fredag 18 mars 2011

-1-

13

det är som om jag vore femton år igen när han ber mig följa med honom hem och jag vänder i dörren för att skräcken sprider illamåendet i min strupe och jag är livrädd igen. livrädd för att känna någonting för någon som kanske inte är den han borde vara. så mycket enklare att stänga dörren igen och ta ett steg i taget hemåt och blodet som droppar på golvet.
jag blir aldrig äldre än att jag tänker att det är slutet på en era. inbillar mig gång på gång att man kan stänga dörrar till tiden, men det är fortfarande samma liv. ofrånkomligt samma liv och jag vill att det ska vara det. trots blodet, skräcken och korta, tunga ord från någon alldeles för vacker för mig.

ge mig ingen tid att tänka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar