpå. Gröten av gammal skit som samlats i mig och vägrar ta sig ur. Jag är trött på att vilja hålla händer och kyssa läppar och sen lägga mig ensam i min säng och drömma om någon annan jag varit, som om det var lättare då. Det var inte lättare då. Jag bara tror att livet var mer simpelt en sommar för fyra år sedan när jag hade hela kärleken utanpå min hud. Jag är trött på att inte låta mig själv ta vad livet ger mig. Hur ska jag sluta.


(Nu har jag lugnat mig.)

söndag 8 maj 2011

bitti.

majmorgon

Vaknar 03.49 efter många timmars sömn och morgonen landar på mitt bröst. Det är lika bra att gå upp och läsa tre dagars SvD bland kuddarna i sängen. Sommaren är tillbaka på en sekund och jag tar med mig Bodil Malmsten ut på balkongen efter att återigen ha konstaterat förvirringen (den stora).

morgonstunder & försmak.

Försommarguld på nyutslagna blad utanför fönstret. Nyss hemkommen från en stad i Polen. Det var vackert där, men kanske inte vackrare än här. Bara halsen ömmar, allt annat har jag lärt mig glömma bort. Den bästa tiden på året är nu och jag ska försöka att inte slå något i bitar.

tisdag 3 maj 2011

nej, förklara mig.

Kanske för att jag letar efter en far till mina kommande barn och en man att hålla hårt i handen resten av livet. Kanske för att jag nästan dog av brustet hjärta (ja, sådant händer) för snart tre år sedan. Kanske för att det inte är rätt. Kanske för att jag fortfarande tror att jag en gång till i livet ska känna marken försvinna under fötterna. Kanske för att jag inte längre kan lyssna till mig själv och tyda mina känslor.

Jag letar efter honom och jag dog nästan. Jag vet inte om det är rätt och jag tror aldrig att jag har kunnat förstå mig på sådant här. Jag vet bara att det finns någonting, någon, som ständigt surrar i mitt huvud. Jag vet bara att jag inte vet någonting.

söndag 1 maj 2011

majklänning och hjärnnystan.

grandma's dress #2

grandma's dress #1

När farfar för 30 år sedan fyllde 50 år köpte farmor en för dyr klänning eftersom farfar tyckte att hon skulle ha den. Kjolen är plisserad, mönstret får mig att tänka på en gammal flygvärdinneuniform och när jag har mig på den känner jag mig som en skolfröken eller kanske en person ur Lilla huset på Prärien. Jag försöker hålla kvar mitt huvud där, men istället tänker jag på saker som gör min hjärna till trasiga, trassliga trådar.