fredag 30 december 2011

hemma.

Den här dagen känns oändlig. Jag är tillbaka där det är lite kallare, har åkt i nordöstlig riktning igen. Tanken var att jag nu skulle försöka sätta ord på hur det känns, men jag vet inte om jag vet hur det känns. Det känns lite som att ha verkligheten hängande runt halsen igen. Varje gång jag kommer hit igen blir jag förvånad över att det är här jag bor. Att jag har ett hem här. Nu är jag här i alla fall.

torsdag 29 december 2011

här är mitt år.

Klockan är 10.04 en torsdagsförmiddag i december. Det är plusgrader och blåser stormvindar utanför fönstret. För ett år sedan låg det snö i hela landet och jag läste romaner från sekelskiftet. Det är tillbakablickandet jag tänker på nu. För några dagar sedan skrev jag den där årssammanfattningen och den blev mest tung. Därför tänker jag skriva om den nu och tillåta mig själv att se att det här året har varit mycket mer än tungt.

2011.

söndagar

Bestämde mig för att inte avsky vintern och det fungerade. Trots snömassorna, isgatorna, minusgraderna och evighetsvintern så lyckades jag njuta av den. Drack glögg och tittade på På Spåret, umgicks med vänner jag uppskattade och pussade väl någon på munnen utan att veta vad det betydde. Gick på årets enda teaterföreställning - Ibsens Gengångare. 

avbrott

Lyckades på något sätt vara en duktig projektledare och tusen andra saker samtidigt, exempelvis student. Tog Gedin i hand och satt i möten hela våren. Lärde känna min namne som skulle visa sig livsviktig och spenderade många rödvinskvällar med henne. Gick på en live-spelning med Niki & the Dove och blev lite småförtjust. Träffade en ung man som överöste mig med vackra ord och blev lite småförtjust.

Kraków

Åkte till Kraków när terminen var nästan slut och höll handen några fantastiska dagar, inbillade mig att det inte behövde få konsekvenser. Det fick konsekvenser. Såg Anna Järvinen live och hon såg trött ut, men fin. Kramade ut det sista av studentlivet inför sommaren och drack mer rödvin än vad jag läste estetik, men det gick vägen.

det utav sommaren

när vi går genom tiden

Åkte hem till västkusten över sommaren. Mest innebar det att jag stängde in mig på kontoret i nio veckor, men också lite Vi drar till landet-festival och Håkan Hellström i Varberg. Längtade tillbaka till studentstaden och livet. Ville skicka sms om vardagliga betraktelser, gjorde det inte.

repeat

Återvände i slutet av augusti till lägenheten på femte våningen och sen började hösten. Det som varit fint med den här hösten har varit de där vännerna som plötsligt visar sig finnas lite extra, en utekväll med lillasyrrot och dansgolvskyssar som gav gymnasiefeeling, att jag äntligen börjar känna mig lite klokare igen och får tro att min hjärna faktiskt duger till något. Den slutgiltiga summan för hösten och vintern slutar ändå på minus, men just nu tänker jag bara låta det betyda att jag nästa år kommer börja på plus. Jag lärde mig en del utav dig, 2011.


söndag 25 december 2011

hjälp mig att andas.

Min familj är fin. Alla vill mig väl. Jag pendlar mellan sömnlöshet och isolation på övervåningen. Väldigt sällan umgås jag och ler. De är nog arga på mig nu. För att jag förstör. Obekväma med att jag är oberäknelig. Anklagande, fast jag vet om det och inte kan förändra det. Inte nu. Ikväll är det den årliga hemvändaraftonen. Jag tvingas inte till småstaden, men jag tvingas. Min bästa vän, en av mina bästa vänner, är där. Jag måste hålla hans hand lite. Veta att jag fortfarande har en plats. Nu pendlar jag igen, mellan en svag förväntan och elefanten, spindlarna och tårarna. Jag får andnöd. Snälla, bli inte arg.

fredag 23 december 2011

hej audrey.



Utan ord därav två fotografier på den vackraste i världen.

torsdag 22 december 2011

kom.

Är här.
Vill åka kors och tvärs över landet.
Vet att det inte hade hjälpt.
Pappa frågar.
Jag har inga svar.
Håll min hand.

tisdag 20 december 2011

This is it.

Den här terminen tar slut idag. Enligt kalendern pågår den en knapp månad till, men i mig så slutar den idag. Jag tar tåget femtio mil i sydvästlig riktning och det kryper i mig (ja, igen) och jag mår illa (ja, igen) och jag är lite glad (ja, igen), men mest orolig (ja,igen..). Det känns mest av allt som att jag har släpat mig fram genom fyra månader och bara väntat, väntat på något bättre. Det där bättre har inte dykt upp än. Jag är ledsen över att mitt psyke slösat bort en hel termin av min universitetstid, för det är så det känns. Samtidigt vet jag att jag inte kan tänka så, för vad ska man göra. Nu är det hur som helst den sista dagen här och jag kommer somna hos mamma och pappa sent ikväll och imorgon när jag vaknar är jag på en blöt västkust.

Jag har funderat fram och tillbaka kring en årssammanfattning. Det tar emot eftersom jag trodde att hösten skulle ta vid där våren slutade, men istället för att kommer ytterligare ett steg framåt tog jag tusen steg tillbaka och jag vet inte om jag vill se det. Vi får se.

måndag 19 december 2011

någon del.

Vi står och tittar ut genom fönstret. Det är grått. Kommer du ihåg att det var såhär det såg ut redan i november?, frågar jag. Han tittar ner på gatan där två hundar och två människor går. Det skvätter när tövattnet forsar ut ur stuprören.

- Du vet att det inte är ditt fel, fortsätter jag.

Han frågar om jag vet hur de märkte att hon hade legat där länge. Jag svarar att jag inte vet. Han berättar att granen var helt utan barr, att de låg bruna och torra i drivor på golvet under de kala grenarna. Det är fruktansvärt, men det är inte ditt fel, säger jag. Han vet om det, men det hjälper inte.

- Vill du berätta vem hon var?, frågar jag.

snö på slottet.

Det snöar under ett dygn, kanske två. Vitt, men inte vinter, bara blött. Det här är inte fjolåret. På en fest sitter jag på helspänn i tre timmar. Livrädd för att bli lämnad, livrädd för att bli tvingad in i en social situation jag inte kan hantera. Jag förstår allting efteråt. När hon går förbi mig vänder hon ansiktet bort från mig och det enda tillfället är förlorat. Jag tänker att jag kände igen bokryggen och att mina blöta strumpor blir en påminnelse mot hans golv.

lördag 17 december 2011

nu - sen.

Sista helgen i studentstaden på den här sidan om nyårsafton. Igår rödvin, glögg, öl, cigaretter, dåligt ljud, tråkigt dansgolv, goda vänner på mattan klockan halv fem. Idag blir ungefär likadan. Det blir intressant, troligtvis roligt, dansant och sen går jag hem och sover. Nu längtar jag till mor och far. Jag inbillar mig att det blir några lugna veckor och att jag kan stänga av mobilen och sova tio timmar per natt. Det visar sig.

onsdag 14 december 2011

Inatt drömde jag om sommaren.

Liv

Det blommar nu också. Gräsmattan är vitprickig av små, små blommor. 
Varken kyla eller värme. Mest fukt.
Jag jämför vinter, med vinter. I afton vernissage. Likt december året före.

måndag 12 december 2011

ärligt. ärligt talat.

precis som du

Så fort jag tänker tanken att nu ska jag få det att bli bra då vänder det i halsen och min bröstkorg drar ihop sig likt en knytnäve (kursansvarig i skrivarkursen jag läste för ett par år sedan hade menat att en bröstkorg inte kan dra ihop sig så). Precis så känns det. MEN. Och jag menar det här: nu slutar jag älta vad jag tror mig ha gjort fel och varje hålla hand-minut jag har haft. Det må så vara att jag har kastat bort någonting väldigt bra, men det är inte ursprunget eller anledningen till någonting alls. Allt jag känner har sin början i vad fotografiet visar - mitt bröst. 

Halvvägs genom julkalendern snöar det utanför mitt fönster och inne luktar det sött av hyacint. Jag kan inte sova och är ledsen över hur den här hösten och vintern artat sig, men det är inte hans fel och med all cynism jag kan uppbåda hävdar jag att det snart gått över. Den kreativa kick jag just nu omfamnas av i och med min sömnlöshet ger mig direktiv och främst talar den om självrespekt. Jag har raderat fyra telefonnummer och läst skönlitterärt för första gången på veckor (Tikkanens Män kan inte våldtas). Jag måste hitta tillbaka, bara en liten bit på vägen, hur ont det än gör när jag tänker den tanken. Hur illamående jag än blir. (Ungefär här känner jag igen den milda manin som kommer i perioder.)

lördag 10 december 2011

lite ont, igen.

Jag tänker att det egentligen inte handlar så mycket om kärlek och sen ångrar jag mig nästa direkt. Ibland förstår man ingenting. Det finns vissa människor som jag helst utav allt vill knyta fast i mig med små band och alltid, alltid ha dem kvar. Personer som får mig att bli lite bättre än vad jag är och gör att livet fungerar lite mer. Ibland inser man inte hur bra de där personerna är förrän de är borta. Det äter mig. Inifrån och utifrån så gnager vassa små tänder på allt och det svider och kryper och jag mår illa, igen.

Hur kan man inte förstå att när man somnar bredvid någon som ett litet barn efter bara några minuter, då är det kärlek. Att inte ligga vaken halva natten och oroa sig över hur håret luktar när han begraver ansiktet i det eller om han kommer att lägga handen på ens mage och tycka att den är alldeles för mjuk, att bara somna, det är kärlek. Eller när man sitter skavfötters på en balkong i maj och båda två är ledsna och arga och det enda man vill är att luta huvudet mot hans bröst och glömma allt argt och ledsamt för en liten stund, det är kärlek. När fågelhjärtat bankar sönder bröstet och man ligger på rygg på golvet och gråter och ringer sin mamma för att det inte finns någon annan att ringa.

Säg inte att det inte är kärlek.

fredag 9 december 2011

I

Jag skrev poesi redan innan
jag kände begreppet
Det är en trevande kliché
att säga att luften syresätt så
även om det är sanning
Nu är luften trög
Mina framtänder tycks växa
kryper i halsen
Det här är viktigt
Hur jag kvävs

torsdag 8 december 2011

vill fly med bröstet.

Vi kan väl åka iväg någonstans nu, du och jag. Du kan stänga av mina tårkanaler och blåsa sval luft på mina kinder. Jag låter dig bestämma resemålet; Det spelar ingen roll om det blir isblå, östtyska industriområden eller sandfärgade, sydeuropeiska medeltidsgränder. Jag vill bara att vi åker iväg någonstans nu, du och jag. Känslan, när man lämnar Sverige. Den inbillade flykten eller den verkliga. Jag vill åt den förlösande strömmen i bröstet. Nu har jag gett dig mina händer så många gånger. De finns där framför dig och jag vill inte längre ha dem. De är dina att hålla, omöjliga att göra sig av med. Jag har klämt fingrarna i dörren, jag ser hur jag klämmer fingrarna. Allt kan inte vara gott. Det är som om det måste göra ont. Jag klämmer fingertopparna och knogarna och den stora muskeln. Det bara svider, som en retning, jag blöder aldrig. Nu åker vi.

tisdag 6 december 2011

hej

sen kommer våren

Jag tänker att det vänder när man inte märker det och sen är det plötsligt vår igen. 

fredag 2 december 2011

repetition.

Det har varit tyst här ett tag. Inte överdrivet lång tid, men mer tid har passerat än vanligt. Varför? Jag har försökt hitta ord som handlar om någonting annat. Det blir tröttsamt i längden att bara hitta ont i hjärtat här. Och jag har ju mer än ont i hjärtat. Jag har en julstjärna i fönstret och vänner som lyssnar och pratar och dricker glögg och vin och öl och kaffe med mig. Uppenbarligen räcker det inte. Varken för mig eller någon annan. Det är så många som är ledsna den här hösten, den här hösten som övergått till vinter. Jag drömmer om att någon håller min hand ena natten för att sedan vakna med hjärtklappning nästa för att jag tror att dagarna har gått snabbare än vad de egentligen har. Det är konstigt hur det spränger i bröstet, ibland är det en ballong som blåses upp innanför revbenen, ibland en elefant som krossar min bröstkorg. Illamåendet och huvudvärken. Ni ser, det blir fortfarande ont i hjärtat. Jag ska försöka lova att nästa text blir någonting annat.

måndag 28 november 2011

fragment

/pratar kvinnlig orgasm på väg ut och jag anar sjuhundrafemtio centiliter vin i min kropp/hon berättar om tidiga tonår och jag önskar att jag kunde skämmas, men jag kan inte skämmas, jag dömer fortsatt/det vänder sig i magen som när man ätit för mycket salt trots att jag egentligen borde vara hungrig/"jag vet inte hur du ser ut egentligen"/jag tänker inte skicka något kort

fredag 25 november 2011

det här är verkligen livet.

Tiden har rusat sedan september och det är en mardröm att vakna i slutet av november och förvänta sig en månad som enbart består av en siffra och inse att det istället snart bara är trettioen dagar kvar på det här året. Någon gång i början av tjugohundraelva önskade jag mig en fortsättning och nu känns allting mer som ett vakuum eller tusen avslut. Underligt nog så har ju livet just fortsatt. Dag för dag och månad för månad så har livet fortsatt och jag har skapat mycket av vad som är kvar idag. Det är varken fruktansvärt eller mardrömslikt det jag står inför nu, men att ha slumpat bort hela hösten känns ändå som en mardröm.

rött&blått

här

Här, du får mina händer och jag tar värmen från din skjorta. Det smakar hud och kärlek så här i efterhand och medan allt annat skrapats från insidan av mitt huvud finns lugnet som gjorde det lättare att andas kvar.

tisdag 22 november 2011

november.

11.11


och det fortsätter.

Jag brukar tänka på vad det var som gjorde mig irriterad och trött på dig. Det kanske blir lättare att sluta sakna då, inbillar jag mig. Om jag har tur kanske mina ögon slutar svida och sprängarbetet i mitt bröst kanske upphör. Så jag tänker på hur du dansar eller dina oändligt långa resonemang om saker du inte tycker om. Det brukar fungera en liten stund och jag känner vad jag kände vid de tillfällen då jag bara ville fly. Men när den lilla stunden är över så minns jag vinterkvällar när vi var sist kvar på dansgolvet och alla våra vänner hade gått hem och jag minns vad det var jag brukade hylla hos dig redan innan jag förstod varför jag gjorde det; en förmåga att uttrycka i ord vad du vet och tycker. Egentligen ville jag bara fly, precis som vanligt. Ibland tänker jag att det kanske var lika bra. Konstigt nog lyckas jag ändå inte ta mig härifrån.

söndag 20 november 2011

igen. igen, igen igen.

Det är så fint att vi sitter i samma rum och att du sitter i soffan mitt emot mig och att du tittar mot mitt håll och att vi umgås med samma människor. Det är så fruktansvärt att vi inte byter ett ord på fyra timmar. Jag har sagt att jag inte tänker skriva några fler meddelande och den här gången tänker jag stå för det. Annars hade det här inte gått att läsa här.

lördag 19 november 2011

om personen.

Fram till för inte alltför längesedan jämförde jag alla med en person. En person som formade den jag var fram till en viss punkt, men på intet sätt är avgörande för den jag är idag. Även om jag vill inbilla mig att ingen skapar mig, så har jag förstått att alla skapar mig. Så den personen gjorde mig till mycket av den jag är idag, men för en stund sedan släppte jag taget och för en stund var jag mig själv och dömde ingen utifrån den ram denna person lämnat efter sig. Sedan kom en annan person, en ny person.

Ikväll står jag och håller i någons händer, det är ett ganska löst grepp och han ler mot mig och jag ler mot honom och min blick är inte fästad i hans. Min blick är överallt och ingenstans. Jag tänker att egentligen vore det inte fel, men i slutändan så halvspringer jag nedför trappan. Det kom någon och avbröt och nu är jag glad för det. En del av mig tror att efter att jag lyckades hitta en ny person kan alla vara nya personer. Det är dumt. Inte bara dumt, för givetvis kan alla vara nya personer, men det innebär inte att alla är den nya personen. Ikväll finns ingen ny person och jag ska inte tvinga in nästa nya person bara för att den personen som nu är min ram inte kunde vara min helhet.

Förstår ni? Jag förstår att det är kryptiskt. Men i mitt huvud är det precis så här. Jag hade en person, sen hade jag ingen och nu har en annan person blivit det jag jämför allt med. Så länge jag jämför, så vet jag att det inte finns utrymme för en ny person. Jag längtar, givetvis, efter den stunden då personen jag jämför allt med är min person.

fredag 18 november 2011

Vad jag aldrig trodde att jag skulle känna.

Du håller min hand och skrattar åt någonting jag säger. Jag har med avsikt ökat på stegen för att komma före de andra. Nu är eftermiddagen ingen annans än din och min och vår värld är för stunden lite bättre än alla de andras. Egentligen har jag ångest över precis allt vi gör hela tiden, men över ångesten ligger tryggheten som en varm och vacker filt och därför låter jag min tumme smeka din handrygg medan du pratar. Du har inte fått se mig gråta än, men redan sagt att det går bra om jag vill gråta för då kommer du att trösta mig. Det är en bild du har av tvåsamhet: att få vara den trygga mannen. Jag kommer att låta dig vara den personen i ungefär två dygn till, sen kommer jag att släppa din hand och intala mig själv att jag gör det för vår skull. För din och min och för att vi inte är ett vi. Du kommer att få se mig gråta. Ett halvår senare kommer jag ha hittat tillbaka till mitt värsta bröstont och önska för allt jag är värd att du inte hade hittat en ny hand att hålla, ångrat med allt vad det innebär att jag tänkte ungefär en gång för mycket på det vi som inte längre är i närheten av att vara ett vi.

brösttemperatur.

Det är fredag, mina ögon svider och kaffet är varmt. Allting är giftigt, dyrt och skadar vad som är levande. Det är så vi har format världen och nu ska vi väja för konsekvenserna. Mina egna konsekvenser hälsar på mig under de minuter då jag inte riktigt är vaken, inte riktigt sover. Tiden går och jag vet att det är det enda rimliga, men jag önskar mig tillbaka nästan varje dag för att slippa väja.

måndag 14 november 2011

För att det finns ett hopp.

Snubblande svackor, blicken bortanför fönstret och ledsna leder. Jag ber om ursäkt, sedan ber någon annan mig om ursäkt och så ber vi om ursäkt förbi varandra. Hans ögon är som vilka ögon som helst nu och jag undrar vad jag någonsin såg. Förstås såg jag ingenting mer än värmen och allt svalnar. Mitt i natten när jag ännu inte somnat radar jag upp dem i mitt huvud och jag vet vem som är ensam kvar och skapar tomrummet bakom ryggen. Jag är fortfarande rädd och ytterligare lite mer cynisk än för en vecka sedan, men om det fortsätter såhär så ser jag att det går att vända.

söndag 13 november 2011

13.

När en dag känns som den här dagen och jag konfronteras med vad jag redan vet: alla dagar är inte vidriga. Det är då jag blir rädd för vad dåliga dagar gör med människan och det är också då jag får förståelse för det. Jag önskar att jag kunde göra upp en plan för hur jag skulle bli av med de värsta dagarna igen. Det går inte. Tills dess ska jag bara försöka andas genom dem.


För övrigt går det en superviktig dokumentär på tv om kön, plastikoperation och kvinnor. Det är viktigt.

lördag 12 november 2011

12.

De där sekunderna, minuterna eller timmarna när det känns som att det fungerar: Det kommer att ordna sig och jag behöver inte bära på det längre. Jag är rädd att de kommer för sällan. Dansen över bröstet, tunga steg. Jag ser inte tiden då det inte kommer att kännas såhär och det gör mig givetvis ledsen. Det gör mig givetvis väldigt ledsen. Det gör mig också ledsen att jag skapade den här ytan för att jag skulle få göra det jag gör bra och sprida det jag hoppas ska ge någonting, nu känns det som en bubblande, giftig gröt som sprider smitta. Någon slags ånger, ledsamhet, dåligt samvete, men i slutändan mest smärta.


Och jag saknar. Gud jag saknar så jag inte förstår någonting. Och jag förstår ingenting.

torsdag 10 november 2011

tio.

Sanningen fast jag måste vara tyst nu för man kan inte upprepa sanningen heller. Det är svårt att tänka klart när nästan allt går till att tänka inåt. En liten stunds frid för att jag måste prestera och sen tillbaka i promenadspåret och jag försöker reda ut. Jag har skjutit ifrån och sagt förlåt och det är bara förklaringen kvar och den består av två ord som ofta är tätt sammanlänkade: flykt och rädsla, rädsla och flykt. Flera gånger i timmen måste jag tänka "andas, andas med magen" och så suckar jag djupt. Vill att helgen ska ta slut, vill visa vad jag kan, vill att helgen ska börja, vill sluta prestera. Blir arg för att det här slösar min tid, min viktiga tid. Så tröttsamt och inte alls insiktsfullt, men precis som det känns. Väntar på minusgraderna och skäms för att jag redan fryser, mina läppar svider och jag trycker in fingrarna mellan revbenen och gräver efter syftet med det här. Vill säga något mer.

onsdag 9 november 2011

Ungefär lika snurrigt som i huvudet. Kaos.


Försöker inleda den här raden med något slags sinnestillstånd, men vet inte riktigt vilket jag ska välja: Det där jag vaknar på morgonen och det inte känns så jobbigt att gå upp, alls? Kanske ska jag ta det där jag försöker trampa genom asfalten när min rygg och armar invaderas av kalla kårar och spindlarna, alltid samma spindlar? Eller kanske det när jag vet precis vad jag saknar och hjärtat hugger? Troligtvis blir det tillståndet då jag vill kräkas, har småkryp över hela kroppen och inte förstår hur det ska ta slut, men jag hade lika gärna kunnat välja det där jag ler. Jag skrev för ett tag sedan att jag inte ville vara rädd för mig själv. Det är underligt att tänka på kontrollen, jag försöker forcera bort behovet, samtidigt som jag helt tappat förmågan och ibland har den ända ut i naglarna. Ni förstår, jag förstår inte hur det blev såhär. 

(Och ändå har huvudet lugnat sig och trycket krympt för jag inbillar mig att jag vet lite mer. Kanske har det bara flyttat runt i kroppen. Kanske vet jag ingenting.)


november 9.

Morgonsolen i ögonen och sakta kommer vintern. Jag ser inte riktigt slutet. Vi måste gå tillbaka. Hela tiden upprepar jag man får inte ångra sig. Allt ångrar mig. Och så tryggheten i oron och osäkerheten över vad som är.

Det är ett år sedan snön kom.

tisdag 8 november 2011

november.

känner igen
mönstret i bröstet
att inte våga känna efter

ser varje linje i spegeln
försöker tänka rätt
vill bara fel

vill verkligen bara fel

måndag 7 november 2011

Ett försök.

april

Någonstans tycker jag ändå att det är fint. Att äntligen kunna känna efter igen. Den här gången vet jag vad det är och även om det är som det är, blev som det blev och var som det var så känns det lite fint. Det är konstigt och fel, men jag antar att nästan all kärlek gör världen lite bättre. Även den som känns som grus i bröstkorgen. Känslan av att ha lagt någonting väldigt trasigt på en väldigt ren yta, ett nytvättat lakan. Det går åtminstone att se vad som är fel och kanske går det att göra det helt igen.

Kärleken, inte som jag minns den, men som den är.

Det tar sådan tid ibland. Att förstå vad det är som växer i bröstet. Kanske ett år. Kanske ett halvår. Plötsligt är det som om någon ritar ett diagram av allt kaos i huvudet och varje detalj blir glasklar. Varje detalj. Nu har jag ett diagram och jag har förklaringar, motiveringar och tydliga drömmar. Åtminstone på ett plan. Det är förstås för sent nu. Det tog ju sådan tid. Någonstans känns det ändå så mycket bättre. Trots att det är helt fruktansvärt.

söndag 6 november 2011

..gör något.

Mitt bröst vibrerar. Jag har glömt hur det känns när överarmarna är spindelfria. Kilometer efter kilometer läggs på mina knän och de värker. Jag försöker bara andas. Till slut kommer det inte att spela någon roll. Därför kan jag likaväl trycka på [Skicka] och sen kasta telefonen från balkongen. Om jag bara förstod varifrån detta kommer. Är det ens sant det jag skriver?

: Jag måste ta ett beslut och sedan måste jag gå vidare. Det här fungerar inte.

Ja, det här är till dig, om dig och precis såhär är det.

Lördag och jag grät inte. Söndagen har tagit sig nästan två timmar in i mitt liv och jag gråter inte. Det är smärtsamt, men jag vet inte hur smärtsamt för jag känner mig domnad. Som om allt jag någonsin känt är ställt på ända och det hjälper inte att jag får höra att jag borde ta beslut nu. Jag sa ju att jag inte skulle ta beslut. Förvisso menade jag rent logistiska beslut, men det hade gärna fått gälla även de känslomässiga. Varför ska jag rota i någonting som inte bara sårar mig, men även någon jag bryr mig väldigt mycket om, när det ändå inte kommer leda till någonting annat än samma förvirring som jag har tampats med sedan en sen majafton tidigare i år.

Det finns en promenad som jag minns tydligare än någonting annat. Det är en promenad som tog mig från en säng klockan halv fyra. I början av maj snöade det och jag hade legat på en axel jag egentligen inte ville lämna. Hade omständigheterna varit annorlunda hade jag stannat och var någonstans hade jag varit idag om utgången hade blivit den där omständigheterna vore annorlunda? Jag ville stanna. Jag minns hur tankarna liksom fäktade sig fram och tillbaka mellan mina tinningar och jag ville vända och gå tillbaka och aldrig igen gå utanför det där rummet. Nu är vi, minst sagt, utanför det där rummet och varje gång jag ser taket på det där höghuset så vill jag gråta. Jag är glad att du har träffat någon som vill vara med dig överallt och ingenstans - hela tiden, men jag är ledsen över att det inte är jag. Jag är innerligt ledsen över att det inte är jag.

Varför tänker jag att jag ska lösa det här? Varför tänker jag att jag ska få dig tillbaka? Och kanske mer aktuellt än någonsin: Varför vill jag ha dig tillbaka?

lördag 5 november 2011

Lördag.

Jag sa någonting om att det känns som att ha gjort slut och sen skrev jag någonting om att mitt hjärta inte känts såhär krossat sedan tjugohundraåtta. Det tar tid för mig att förstå, men nu har jag gjort det. Inte är det konstigt att det känns som det enda uppbrottet jag upplevt när jag beter mig precis som mitt enda ex.

Nu klappar jag mig själv på huvudet, andas lugnt och säger det ordnar sig, det gör ju alltid det - det vet du. Jag har bestämt mig för att ordna upp det här och även om jag ännu inte vet hur eller egentligen varför så kommer jag att göra det och det kommer att gå vägen. Dessutom har jag gett mig själv beslutspaus fram till mars. Det betyder fyra månader av nuet. Det måste gå vägen.

Ikväll ska jag dricka kvarglömd öl och absolut inte gråta. Jag lovar.

norlin + järvinen


Absolut finast just nu.

fredag 4 november 2011

27

Texter om ångest. Texter om illamående. Texter om ett stressat hjärta. Texter om att inte duga. Texter om att ångra sig själv. Texter om saknad. 

Det är verkligen ingen rolig textsamling det här.

3 förlåt

...förlåt för allt jag kommer att säga till dig om en timma eller kanske förlåt för allt jag inte kommer att säga. Förlåt för att jag ringer och pratar utan att andas och sen sjunker ihop och gråter. Förlåt för att jag inte har sagt någonting tidigare, förlåt för att jag säger något alls.

...jag vill säga förlåt för att jag vet att du skulle vara så besviken på mig. Du skulle vara förvånad och stolt, men du skulle vara så besviken också. Förlåt för att jag fortfarande beter mig som du gör trots att det har gått åtta år och jag borde låtit dig växa upp.

...förlåt för att jag inte kan älska er lika mycket som ni älskar mig. Förlåt för att jag måste ha er på avstånd för att kunna vara familj. Förlåt för att jag inte vet hur jag ska hantera er smärta när ni kan hantera mig.

torsdag 3 november 2011

onsdagslivet.

Fick rödvin, balkongcigaretterna, dansgolvssvetten och lite mer. Det fina i att ta Håkan och BD hit och skapa ett litet Göteborg, men också det felaktiga i det. Jag känner mig som sjutton, men med ett mycket äldre hjärta som vet att ingenting varar och trots att det var åratal sedan jag hade tandställning känns kyssarna precis som gymnasiets tandställningskyssar på fyllan. Men det var fint. Det var fint med rödvinet och dansen. Det var fint med kyssarna och det där hoppet som alltid vaknar oavsett vem och hur och när. Det var fint att någon log och tittade mig rakt in i ögonen. Det är fint att människor lägger armen kring min midja eller kramar mig och jag tycker att det är fint att hålla om dem tillbaka.

onsdag 2 november 2011

Rödvinslängtan

matthäng

Rödvinslängtar, tänker sitta på mattan och dricka rödvin, stå på balkongen och röka cigaretter, dansa på ett svettigt dansgolv, ignorera bröstet. Jag måste.

tisdag 1 november 2011

hej november, nu är det såhär.

Perspektiv som leder till handling och där det äntligen kom något ur det som känns förlösande trots att mitt bröst är tjockt och jag inte lyckades idag. Inte lyckades prata, le och vara som vanligt. Allt jag skriver nu känns så gnälligt, ledsamt och egocentrerat. Jag önskar inte att någon tycker synd om mig, jag vill bara ha det sagt. Det enda jag behöver är en ventil. Nu är jag någonstans där jag inte kan andas ordentligt, där jag gråter på allmän plats och där jag tappat hunger och genuin glädje. Allt som är möjligt vill jag lyfta av min bröstkorg. Jag vill inte behöva vara rädd för mig själv.

måndag 31 oktober 2011

om det går.

x

Det är konstant nya vågor som sköljer rakt över livet. Jag håller stenhårt kring min bröstkorg samtidigt som jag pratar, ler och kämpar för att inte börja gråta. När jag reser mig upp måste jag luta pannan mot dörrposten, det blir nästan svart. Under tiden jag försöker leva precis som vanligt och prata, precis som vanligt, attackerar mitt huvud mig med uppmaningar och sarkastiska kommentarer. Så kommer jag hem, in och får ta paus. Då nås jag av det sorgligaste besked jag fått på flera år och försöker tänka klart, vara vän och samtidigt inte kasta mig själv åt ett annat håll för att mitt ont inte går att mäta med hans. Hur säger man att det inte är så bra just nu, utan att bli någon annan?

söndag 30 oktober 2011

kan inte andas.

Du känner dig helt utan sammanhang. De ler mot dig, men du känner dig helt utan sammanhang. Rivsåren sträcker sig från dina öron och ner på dina handleder. Du är full av blåmärken och känner dig helt utan sammanhang. Klockan två vaknar du och dör och vaknar och dör och du vaknar och dör. Du lever, men du är säker på att du dog. Du har lärt dig hälsa, säga det är bra och du säger det. Igen. Dina rivsår längs med halsen och det är bra. Du vaknar och dör och det är bra. Du ler, det är bra. Vad du egentligen vill säga: Allt du sa det stämmer nu och allt jag sa det finns inte, förstår inte.

lördag 29 oktober 2011

Den lilla kroppen

51

Ofta tänker jag på ideal. Det finns så många tusen, men mest tänker jag på vårt kvinnliga kroppsideal. Vad som faktiskt påverkat oss. Hur det blev såhär och varför vi i så stor utsträckning tagit till oss en helt orimlig norm.

När min mamma var omkring tjugo år gammal arbetade hon i en godisbutik. Hon har berättat för mig att hon gick upp ganska mycket i vikt under den här tiden och att hennes kollegor kunde skämta om det. Detta är något som förvånat mig. I min värld kan man inte påpeka att någon har gått upp i vikt, absolut inte skämta om det. Mamma förklarade att hon inte upplevde att det då fanns inte samma oro kring ätstörningar och vikthets. Det här var tiden då sjuttiotal blev åttiotal.

Jag är född 1989. När jag var nio år gammal stod jag och två eller tre andra flickor i min klass med ett måttband och mätte våra midjemått. Trots att jag var ett litet barn så var mitt midjemått någon centimeter större än de andras. Vad säger det - att jag fortfarande idag minns detta så otroligt väl? Vad säger det om den generation som vuxit upp under de senaste tre decennierna?

Jag tänker inte gå närmare in på min egen relation till min kropp, andras kroppar och faktorer som mat och träning, men det är en inte helt okomplicerad historia. Saken är den att jag har svårt att förstå att det finns någon som varit tonåring de senaste årtiondena som inte har en komplicerad relation till sin kropp. Kanske säger det mer om mig än om vår samtid, jag är inte säker. Mer komplicerat är dock inte denna text än att en enda fråga kvarstår:

Hur blev det såhär?


fredag 28 oktober 2011

De senaste dagarna.

oktober '11

Byter hårfärg till något nygammalt och närmar mig en mer ursprunglig ton. Det jag tror ska bli veckans värsta dag blir istället den bästa och jag skriver slarvigt om att jag är glad i min dagbok innan jag somnar. Vaknar och kan knappt stå upp, min navel vilar mot ryggraden. Vill inte finnas när vi möts och det känns som att det ösregnar, det är nog enklast att inte säga hej.

onsdag 26 oktober 2011

Som det är, precis nu.

Allt som är fint i oktober när jag försöker älska hela världen. Som att världen går i ljus, varmröd och det är kolsvart ute klockan sex. Vid samma klockslag brygger jag lite för mycket kaffe och hör att min granne är vaken för han spolar också vatten. Han är gammal och går dubbelvikt och jag tänker att man måste ha en innehållsrik vardag när man tvingas vara vaken så många timmar och lever ensam.
Fast ändå all smärta för hur mycket jag än försöker älska världen så somnar jag inte om nätterna och mina tankar far runt i huvudet och tillslut vill jag kasta mig in i väggen för ingenting hjälper. Jag förstår vad jag saknar och det är min värld, med människor som är mina. På intet vis känner jag mig ensammast i världen, men ibland bara undrar jag hur vissa behåller sin trygghet?

tisdag 25 oktober 2011

En bit svar.

aprilkväll


Jag längtar efter:
Onsdag eftermiddag när en av mina kurser är avslutade. Tryggheten i något annat än mig själv och det som är mitt.

Jag är ledsen över:
Att jag behandlat människor fel och tappat dem på vägen.

Jag äter helst:
Jag har tappat aptiten. Havregrynsgröt är dagens bästa.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
Det vet jag inte alls vad det skulle kunna vara.

10

Det finaste jag vet är:
Ärlighet.


Jag läser:
Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Strindberg väntar på nattduksbordet.

Jag är galet stressad över:
Framtiden. Att allt efter maj 2012 är dolt i oklarhet.


Jag lyssnar helst på:
Precis nu är jag väldigt förälskad i Patrick Wolfs senaste.

Jag drömmer om:
En anledning att stanna kvar.

Jag blir nostalgisk av:
Känslan av november och december i fjol.

måndag 24 oktober 2011

Allt som tagit mig hit.

44

I mitt bröst är jag här. Det är tjugohundratio och minusgrader. Dit vill jag tillbaka. Detta saknar jag.

söndag 23 oktober 2011

Den provokativa accessoaren


Rökande 18-åring sommaren 2007.

När jag var femton år rökte jag min första cigarett. Det var midsommarnatt och jag hade väntat på den cigaretten länge. Jag rökte med förväntan och glädje, den här cigaretten skulle ju komma att förändra mig och hur andra såg på mig. Cigaretten skulle få mig att bli någon jag ville vara.
Tidigare hade jag varit en aktiv motståndare. Tobak var det dummaste jag visste och jag propagerade högt och tydligt om det idiotiska i att röka. Om nätterna sov jag stolt i gamla Non-smoking generation-tröjor.
Jag kan inte svara på varför min inställning förändrades. Kanske är det något jag kan skylla på puberteten. En sak jag vet säkert är att jag efter att jag hade rökt den där första cigaretten fortsatte att röka. Jag rökte mig genom hela gymnasiet och fortsatte på mitt första jobb och i mitt första förhållande. Jag rökte på universitetet i Göteborg och jag rökte på mitt lagerjobb utanför Oslo. Jag har fimpat cigaretter i Frankrike, Tyskland och Polen. Idag är det över sju år sedan jag tog mitt första bloss.

Det finns ingen som röker i Sverige idag som inte vet allt om de risker som rökning medför. De flesta vet också vilka hål tobaken gräver i plånboken och hur röken, om den får gro ordentligt, sätter en unken prägel på vinterjackan och sommarklänningarna. Även jag vet allt det här och som rökare blir man dessutom ständigt påmind av människor som tycker om att påpeka den självklara idiotin i att röka.
Under min egen tid som rökare har jag aldrig mått bra av cigaretter. Somliga av mina vänner har hyllat nikotinets rus. Jag har själv alltid blivit trött och sömnig av det. Min mage har dessutom dragit ihop sig i kramp och varje förkylning har följts av hysteriska perioder av hosta. Däremot har jag alltid älskat estetiken kring rökning. Det stilfulla i att suga på en tunn tobaksrulle. Rökning som image. Jag kunde inte se mig själv utan attributet cigarett, trots att jag visste om att jag kunde klara mig utan nikotinet.

Plötsligt hände det ändå: En söndagseftermiddag för snart två månader sedan rökte jag en cigarett och jag mådde precis som jag brukar må: Dåligt. Jag kände mig äcklig och på riktigt smutsig inuti. Tanken for genom mitt huvud – kanske ska jag sluta. Aldrig tidigare under de sju år som passerat har jag sagt rakt ut att jag ska sluta röka. Jag har väntat på dagen då min vilja att sluta skulle vara starkare än den att faktiskt röka. Den här septembersöndagen rotade sig den viljan.
Mitt tolvåriga jag skulle håna mig för att jag gett sju år av mitt liv åt tobaken, men jag hoppas att hon också skulle vara lite stolt över att jag slutade. Jag är stolt över att jag har insett att min kropp är den enda kropp jag får och om den ska se ut som jag vill att den ska se ut och om den ska bete sig som jag vill att den ska bete sig, ja då måste jag också behandla den därefter. Dessutom, när jag numera går förbi människor med en cigarett i handen, ser jag inte längre något stilfullt eller vackert, jag ser bara en människa som slösar sin kropp på någonting som luktar starkt och kostar mycket.

90 år av dans.


SVT visade en dokumentär om Anna Halprin igår. Det är någonting med dans, som att det jag ser går rakt in i min kropp.

http://svtplay.se/v/2576283/veckans_forestallning/dans_mot_alla_odds__anna_halprin

lördag 22 oktober 2011

en annan oktoberlördag.

xxxx

Han ligger bredvid mig med huvudet lutat mot ena handen och den andra på min mage. Det är mitt på dagen och jag håller på att somna. Vi ligger ovanpå överkastet och jag fryser lite trots att jag är fullt påklädd. Han säger något, jag hör inte riktigt vad. Mina ögon är slutna och jag lägger min hand på hans. Han trycker sina läppar mot min kind och drar mig intill sig, viskar: du lilla fina. Mitt hjärta känns för stort för kroppen, jag är så kär i allt han är.

fredag 21 oktober 2011

att inte vara tyngden.

Äsch, jag måste verkligen ta mig i kragen. Hälften av min tid tror jag att jag är den där tjejen som inte kan eller orkar någonting. När det där släpper så är jag ju inte hon. Egentligen vill jag göra allt och är lycklig och nöjd med lilla livet.

Idag ska jag ta hand om halsen, pyssla med tusen saker och försöka komma ihåg att jag är den där tjejen på fotografiet. Ingen annan.

59


torsdag 20 oktober 2011

torftigt.

5

Det blir en förkyld höst igen. En Melissa Horn-höst med obehag och värme i halsen. Vissa nätter sover jag inte alls, andra gånger kan jag inte vakna och när jag väl gör det vill jag bara sova igen. Det sitter en fågel utanför mitt fönster och jag minns inte om den kallas för blåmes eller gulsparv. Istället för att bädda sängen klipper jag av mina naglar och rycker kluvna hårtoppar från hårstråna. Det är konstigt hur det alltid blir såhär och när jag tänker på det ökar pulsen, fågelhjärtat fladdrar och hostar innanför bröstbenet och jag vill gömma undan allt det där som är jag.

(Ibland vill jag knyta nävarna och säga: Det var inte såhär det skulle bli. Men jag vet att det finns en mening någonstans. Jag ska bara hitta den. Den ska bara synas mer ofta. Vissa stunder undrar jag om jag lyckats välja bort livet. Jag hoppas inte det.)

tisdag 18 oktober 2011

vi kanske inte ska ses.

Kraków

Så, du kastar spindlarna över henne igen och låter dem krypa utmed hennes armar. Hon sitter bra där vid sjön, på stranden, med fötterna mot bryggkanten i vad som ser ut att vara en mycket obekväm ställning. Du tycker att hon sitter bra och låter de små, mörkbruna djuren hagla ner över hennes huvud och rygg. Ilska, obehag, illamående, trötthet, likgiltighet, saknad, avsmak - allt det du känner, det känner hon också. Är det bra så?

söndag 16 oktober 2011

söndagskärlek.

hemmet

Det finns så mycket saker som kan göra människan galen och så många delar av livet som bara trasar sönder och sårar, drar ner och dödar, därför finns det inget bättre än den där stillsamma njutningen. Det är precis mitten av oktober och jag sover länge, bakar havrescones till frukost, går en rask promenad i solen och möter mängder av andra motionärer, möblerar om, kokar knallgrön soppa på broccoli, spenat och ärtor, skrubbar köket, dricker kaffe och stoppar raggsockar, njuter.

lördag 15 oktober 2011

hjärta livet, igen.

Fastnar med skosulorna i golvet. Det är klibbigt av utspilld öl och sött vin. Belysningen är dämpad, hysterisk, obefintlig. Det var så längesedan jag var ute såhär sent. Konstiga danssteg till musik jag inte tycker om, men jag ler ändå för det är roligt. Det är roligt. Äntligen är det roligt igen.

Dessutom har jag saknat mina vänner.

fredag 14 oktober 2011

the circle married the line.


Inte vet jag hur det gick till, men jag tror att jag blev vuxen någonstans längs vägen och det blev visst Feists sound också. Lyssna på senaste skivan Metals (Feist – Metals). Så himla fin, från start.

onsdag 12 oktober 2011

lägesrapport, hösten tjugohundraelva: del två.

Ibland förstår jag att jag svartmålar allting lite för mycket. Mina flyktplaner blir kanske för dumdristiga, men ibland har jag bara lite svårigheter med att hitta poängen med allt . Det enda jag vet är att jag vill leva. Rotlösheten gör mig galen, samtidigt innebär den också den största friheten någonsin.

Jag har så många fina vänner precis här. Det är inte så konstigt att jag inte ser dem när jag inte låter dem synas. Kanske var det bara lite sömn som behövdes för att jag skulle orka igen. Trots gårdagens ord så börjar jag faktiskt uppskatta att umgås igen, sådär avslappnat i en soffa där man mest bara retas och pratar om det lilla alltet.

tisdag 11 oktober 2011

lägesrapport, hösten tjugohundraelva.

43

Jag försöker verkligen intala mig själv att jag hellre skulle umgås och skratta och prata om sådant jag tycker är viktigt eller roligt eller bara är. Det är förstås fint, allt det där, men jag har verkligen ingenting emot ensamheten. Den är så behaglig. 

Och så älskar jag hösten: kylan, mörkret och det friska i förruttnelsen. Det känns dessutom som den tiden på året då man absolut kommer undan med att inte umgås mer än nödvändigt.

söndag 9 oktober 2011

kalla mig naiv om det känns bra.

Ikväll tänker jag på asyl och människor på flykt, människor som längtar efter något bättre. Jag vet ingenting eller mycket lite om migrationsverket och invandringspolitik, men i slutändan handlar det väl bara om en sak: Människor som flyr från sitt eget och många andras helvete för att få en ny chans och hitta en bättre tillvaro. När vi inte bistå de som har det sämre och istället skickar dem tillbaka till precis samma helvete, kanske några grader värre, vet vi inte vad medmänsklighet är. Hur kan man förvägra den törstande vatten? Hur kan man förvägra den otrygge lite dräglighet? Jag har aldrig förstått poängen.

om att vilja gömma sig.

48

Min ensamhetslängtan gör mig rädd. När det kryper spindlar på mitt skinn. Tanken ger mig puls och jag vill undan. Hur kan jag vara så otrygg med människor som bara vill mig väl? Idag finns det bara en person. Det är inte första gången.

lördag 8 oktober 2011

litteraturen & kärleken. världen & kärleken.

Förra helgen läste jag ut Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och när jag lämnade tillbaka den på biblioteket fick jag, som bekant, istället med mig Tikkanens Emma & Uno - visst var det kärlek. Boken om Märtas släkt läste jag ut i torsdags på X2000-resan västerut. Nästa litteratursteg blev att, direkt efter att jag druckit kaffe med min bästa vän och pratat om spruckna förhållanden och kärlek i största allmänhet, inhandla David Nicholls En dag. Förstår ni var jag vill komma?

Allt är kärlek. Arvid och Lydia, Emma & Uno (Märta och Harry), min vän och hennes ex, våra vänner och deras partners, Emma och Dexter. Jag satt på biblioteket i fredags och lyssnade på artonåringar som pratade om förhållanden, om att såra någon och om att bli kär. Alla pratar om det. Allt är kärlek.


(Stina - nu vet du vad jag läser. Lustigt att du nämnde Söderberg.)

fredag 7 oktober 2011

hej?

åter

Ganska ofta, ett par gånger i veckan, skriver jag ner saker om mig själv. Ni får läsa om trötthet, ångest, framtidsmotivation, höstkärlek, västkusthjärtat, kulturintresse...men jag har ingen aning om vem det är som läser. Trots det är det nära tjugo personer om dagen som gör precis det - läser. Nu är det er tur: 

Vilka är ni? Känner jag er? Var bor ni? Vad ser ni mest fram emot den här hösten?

onsdag 5 oktober 2011

författarparentes.

Jo, jag bestämde mig ju för att lägga min roman åt sidan och låta den dö. Nå, dö kanske är ett hårt ord, men den har stannat i växten och man tror inte att den någonsin växer igen. Det var för mycket av sådant jag inte har någon lust med längre.
Jag saknar redan att ha en bok att vända mig till och arbeta med och hoppas att jag snart börjar igen. Att det då blir något som får bli längre än fyrtio sidor. Något jag har lust med. Annat går jag inte med på.

fyra veckor av sömnlöshet.

Paris, November

Det faktum att min energi räcker i ungefär två timmar gör mig ledsen. Jag tappar koncentrationen och motivationen och nu när dagen bara precis börjat snudda vid eftermiddag så vill jag lägga mig ner och sova. Det ska jag inte. Jag har petat i mig min lunch och ska sticka ner fötterna i träningsskorna och gå ett varv. 

Imorgon åker jag till Göteborg och det ska bli så skönt.

måndag 3 oktober 2011

oktober säger: måndag.

111002 - 3

111002 - 2

Iskalla element, den sömnlösa kroppen, värkande axlar och kurslitteratur på hög. Det är bra ändå. Jag läser Märta Tikkanen (Emma & Uno - visst var det kärlek) emellanåt och promenerar. I förmiddags mötte jag en äldre herre med sin rödbruna retriver. Vi hejade, sådär som jag tycker att människor gör alldeles för sällan och det gjorde mig glad, rörd, sedan nedstämd. Det förunderliga psyket.

Förra veckans bästa var stadsbiblioteket och hur bra jag är mot min kropp nu.
Förra veckans sämsta var all oro över hur och om jag ska säga förlåt, säga något alls (den fortsätter idag).

söndag 2 oktober 2011

hösten

Oktober

Mitt bästa är det här. Låg puls, rosiga kinder, sval luft. Puttrande kaffebryggare, en doft av nybakat bröd, rak rygg. Mitt bästa är utan mycket.

lördag 1 oktober 2011

om det vänder.

Igen

Oktober.
Jag är hellre ensam.
Det är någonting som inte stämmer, men jag är inte säker på vad.

fredag 30 september 2011

då, nu, sen.

Jag undrar hur man kan gå från att älska någon så mycket, till att vara ointresserad, nästan besvärad av det egna, spelade intresset. Dåtiden hör ihop med dåtiden på så många plan just nu och jag vet att jag har skrivit det förr: jag vill bara framåt. Bara framåt.

Dessutom undrar jag hur man kan lägga så mycket tid på att tänka på någon som man inte ens är säker på att man saknar. Där det står "man" går det bra att läsa "jag" för det är precis vad jag har gjort den senaste tiden. Tänkt och tänkt och tänkt och funderat på om jag bör ringa. Jag är på riktigt rädd och gör det inte. Jag tror att vad svaret än blir så kommer jag att göra fel igen.

Till sist vet jag inte riktigt vad framåt är och på ett sätt är det bra, men på många andra sätt är det svettigt. Vad gör jag sen?

torsdag 29 september 2011

blandband.

Ibland:
Hur det luktar när man fastnar med håret i någons skägg och har en tunn, duvblå bomullströja mot handflatan.

Ofta:
Betong i lårmusklerna. Sömnlöshet. Rutschema. Jag är så trött på att inte kunna sova. Det är samma tankar om och om igen i huvudet och jag försöker låtsas att allt är vitt, jag försöker låtsas att jag sover i himlen, jag försöker räkna, jag försöker allt. Snart är det helg, då kan jag sova igen. Det bara är så. Jag gör allt rätt, men kontrollen sparkar mig i huvudet hela natten.

På morgonen går jag över kyrkogården. Jag lovade att jag skulle fotografera den innan allt grönt försvann, nu är det höst igen. Jag går förbi Arvid, tänker att det är ett så fint namn. Tänk att träffa en Arvid? Sen går jag förbi Ruth, hon var bara sju år. Jag kan inte ens föreställa mig död längre och tänker på sjukhus och familj.

måndag 26 september 2011

bättre, så mycket bättre.

2011/09 - 3

Allt är så mycket bättre idag. Trots att jag inte kunde sova inatt heller. Trots att jag pratade alldeles för fort imorse. Allt är så otroligt mycket bättre och jag har gjort mer än vad jag har gjort på länge och än är det lite kvar att göra. Först te till min kropp.

söndag 25 september 2011

- men jag vet det ordnar sig.

otoño

Framtidsambivalens.
Framtidshopp.
Framtidsambition.

på sätt och vis dog du ut ur mitt liv.

Folk försvinner - jag förstår. Det brukar inte göra särskilt ont i mig. Inte sagt att det en gång i tiden inte slet ur det i min kropp som då höll mig samman, men nu - nu brukar det inte göra särskilt ont i mig alls. Jag väljer själv att försvinna ibland, inte alltför ofta, men det händer. Försvinnandet är inte min starka sida.

När jag var tio år bodde jag i källaren i ett sjuttiotalshus byggt i tegel. En kväll kom min pappa ner för trappan och satte sig på min säng. Han berättade att farmors hund hade varit sjuk länge och att hon nu inte levde längre. Jag minns det så väldigt väl, jag minns att pappa satt till höger om mig i sängen, jag minns att det var mörkt utanför de små källarfönstren, jag minns klädskåpet längs ena väggen och jag minns att jag sa "vissa får inte dö" och samtidigt försökte andas mellan alla tårar och snyftningar.

Ibland känns det som att människor omkring mig dör fastän de inte gör det. Fastän jag vet att de är i allra högsta grad levande alldeles runt hörnet, att jag kanske kommer att sitta på samma förfest som dem om bara några veckor eller kanske nästa helg, att de kanske kommer stå framför mig i kassakön om en dag eller fyra. Men de har dött ändå. De har dött därför att vi har dött och ibland kommer sorgen över mig. Den där sorgen som är så ful. Ful för att den är självförvållad. Jag slet loss hud med min kniv och blod skvätte över mina kläder och mitt ansikte och nu sörjer jag. Det är fult.

lördag 24 september 2011

väljer rätt.

I juli tänkte jag att min längtan efter sena nätter och rödvin skulle komma att återvända så snart jag var tillbaka i den sömnlösa studentstaden. Nu är det september och det bästa jag vet är att ta helg redan på fredag och spendera helgen långt bort från alkohol och svettiga klubbar. Den här lördagen känns som en söndag och ändå har jag en hel söndag kvar imorgon. Nej, det blir ingen alkohol och ingen klubb. Det blir promenader genom radhusområden och nytvättade kläder.

torsdag 22 september 2011

torsdagsrapport:

Precis nu: Jag har ingen mat hemma, då äter jag alltså inte. Ställer mig längst fram och hjärtat ungefär slår sin väg ut genom bröstbenet, men jag lyckas tygla det och sen flyter det bara på. Exhibitionism, men också förmågan att få andra att se sig själva som något bättre än vad de trodde. Göteborgslängtan har bytts ut till den mer  vettiga helglängtan och jag tänker handla mat och promenera, sitta på min bäddade säng och andas.

tisdag 20 september 2011

om något viktigt.

