tisdag 19 april 2011

april, vad du gör med mig.

Stenplattorna leder mig till tåget där jag ser någon jag känner igen, men inte orkar se. Ett år tidigare hade jag vinkat, men idag tittar jag bort och ler för mig själv och undrar varför vissa människor är sådana som aldrig försvinner. Jag kliver på tåget och ser en av de där förbannat vackra pojkarna med lockar som skulle räcka till ett helt kollektiv. Han väcks fyrtio minuter senare av en kvinna med luddigt vitt hår som pratar om Anna Karenina och frågar efter vägen till Kulturhuset. Han svarar med mjuk röst, de går av och jag ser deras ryggar försvinna vid perrongens slut.

Nästa tåg är ett X2000 tvärs igenom landet. Landet som är så vackert i mitten av april: Solnedgången spottar guld där himlen tar slut och alla kullarna är gröna och träden står som pedistaler mitt i en öken. Håkan (ja, fortfarande) sjunger och sjunger och sjunger och snart är jag i staden där jag föddes och andas luften som bär havet med sig. Så jag älskar livet eftersom det just nu är tre timmar på ett tåg.

1 kommentar:

  1. jag tycker så mycket om din beskrivning av solnedgången. jag glömde visst att säga det förra gången jag var här, och läste det här inlägget. så jag säger det nu.

    SvaraRadera