Isabella Löwengrip skriver något beundransvärt. Hon berör ett ämne som ännu idag aldrig tappat sin aktualitet: Att kunna frångå idealet till förmån för sitt eget välbefinnande. Jag tycker att det är beundransvärt därför att jag själv har otroligt svårt att släppa idealet. Tillsammans med så många andra är jag inlåst i de ramar som utgör en felaktig uppfattning om hur kvinnas kropp ser ut.

Det behövs så många fler som belyser detta ämne. Läs.

måndag 19 september 2011

det är verkligen höst nu.

En till Melissa Horn-höst och jag vet inte vad det betyder och en till projekthöst och jag vet precis vad det betyder. Jag har inga pengar, mitt hjärta är tomt - det dammar snart igen, jag vill gå tills jag svettas, jag vill springa till dess att jag inte vet var jag är längre. Nu är allt bra, mina höstkvällar förutbestämda och nu är allt dåligt, jag tvivlar på vad de kommer att betyda i framtiden. Jag önskar att jag kunde berätta allt, jag tänker aldrig berätta någonting igen. Varför tar det alltid för lång tid innan jag inser att det inte är värt det? Varför är jag inte värd det? Jag vill inte vara värd det.

Jag intalar mig att jag saknar dig fastän jag vet att jag aldrig kommer att sakna dig tillräckligt mycket. Nitton ord som förklarar mig precis (och därför tänker jag aldrig berätta någonting igen).

känns som måndag.

Allting är vattenpölar och skyfall mot fönsterrutorna. Leriga byxor och blöta tår. För små paraplyer som blåser sönder i september. På vinden, nedstoppade i en kartong, hittar jag tröjorna jag kommer att gömma mig i ytterligare en vinter och i en annan ligger halsdukar och mössor.
Jag är glad och ledsen om vartannat nu och hade du fortfarande funnits kvar så hade du kommit dragandes med din hobbypsykologi och dina teorier. Kanske är det lika bra att du inte gör det och kanske får jag fason på känslor och hormoner snart.

lördag 17 september 2011

det känns som helg.

Det bästa är när livet är precis som man vill ha det. Att få sitta ensam en hel dag för att dagen därpå dricka kaffe på en balkong hemma hos sådana man tycker om. Tillfredsställelsen i att det inte krävs mer än så för att det ska vara bra. När jag går hem tänker jag "det är sådant här jag kommer att sakna" och vad jag kommer att sakna det, men det kommer jag att göra oberoende av var någonstans jag stannar eller åker. Livet kan vara precis som man vill ha det ändå. Jag tror det.

fredag 16 september 2011

om framtiden, igen.

Den enda som får ta plats nu är strategen. Jag har trängt undan romantikern. Hon gör ingen nytta här ändå. Det finns ingen ork till sms-oro eller ordvalsångest. Därför är ni alla mina vänner och jag kommer att håna er lika mycket allihop. Det är så jag fungerar nu.
Strategen gör lässcheman och projektdagböcker, hon följer en rimlig budget och har slutat röka för gott, promenerar om morgnarna. Emellanåt lutar hon sig tillbaka, bara för ett ögonblick och då är romantikern där. Romantikern som gör Göteborg till sina drömmars stad och ser sig själv prata om barn med en man hon sedan länge inte träffar. Romantikern som lever med det förflutna i en framtidsdröm.

Det här är sanningen: Om åtta och en halv månad kan jag ta ut min kandidatexamen här i studentstaden. Jag kan titulera mig färdigutbildad, något jag misstänker att jag inte alls är och då är alternativen att stanna eller att inte stanna. Alternativen är studentstaden eller resten av världen. När både strategen och romantikern sagt sitt så leder vägen till Göteborg. Av anledningar jag ännu inte kan sätta fingret på så leder alla vägarna dit.
En viss oro och rädsla känns befogad; Jag har inte varit fast på västkusten sedan läsåret 08/09, då när jag gick under på Göteborgs Universitet och hade ett hjärta som inte höll ihop överhuvudtaget. Det är dock inte det enda; jag är rädd för att lämna sammanhanget där människor tänker som jag tänker. Jag är rädd för att komma tillbaka till en plats där ingenting har hänt förutom att jag inte längre passar in. Jag är rädd för att återigen ingå i ett umgänge som gör att jag aldrig kommer loss, som gör att romantikern aldrig kommer loss.

torsdag 15 september 2011

vad är nästa steg?

Nu vill jag göra allting med kärlek igen. Ge hela mig till allt som händer och öppna hjärtat för alla människor. Ett anfall av spontan naivitet sköljer över mig och strategen i mig talar förnuftigt om styrdokument och planering. De går liksom hand i hand; uppdragen och kärleken. Det enda jag måste förstå är att utanför bubblan betyder allt jag gör inte särskilt mycket alls och därför behöver jag en ny nivå. Jag ska ta mig till en ny nivå.

tisdag 13 september 2011

nej, inga fler lucky.





Efter att ha börjat dagen med allt det som får mig att känna mig bra och nyttig och motiverad så studsade jag rakt in i väggen och nu ligger jag under dubbla filtar på min bäddade säng och inte ens varm choklad hjälper. Det gör ont i magen och i hjärtat och jag önskar att det inte gjorde det.


Men hösten och tröttheten får inte trycka ner mig och jag promenerar bort det mesta av tyngden och trycket. Den dåliga sömnen är ett bevis på att min kropp ut sin rätt efter många år av cigaretter; Jag har slutat röka och sömnlöshet är inte helt ovanligt då, sägs det. Eftersom det är ungefär det enda som är jobbigt med att sluta så är det förstås bara till att tacka och ta emot. Tack.

måndag 12 september 2011

och jag vill bara säga förlåt.

Jag är ledsen över att jag fick dig att le, att jag gjorde dig gladare än vad du vanligtvis var och för att jag fick dig att känna någonting. Förlåt för att jag höll din hand när jag inte önskade mig någonting annat än många, långa timmar tillsammans med dig. Du får ursäkta att jag uppskattade din torra humor och dina få leenden, dina dämpade skratt.

Om vi hade börjat i samma klass idag så hade jag suttit och tittat på dig och undrat vem du var och fram tills dess att jag hade tagit reda på det så hade jag strategiskt satt mig i närheten av dig och frågat dig om kurslitteratur eller cigaretter. Vi hade sakta lärt känna varandra och gått och köpt kaffe tillsammans i pausen, pratat om att köpa termosar istället och tagit sällskap några hundra meter på vägen hem. Men vi kommer aldrig läsa samma kurs och vi kommer inte lära känna varandra igen och jag har slutat röka och saknar dig.

en måndag.

Klockan är halv fem när jag vaknar upp ur en mardröm. En dröm som placerat mig i en värld där en vän till mig var på väg att gifta sig och flytta tillbaka till sin hemstad. Jag vaknar med hjärtklappning.
Två timmar senare sitter jag med kaffekoppen till vänster och promenadtightsen på. Jag väger hemstad mot större stad och försöker att tvätta bort den hinna av nederlag som Göteborg bär på i mina ögon. Någonstans tror jag att jag alltid kommer att vänta på den dagen då jag flyttar dit. Hem. Det är inte ett nederlag och jag måste kväva flyktlustan.

söndag 11 september 2011

tiden här.

Hösten blir verklighet när jag tänker att det kanske inte vore så dumt att plocka ned den där lådan med mössor och tjocka halsdukar från vinden och jag sitter och har hemlängtan. Jag förstår ingenting. De senaste två åren har jag spenderat långt från det jag nu längtar hem till. Stundtals har jag bott hos mina föräldrar, men den mesta tiden har jag bott långt från dem och långt från Göteborg. Nu känns det som att jag redan har börjat ta avsked av Uppsala och förbereder mig för att återvända. Återvända hem? Det är någonting som har förändrats i min kropp. Känslan är annorlunda. Det är som om någon satt ett bäst före-datum på den här staden och jag först nu hittat stämpeln. Det känns bra - och ledsamt. Mest bra.

om helgen.


sista juli

Hela helgen har spenderats på altanen och i soffan,
på promener och i sängen.
Juli har bjudit på högsommar och jag är inte mätt än.
Nog tar det emot att stänga in sig på kontoret i två veckor till,
men det är ju bara två veckor till.

Farmor lånade ut en bok hon nyss läst till mig och beskrev den med orden
"Den handlar om svarta hembiträden på 60-talet i USA. Det låter inte jättespännande, men den går nästan inte att lägga ifrån sig."
Jag håller med. Det är en riktigt bra skildring och jag har läst över tvåhundra sidor det senaste dygnet. Ett bra betyg, för det var längesedan jag hade koncentration till det.

lördag 10 september 2011

det goda

Luften luktar brända mandlar, solen skiner, gräset är fortfarande grönt och går fortfarande att sitta på. Några timmar utan kavaj och mina vänner ler och tar på sig sina solglasögon. I mig finns någonting jag aldrig vill ska lämna min kropp: Den bubblande känslan av glädje som sänder små brinnande skott ut i mina armar och mina ben och som får mina mungipor att dra sig uppåt. Jag tror att framtiden är ljus.

(Idag lyssnar jag på det här. Tänker lite såhär.)

fredag 9 september 2011

Paul Auster, Invisible

För några veckor sedan, då när det fortfarande var sommar och jag satt hemma hos min farmor på hennes terass med utsikt över havet och oändliga mängder rosor, berättade hon om en författare jag borde läsa. En författare jag redan kände till och visste att jag borde läsa. Inte alltför många dagar efter att detta samtal ägt rum var det dags för mig att ta tåget till Uppsala och jag fick låna en bok av min far för att ha något att läsa under resan. Boken var Paul Austers Invisible.
De senaste åren har jag bara läst engelskspråkig litteratur i ett syfte; att tillgodogöra mig information som rör den kursen jag för stunden studerat, min motivation inför att ta mig an Austers verk var förhållandevis låg. Jag blev därför på djupet förvånad när jag insåg att jag inte ville lägga ifrån mig boken.
Jag har ingen tidigare erfarenhet av Paul Auster och därmed ingenting att jämföra med när det kommer till hans övriga alster. Däremot kan jag jämföra med mycket annat jag läst och Invisible utmärker sig. Det är en riktigt välskriven, genomtänkt och synnerligen fängslande roman. Austers personbeskrivningar gör att man (hur uttömt uttrycket än må vara) lär känna de ganska få, men så påtagliga och närvarande personerna.Vad som börjar som en vardagsskildring på första sidan fortgår fortfarande i mitt huvud flera dagar efter att jag har läst ut boken. Jag kan inte minnas senast det hände.

Läs Auster, jag ska läsa mer utav honom.

som igår.

som igår

Du är så dum. Jag vill bara att du ska vara stolt över mig, åtrå mig. Det är så lätt att ljuga dig rakt upp i ansiktet och säga att jag har förändrats. Det har jag inte, inte nämnvärt. Fortfarande leker samma dåliga tankar på blodigt allvar i mitt huvud. Här är jag, ditt bevis för det.

onsdag 7 september 2011

oviljan.

Parbildning. Det regnar från alla håll i den här staden inatt och jag tar på mig tofflorna och gör varm choklad på mjölk, kakao och socker. Parbildning. Emellanåt tänker jag att jag borde promenera mer, men oftast kommer jag aldrig iväg. Parbildning. Jag har börjat skriva på min roman igen även om jag tycker att den är ointressant och saknar värde. Kanske exploderar den i mina händer, kanske lär jag känna den. Parbildning.

Varje dag får jag höra historier om middagsval, kompromisser och bekvämlighet. Jag berättar om någon jag inte känner som inte ens försökt hålla min hand. Mina ord känns mer som leriga, luftfyllda blåsor än förväntansfulla leenden. All distans är god just nu och jag vill inte behöva ta beslut igen. Det kommer att explodera i mina händer igen, men inte än. Det bästa är att det inte kommer att hända än.

(Lyssna på det här och det här.)

ett hus vid vattnet.


Min aversion gentemot Stockholm som stad mildras sakta. När jag lyckats undvika allt som för mig är synonymt med staden - hets, stress, personal som saknar intresse för sina kunder, oväsen - så känns det inte så illa ändå. Något som aldrig känts illa är stadshuset. Ragnar Östbergs stadshus, som invigdes 1923, är ofrånkomligt en av de byggnader som etsat sig fast i mitt medvetande, oväsen eller ej.

söndag 4 september 2011

tillbaka där jag inte vet.

Mina ben på väg hem, tunnare och snabbare än vad jag är. Någon har använt svår ingenjörskonst i hissen och spegeln är inte densamma. Jag känner inte igen vad jag ser, känner inte igen mig i vad jag ser. Det var fullt med folk alldeles nyss. Svett och en ölfuktig kjol. Du var helt ointresserad, jag bara onyanserad. Allt ansvar, alla beslut och försök vill jag lägga i dina händer. Det är som att inte försöka trampa på grodorna i norra Danmark, var jag än sätter fötterna så gör jag fel. Dig vill jag inte längre trampa på, men vet inte heller längre var du är. En snubbel-metafor hänger i luften och jag vacklar nästan rakt in i väggen när jag dansar till  musik jag aldrig hört.

onsdag 31 augusti 2011

då blir jag nykär.

I mitt huvud har jag bestämt mig för att använda ett gammalt och väl beprövat knep för att vakna ordentligt på morgonen och går därför, efter dagens första kopp svart kaffe, det som blivit den sedvanliga promenadsträckan den tiden på dygnet då de flesta är på väg till arbete, skola eller annan vardagsaktivitet. På vägen passerar jag alla de balkonger som alltid tycks vara tomma oavsett när på dygnet jag passerar, från en öppen dörr hörs ett spädbarn skrika. Vid nästa hus sitter en katt längst upp på sin trapp och tittar ut över gatan. Det är morgonsol och jag tänker på alla höstterminer som inletts just en sådan här dag. Mellanstadietider med broderad blus, men kanske främst högstadieklasser som luktar sött av parfym och starkt av hårvax.

måndag 29 augusti 2011

i mig.

Ungefär när du tär rakt igenom. Jag förstår ingenting.

fysik.

Du var så modig när du vågade hålla hennes hand och fastän dina ord ur telefonen slet ut mitt hjärta den där majkvällen så har jag inte kunnat göra annat än att vörda dig du ditt dina. Det blir så fel när jag vaknar och har drömt om dig då. Fem år, som om de aldrig existerat och du som vill kasta allt du någonsin haft för någonting du aldrig haft. Mitt huvud känner mig precis och till och med i drömmen tar jag två istället för en och går med oron över att såra den jag tycker mest om. Jag är uppenbart nervös.

söndag 28 augusti 2011

såhär:

du säger vad jag inte kan säga till dig, vad ska jag säga nu? Allting är ett monster i mitt huvud och jag blir ett monster i mig. Hetsar fram saker jag inte borde och egentligen vill jag sända fel signaler till rätt person, inte som nu: Konstiga signaler till vad som verkar vara helt fel person. Återigen ser jag en kedja runt din hals som jag avskyr och jag vill dra i den tills ditt ansikte är alldeles nära mitt och sen orkar jag inte låta dig lämna mig förrän jag säger åt dig att gå. Problemet ligger innanför dessa fyra ramar som har sin grund i icke-kärleken, icke-tilliten, icke-attraktionen och icke-orken. Det enda jag vill ha är personen som får mig att attraheras. Du är inte här. Jag orkar inte be dig.

lördag 27 augusti 2011

du är tillfällig.

repeat

Innanför mitt pannben är framtiden som en seg klump. Jag vet ingenting. Orden som når mig är de finaste på flera år. Så innerligt att kunna säga till någon. Jag kan inte svara. Väntar på stunden då jag tar mig i örat och sätter mig och skriver. Eller stunden då..


onsdag 24 augusti 2011

uppåt framåt.

Sommaren är tillbaka för vem vet hur länge och jag tänker gå och dricka kaffe med en fin vän och sen delta i grillaktiviteter senare ikväll. Kontentan är att jag ska njuta och inte oroa mig så mycket över vilka hjärtan jag eventuellt kan komma att trampa på i framtiden eller för den delen (och så mycket större) mitt eget hjärta som de där höstvindarna tycks ha penetrerat och grävt gångar i.

söndag 21 augusti 2011

baby steps.

hemma

Går de sex trapporna ner till tvättstugan, sedan upp och ner igen. Tvättar kläder som senast sågs på mig på västkustska gator i Göteborg. Kläder som, om de hade kunnat höra, lyssnade på Eldkvarn i onsdags och fick agera sittunderlag i Kungsparken i tisdags. Lägger upp byxor som är nya för sommaren och andra byxor som inhandlades för sju år sedan, precis i slutet av högstadiet. Borstar håret länge och ser hur det har blivit långt igen, tvättar min pyjamas för hand och hänger upp den på balkongen. Det är en vacker höstdag mer än en dag i slutet av sommaren och jag känner mig lite mer i fas med världen igen.

lördag 20 augusti 2011

kemikalier.

Oron som tar sig in, ända in, när jag går hem genom djupa vattenpölar och hällregn. Det är knappt så att jag orkar hålla blicken riktad framåt, jag vet inte om jag kan uppskatta det jag ser. Min rädsla för att bli olycklig i den här staden är påtaglig. Kanske handlar det bara om att jag återigen vill åt något större. En ny utmaning som får prestationskraven att fukta min panna och ångesten att pumpa blodet snabbare genom hjärtat.

torsdag 18 augusti 2011

att återvända.

17

Nu lämnar jag det här väldigt, väldigt vackra för livet i staden. Egentligen har jag längtat hela sommaren, samtidigt som jag för alltid kommer att längta tillbaka hit i perioder. Västkusten är det vackraste jag vet och den svenska sommaren är en kyss på kinden även när det rasar regn genom fjortongradig luft. Nu är det ändå dags att åka, tillbaka till mitt liv, mina vänner, mitt hem. I två veckor ska jag dricka rödvin och gå på utflykter, sedan börjar verkligheten igen.